Natt och dag och liv

Ser att det är stjärnklart och tänker på lilla N när hon sitter i sin vagn, förundrad sägandes på snart tvååriga förnöjda barns vis: "stor stjärna..." Små barn älskar man lätt, och saknar därefter.

Jag och E var på en av de sista föreställningarna av Ångrarna på Stadsteatern ikväll, vilket på alla sätt var en bra och tankfull uppsättning som skilde sig från mängden. Inte enbart för att den var dokumentär och verklighetsbaserad utan också för att den hade ett unikt tilltal, som dessutom innehöll små pauser då det bara var tyst, en sak som jag ofta tycker saknas inom teatern. När det är pauser är de alltid tjugofem minuter långa innehållandes kaffe och kaka, alternativt som i Macbeth på Dramaten där stämningen avbryts då och då av överflödiga ridåfall.

Idag köpte M och jag nyårsmat och onyttigheter typ noblesse och geisha, och jag handlade på Systemet för allra första gången. Det ni. Sedan hade jag fått något infall av att jag ville ha nytt läppglans med glitter, så då köpte jag sådant (två färger till och med - vitt och rosa) men egentligen var det bara ett substitut för längtan. Undrar om Mozart längtade? Hur kunde annars all denna ljuvliga musik strömmat ur honom, alla dessa arior och duetter som lindar sig längs hjärteroten och får mig (och andra Mozart-entusiaster) att bli uppfyllda? Musik är stundom överjordiskt. Nyp dig i armen och inse att du inte drömmer.

Nedräkning.

Beatlesyra

Varje ord finns bara i kärlek - Sonnevi.

Ur det nya poesieposet Oceanen, en av julklapparna. Förtrollande vackert och osymmetriskt. Tänk att kunna skriva så, tänk att kunna iklä känslor i ord på det sättet som endast stora poeter kan göra. Beatlesyra med alla deras kärlekslåtar, lyckliga och olyckliga, om förtröstan, gemenskap och ensamhet. Själens obotliga?
Eller den frivilliga. Havstystnad, står det i boken, och jag längtar till Gotland och att se upp på sommarhimlen. Men nu är idag, och denna vecka nalkas ett nytt år. Nytt år och nya tider. 2007. Nyss var det milleniumskifte och då var vi barn under de gnistrande raketerna på Skeppsbron. Vad är vi nu? Månntro har det ingen betydelse. Nästa år väntar ett nytt projekt som skall ros i land med fyra åror, och jag hoppas på ett välvilligt mottagande. Tiden måste vara mogen. Om den inte är det får den skylla sig själv. Det tjugoförsta året på tideräkning Vera kan inte vara för sent. Enligt Astrid Lindgren var det aldrig för sent att göra sådant man tycker om, så därför klättrade hon i träd livet ut.

Mitt eget nyårslöfte är att våga, i alla avseenden. I världen finns intet att förlora. Sedan ska jag äta ännu mer grönsaker och träna på Friskis & Svettis med N i fulmysiga träningskläder, och förstås, låta var sak ta sin tid. När man skyndar blir man stressad. Jag fick ingen yogakurs i julklapp så jag får väl ta itu med det själv.

Igår inhandlande av svart kuvertväska och te-fika hos M. Och jag blev så kär i den röda CD-spelaren i deras kök att jag inte kommer att vara nöjd med tillvaron förrän jag äger en likadan.

Vad är det jag
inte vet
om mig själv
Sannolikt
nästan allt
Var därför
inte rädd
- Sonnevi.

All you need is love.

Juldagsfilosofi

Julafton är över men de tindrande ljusen lyser än. Känslan av jul finns fortfarande inombords, det är någonting särskilt med jul ändå, en stämning som inte kan liknas vid någonting annat. Väldigt fina paket fick jag - som t ex fem kulturella böcker, ett oerhört snyggt halsband, teaterbiljetter och Filippa K-koppar. Coolaste presenten måste vara de färgglada Björn Borg-shortsen jag fick av min farbror och hans sambo. Godast var cheesecaken och sötast var farmor - alltid.

Idag är det en mysdag och ingenting behöver göras, vilket är lyxigt, så därför sitter jag här och lyssnar på Lundell och äter marsipan. I natt drömde jag om sommar och bryggor i skärgården, men än är det vinter kvar säger mor.. och än får man gå med strumpor och skor. Sommaren känns oändligt ifrån. Senare skall vi spela det nya Sthlmsspelet och föräta oss ytterligare på Aladdin-choklad, och kanske kan vi inleda vår roman, jag och lillasyster, den som vi skall ge ut sedan när vi är framgångsrika och ekonomiskt oberoende. Tror jag trallalala.

Kärlek till dig och bara dig..

en gång skall du lära dina barn
någonting bättre du med,
lära dem att lyssna
lära dem att se lite mer, lite mer

På franska

I Marie Antoinette som jag ser varvar de franska och engelska, och alla är gudomligt snygga och 1700-talets liv vid franska hovet ser ut att ha varit en ren solskenssaga. Men lever gör man bäst i sin egen tid. Snart ska jag träffa lilla stora N (hon är faktiskt liten också för hon är yngre än jag) och det är skönt med jullov. Och nyår ser jag fram emot, det kommer att bli roligt och knäppt i deras sällskap. Hämtade ut biljetten till hyllningskonserten till Benny igår på Berwaldhallen, tänk, Kristina från Duvemåla med symfoniorkester.. tänk, vilken lycka.

"Alldeles utomordentligt Vera!" från en superwoman på tentan.

Mål väl.

Lista snodd från Mickis

namn: vera.
happening på gång: julafton.
jag älskar: scenkonst, att umgås med dem jag tycker om, att bo i stockholm.
jag hatar: ingenting, men jag ogillar orättvisor.
snyggast just nu: min chokladtryffel.
om jag kunde skulle jag: producera en egen operaföreställning.
jag får ont i magen när: vid stress och ångest.
katter är: världens finaste.
jag är rädd för: att inte nå dit jag vill nå och att bli ensam.
jag pratade senast med: lilla syster.
jag läser jämt folks internetdagböcker: somligas.
är dödligt kär? i kärleken.
blir lätt "för stunden förälskad" i okända på ex, tåg: det händer.
om jag var döende skulle jag: skriva kärleksförklaringar till alla jag älskar.
har hemlig passion för: har nog inga hemliga passioner.
är du snäll: tror jag uppfattas som ganska snäll, och det är jag väl, oftast.
är du fåfäng: jadå.
är du blyg: i telefonsituationer och inför i mina ögon "stora" människor.
är du piercad: nej.
är du bestämd: sådär, jag ger mig ibland.
intressen: leva livet, gå på teater/opera, fika och babbla.
vad gör du just nu: har just lämnat uppsatsen bakom mig.
senaste person du kramade: isabelle.
senaste person du ringde: anne.
senaste person som ringde dig: mamma.
hur många speglar finns i det rum du är i: ingen alls, är i skrivrummet.
saknar du någon nu: min muppi och så saknar jag ulrika.
vad köpte du senast: svart top på gina tricot.
när var du i en affär senast: igår.
vad har du för framtidsplaner: läsa mer teatervetenskap, åka till Paris och heja på operaklubben.
vad drack du senast: varm oboy med vispgrädde.
har du stadigt sällskap: nej.
vill du ha barn: en son.
längtar du till din nästa födelsedag: nej, långt ifrån.
har rakat dina ben någon gång: ja, det är väl sånt man gör?
är du sugen på något nu: nej, jag har fått mitt sockerbehov stillat idag.
hur många hål har du i öronen: inga.
född? 30 oktober - 86
var bor du? enskede, stockholm, sverige.
hur många koppar kaffe dricker du en vanlig dag? i genomsnitt en halv.
hur vill du ha ditt kaffe? med mycket mjölk eller skum.
använder du hudkräm? ja, olivcréme och en rosa.
byter du kanal under reklampauser, går du därifrån eller sitter du kvar vid tv:n? sitter kvar, reklam är underhållande.
vad jobbar du med? garderobiär och ideellt kulturarbete.
vad läste du för språk i skolan? engelska och franska.
har du någon gång gjort något olagligt som resulterade i att brandkåren fick rycka ut? gud nej.
äger du en diskmaskin eller diskar du för hand? vi har en hemma.
är du miljövänlig? jag tänker ganska miljövänligt i alla fall.
källsorterar du? nej..
brukar du torka håret med hårtork, handduk eller inte alls efter en dusch? handduk.
var brukar du handla dina kläder? där jag hittar någonting fint - allt från hm till filippa k och barnavdelningar.
tycker du att du är snygg? nej. på sin höjd kan jag vara söt, ibland, rätt dagar.
micro-pop eller poppa själv? salta micro-pop.
är du bra på att laga mat? absolut inte. mina barn kommer det bli synd om, de lär bli utan mat..
har du några fobier? är inte så förtjust i nätter.
har du några tvångstankar? knackar tre gånger i bordet innan jag somnar.
tycker du att du har fin dialekt? stockholmska.
hur märks det på dig att du är öppensinnad? lätt att bli engagerad.
hur märker man av din charm? haha. vet inte.
vilken har varit den bästa julkalendern genom tiderna? mysteriet på greveholm.
röstade du i det senaste valet? ja, blått.
är du nöjd med ditt liv som det är nu? ja. mitt liv är ett fantastiskt liv.
är du mytoman? neeej.
när åt du senast? maryland till chokladen tidigare ikväll.
vilken låt lyssnade du senast på? någon thåström-sång, lånat av isabelle i brist på musikalisk inspiration.
vad tycker du är fint? rosa himlavyer, lockar, att se människor som älskar varandra, tända ljus.
har du pengar på mobilen? alltid.

Tryffel och bryderier

Bryt. Svårt att ta kritik? Iskallt, och känsligast av alla.

Idag gjorde jag god chokladtryffel och idag bekymrar jag mig, trots att det är fem dagar kvar till julafton och att det glittrar överallt. Särskilt i dina ögon. Men också på gatan, i vitt och silver, och jag önskar mig styrka. "Man orkar mycket mer än man tror", säger Filippa Reinfeldt, med tre barn och heltidsarbete och stort hus, i Feminas nyårsnummer. Kan du tyska också? Kanske skall strunta i våren och byta bana. Jag ser en vacker snurrad ring och tänker att det är tur att det snurrar.. tänk om det stod still istället. Vi får brev från fadderorganisationen som förmedlar breven till lilla Merci i Guatemala, de ber alla att enbart skicka två paket om året och inga dyra gåvor, för det skapar orättvisa bland byns barn. Vänlighet och omtanke blir orättvisor, ett bråk, ett ledset barn, kan orsakas av oss när vi skickar ett paket med rosa hårsnoddar från H&M, tillverkade i Kina av barn yngre än Merci, och det snurrar runt, runt. Globalt perspektiv, global handel. I år julhandlar Sverige för 44 miljarder. Vilken tomtesäck, säger jag bara..

Allt du kan önska dig

Helen gnistrar som en stjärna av sig själv där hon står på Berwaldhallens scen. Efter konserten är jag uppfylld till bredden av denna fantastiska människa och hennes sång. Stilla och nästan viskande i Jul, jul, strålande jul, dramatisk dansant inlevelse i Fairytale of New York och magisk i inledningssången Guds frid i gode vise män, i vilken det kändes som att hon sjöng för hela världen och all dess befolkning. Fullkomligt närvarande och sprakande av energi i varje liten ton och rörelse är hon nog den bästa artist som finns. Eller, hon är det. Tillsammans med sin kompanjon Fredrik och musikerna gav hon mig julstämning så det når långt bortom nyår. Salighet inslaget i röda snören.

Underbara, underbara, tack för julklapparna.

Idag börjar en lång väntan.

Två och en halv

Minus två och en halv grad. Men inte kan jag väcka min syster á la Bullerbybarnen och ropa att det snöar inte, ty i denna stad är snöig jul ett minne blott? Julstämning har jag dock ändå, med små änglar överallt och efterlängtad konsert idag med Helen. Igår dubbeljobbade jag och insåg när jag såg nya schemat att det här går ju inte. Tur jag har en förstående hejaklack som kan hjälpa mig.. Hon behövs, minst sagt.

Fika med I och N var trevligt, och jag vill också åka utomlands. Till Berlin tror jag, så kan jag gå på opera varje dag. Ska bara lära mig tyska först. Nu väntar Loranga på att bli färdigskriven, så tillbaka till honom. På återseende och allt gott.

Ensam

Gud vad jag känner mig ensam, helt plötsligt. Bara jag och Dartanjang kvar, men han är ju en sagofigur, om så med en verklig förebild. Hittade ett band som heter Vera, vilka ska ha konsert på Fasching i januari, dem vill jag se. Kom hem då!

Fast alla hus fick inte rum på ridån

Loranga, Loranga. Kärlek, buller och bång döper jag analysavsnittet till i mitt utkast. Opera kan vara mitt liv tills jag dör. I London ska jag se Händels Orlando och i julklapp har jag önskat mig en tung operabok. Det var ett test idag, men jag hoppas på en annan chans, en annan dag. Och små giraffer har också öron.

Ulrika har åkt till Indien, men det är samma julstjärnor och samma måne där så det kommer att gå bra. Hon är cool, och få har lärt mig så mycket som hon har.

Lilla stora hjärta där.

A Swinging Christmas

Hjärtat är fyllt utav dig, jag har allt man kan önska sig.. sjunger de på radion och jag längtar efter kärlek. Såg ett genrep på Stadsteatern i veckan, en romantisk komedi, men jag förstod ingenting för den var så obotligt grå och förutsägbar. Gråa väggar, grå dekor, beiga kläder, med undantag för snöfallet i andra akten var det idel mörka toner. Jag föredrar svart eller ljusa färger på en scen. Igår fick jag årets första julklapp av mina storasystrar, och vi julfikade. Idag är jag speedad, men jag litar på dig, du som symboliserar trygghet och värme och hopp. Det är upp till mig själv hur det går.

Vilken vecka..

Ups and downs, minst sagt. Och jag har ingenting att säga. Ikväll är allting ändå så obotligt fel. Tur jag ska till Operan imorgon, tur att opera finns, tur att teater finns, som man alltid har kvar oavsett hur livet i övrigt förändras. Tur att min handledare skickade ett så sött mail. Tur att jag har ett älsklingsjobb. Tur att min farfar och farmor är de bästa i världen. Tur att det är jul snart. Tur att jag fick den förfrågan i onsdags som jag fick. Tur att jag är barnvakt till det finaste av barn. Tur att man kan äta choklad och hoppas att det går över..

Early morning

Nyponsoppa och ostsmörgås, har jag ätit till frukost. Uppe tidigt, men ändock för sent för att inse att Stadsteatern inte alls släpper sina vårbiljetter 6.00 som utlovat, utan redan vid midnatt. Tentan är färdigskriven och orden är slut, när återkommer de? Jag tror ibland att jag har tappat dem likt man tappar vantar eller pepparkakor som går itu. Rampfeber trots att jag inte befinner mig där. Längtan och kalla ord och julsånger och chokladrutor med glasyr.

Och så avskyr jag att bråka. Det är synd om människorna, yppar Indras dotter i Strindbergs vackraste pjäs Ett drömspel.

Russinchoklad och mockasiner

Små bitar av hemmagjord russinchoklad med mandel och röda POP-mockasiner, två delar i min fredag. Som i övrigt innehöll både vitt vin, London-glädje, glatt återseende, Mamma Mu, falsk operasång och saknad. December är en mysig månad, förväntansfull, och igår morse såg jag det första avsnittet av årets julkalender - en tradition och dessutom en barnkulturell reflektion. Min favorit är Mysteriet på Greveholm och de pepparkaksdegsätande spökena i osynlig skepnad, och årets kalender tycks mig lite mesig.. Kanske för att jag går under benämningen vuxen, tro det eller ej. Kanske inte.

Må väl.

Det finns så mycket

Det finns så mycket.. Det är det man måste påminna sig själv om, när man stressar upp och ner i förhoppning att hinna med det man skall. När man står på Odenplan och rödljuset aldrig skiftar till grönt och man har oförklarligt bråttom och alla bilar tycks vara just framför ens ögon. Då. Sjusidorstentor må vara obegripliga, nationella prov i Ma C likaså, men det glittrar om november månad ändå. Av kärlek och vinterstämning.

Arabella på Göteborgsoperan i lördags kan definieras med att befinna sig den högsta sfären i den musikaliska och sceniska himlen i nära fyra timmar, skönheten i Nina Stemmes röst och magin i samspelet mellan sångarna kan sälla sig till det vackraste jag har upplevt på en scen. Också Linje Lusta på Stadsteatern med en briljant Helena Bergström i måndags är mer än sevärd, liksom den fantastiska Lång dags färd mot natt på Dramaten jag såg igår. Ibland överträffar teatern sig själv, och då önskar jag att den kunde frysa sig och bevaras i just det ögonblicket av fullkomlig symbios mellan scen, skeende och salong.

Må väl i mörkret.

Just me

Rannsakning av mig själv och nya, öppna ögon. Så ofokuserad som jag har varit denna höst är inte värt att vara, det gnager på mitt samvete, för det finns ingen verklig anledning. Mitt liv är fullkomligt underbart - det gäller bara för mig att inse det. När man stressar hinner man ingenting och när man ständigt ställer sig själv i mörkare dager och påstår att man inte kan någonting och aldrig kommer att lyckas mår man bara uselt inombords. Istället är det klokt att lägga sin energi på att övervinna små rädslor och sätta upp små mål. Och det ska jag försöka, med god uppbackning av somliga. Kom då, inspiration, kom. Ingen förutom jag är jag, hur klichéaktigt det än må låta, och då kan jag inte bara fånglo in i väggen och låtsas som att ingen behöver mig.

..med fötterna på jorden och blicken i det eviga blå.

Beautiful man

Han måste vara en av världens vackraste människor. Novembersolen skiner in genom fönstret när jag räknar matte, och de första julklapparna är inhandlade.

Längtar tills vi ses igen - du är bäst.

Balanserande

Ena ögonblicket där, andra ögonblicket där. Ständigt balanserande på en tunn tråd, vad är rätt och hur vet man när man gör rätt? C och jag smider planer och talar om att vi ju bara har ett liv, och i de liven ska vi ägna oss åt det vi allra mest tycker om, och så diskuterar vi namn - ett av mina favoritämnen. Kan tala i timtal om namn, kombinationer, eventuella kommande barns namn, gräsliga namn, vackra namn, namntoppar, brist på fantasi, överdriven fantasi etc. Hade jag fått barn idag hade jag döpt en son till Love eller August och en dotter till Greta eller Lovisa eller Hilde.

Igår fick Anne och jag presenter på Hamngatan, från Noa Noa, den andra delen av presenten (en liten strumpa i en vacker ask) fick man hämta i affären. Effektivt marknadsföringsknep, tyckte vi. En månad kvar till jul och jag ger tulpaner till mamma. Tulpaner i november. Nu måste jag äta frukost.

Med fötterna på jorden

Tur att nya dagar kommer fort, för igår var en förfärlig dag. Den glade fotografen på Dramatens event var ett undantag, sådan energi är det få som sprider. Men, gråa dagar hör väl till, förmodar jag. Liksom förvirring och livsavgörande beslut. Min intution säger mig att det kommer att ske snart, det jag så gärna önskar. Ikväll Röda havet 2 igen, sällan jag ser om teaterföreställningar men denna är en liten pärla. Tills dess väntar jag på att min färgglada pasta ska koka klart, så att jag kan avnjuta min verkligt avancerade lunch pasta med majs och oliver, vilket var det jag för tillfället hade inspiration till. Inspirationen läggs istället på att väva drömmar och försöka konkretisera tillvaron i all sin abstrakthet, som under söderpromenader eller nattliga telefonkonversationer, eller när man äter frukost med sömndrucken lillasyster och arg pappa.

I vår ska jag resa.

Och stjärnorna på himmelen de blänka?

Lilla Kottens julskiva, redan en klassiker, trots att det bara är den tionde november. Sitter och längtar ut i världen.. Jag avskyr att bli utesluten samtidigt som jag delvis har mig själv att skylla. Jag är trött på interna saker, och trött på överlägsenhet, och trött på de som tror att de äger universum. Som hon. Hon måste vara den mest egocentriska och icke-omtänksamma människa jag träffat. Trött. Vänskap kan vara så otroligt konstigt. Tur det finns änglar och tur att det finns barn som lille Sam, med blonda lockar, annars hade jag fått spjuck totalt.

Viktor & Rolf

"..detta är nästan under min värdighet." Citatet från kvinnan bredvid mig i den enorma trängseln på H&M imorse är klockrent, för så känns det. Gud, det handlar ju bara om lite kläder. Ändå befann vi oss där, och skjortan med hjärtat och den svarta rosetttröjan var värda det, och månntro värda det dåliga samvete jag fick på vägen hem när jag såg den svältfödda flickan blicka ner på mig från affischen för Läkarmissionen - när jag hade smsat iväg femtio kronor till henne kändes det lite bättre. I västvärlden är konsumtion en av de största lyckobringarna, åtminstone för stunden, i andra delar av världen existerar knappt ens begreppet. Samtidigt är man väl barn av sin omgivning och sin miljö.. Jag vet inte.

Singin in the rain på Oscars igår, en ljuvlig föreställning och oerhört snygg koreografi. Kalle Dyall gillade jag mest, och Sissela. Sissela måste vara skickligast av alla inom komedigenren.

Underbar present från underbar människa. Ge mig mod också..

Time to tango

Det viktigaste är inte att aldrig falla utan att resa sig upp efter varje fall.

Livet är inne i en mellanperiod, därav blogginlägg så sällan. Istället skriver jag osammanhängande brev till diverse personer jag beundrar, och minns plötsligt den gången jag fick ett riktigt brev från Astrid Lindgren, ett personligt där hon önskade mig lycka till med mitt skrivande. Hon hade läst min uppsats om bullerbybarn och Duvemåla, jag var tretton år och inte ett dugg tonåring, och jag såg det som en oerhört stor sak eftersom hon var - och är - en av de jag verkligen känner beundran inför. Hon skildrar barnet och dess tillvaro såsom den är, utan krusiduller och förvrängningar, och med en äkthet.

Lyriska och förälskade är de alla. Cosi fan tutte, så gör de alla, som i Mozarts opera. I lördags träffade jag Sara, en av de finaste som finns, och snart är det helgen då vi ska på Göteborgsoperan-premiär. I affärerna gnistrar julpyntet och vips är det jul och sedan vår igen.. Jag önskar mig en Manhattan-väska, böcker, en yogakurs och kärlek ♥ i julklapp.

Happy, happy

Med tryckande huvudvärk och tårar i ögonen gick jag till jobbet igår i kylan. Men bara doften av teater fick mig på gott humör, och alla små söta konstnärliga människor som svirar omkring där och som är mina kolleger, som jag tycker om, och det trevliga paret från Lidköping och Calle från Valerie Solanas och den allmänna stämningen i huset. Jag vill jobba på teater jämt. Nu ska jag och min syster gå en promenad i vintersolen och sedan ska jag träffa M, en vuxen människa. Bra för mig, som är så barnslig. Och imorgon blir det oväntad rolig träff - jippie.

Love. // V.

Blinka lilla stjärna där

Tiden flyger och igår var det snöstorm i ordets rätta bemärkelse. När jag gick i Kungsträden på väg mot Operan var det mjukt och vitt under mina stövlar, och det gnistrade så fint, och jag tyckte det var bedårande vackert. Orsaken till kaos men det rår inte snön och vintern över, kaoset är i första hand människornas fel. Lilla söta N sjunger sånger för mig i vardagsrummet och i operakören finns bara en enda verklig stjärna. Hon är ändå kvar, oavsett, och det är viktigt. Lyrisk när jag åkte hem, ty opera är fantastiskt, och dessutom satt Hanna från Oscars i fyran bredvid och talade lyckligt om glädjekicken i att spela Singin in the rain. Mitt livs mest ostrukturerade tenta är snart inlämnad, men nu har vi teater/film-block, dvs det som jag föredrar. Just keep going on.

Tjugo år

Måndag 30 oktober och min födelsedag. Jag längtar varken tillbaka eller framåt samtidigt som jag gör det. LEV står det skrivet i pannan, lev ditt liv och gör det nu.. Jag har fått oerhört fina presenter av underbara människor - från en buddha med elefantöron till luddig vinterjacka, svart basker och boken Vuxenakuten - men tror att den bästa gåvan ändå är att man, hur klichéaktigt det än må låta, får mer insikt om vilken fantastisk värld man får leva i ju äldre man blir. Vilka möjligheter man har, om man aldrig slutar att envist försöka. Det gäller bara att se dem. Sedan måste man tycka om sig själv, det är en grundförutsättning. Det är sig själv man ska leva med resten av livet, det är sig själv man ser i spegeln varje morgon, det är sig själv man ska uppmuntra och peppa, det är sig själv man ska tåla i svåra situationer där det kan spåra ur, det är sig själv man har kvar efter brustna förhållanden, det är sig själv man skall hålla ordning på och ibland vara stolt över, och då är det väsentligt att verkligen vara vän med sin egen person. Människor kommer och går i ens närhet, men du själv är ju förevigt du själv.

Jag föredrar duetter. Frivillig tolkning.

Tidsfördriv

DAGENS:
klädsel: Rutig fin klänning.
frisyr: Ostyrigt och med urtvättad toning.
låt: ”Duvemåla Hage”.
tv: Inte hunnit se någonting.
vill ha: Mod och mera godis.
sjuka: Smått stressad, annars lugnt, peppar, peppar.
tråkigaste: H&M-kön.
roligaste: att se Lisa igen.

SENASTE PERSON SOM:
sov i din säng: Jag själv.
såg dig gråta: Anne kanske..
fick dig att gråta: Mamma, men det var evigheter sedan.
fick dig att börja skratta: Helena Bergström.
du gick på bio med: Min Iva i söndags.
du gick på stan med: Titti igår.
skickade ett e-mail till dig: Kungliga Operan om det räknas.
skickade ett sms till dig: Lovisa-20-år-idag.

HAR DU NÅGONSIN:
sagt "Jag Älskar Dig" till en pojkvän och menat det: Nej.
bråkat med ditt husdjur: Ja, gud ja.
drömt något helt galet och så har det hänt dig nästa dag: Comme si, comme ca.

EXTRA STUFF:
Vad är du mest rädd för: Att jag inte skall lyckas med det jag drömmer om.
Vart vill du gifta dig: Om jag gör det så.. i en fin liten kyrka någonstans.
Vem hatar du verkligen: Hata är inget begrepp jag brukar använda, alltför starkt.
Varit kär: Ja.
Har du ett jobb: Jag är garderobiär, barnvakt och frivillig kulturarbetare.
Gillar du att ha folk omkring dig: Lagom är bäst, jag behöver bådadera.
Är du ett hälsofreak: Tveklöst nej, jag försöker ibland men det faller ganska fort med mitt enorma godisbehov och min lathet.
Är du ensam nu: Nej, hela familjen hemma.
Låtar som fastnar i ditt huvud ofta: Ofta sådana där jag bara kan några rader. Och barnvisor.

FAVORIT:
Rum i huset: Mitt eget med alla ljus.
Typ av musik: Från symfonier och arior till små stillsamma skillingtryck, jazzballader och countrypop.
Parfym: Faktiskt ingen.
Månad: September och oktober.
Mat: Riktig, ris är jag lite inne på just nu.
Dricka: Coca Cola Light och mellanmjölk.
Godis: M-godis och Geisha.
Tidning: SvD.
Film: Med mycket känslor.
Skådis: Svårt. Philip Zandén. Pernilla August. Ann Petrén. Mikael Persbrandt.
Djur: Små söta katter.

DE SENASTE 24 TIMMARNA, HAR DU:
Gråtit: Nej, tvärtom, jag har bara skrattat.
Köpt någonting: Större värmeljus på Lagerhaus.
Varit sjuk: Inte särskilt.
Sjungit: Ja, imorse när jag vaknade.
Sagt "Jag Älskar Dig": Nej.
Velat säga till någon eller några att du älskar dem: Jag tror att de vet.
Träffat någon ny: Nej.
Saknat någon: Ja, oerhört mycket.
Kramat någon: Flera.
Kysst någon: Nej.
Ätit: Ja, Veras och Annes paradrätt fiskpinnar med potatismos och avocado.

Being alive

I detta eviga regnande försöker solen förgäves. Ändå är luften klar och hög att andas in, som det ska vara om hösten. Jag avlägsnar mig från Moderna Museet när vi ska måla själva i deras ateljé, måla är inte min sak och överhuvudtaget är det som att jag inte har någon energi till att lära mig om konst och få ut det rätta av att se på konst. Scenkonsten, musiken och litteraturen har fått mitt kulturella hjärta - där finns ännu inte plats för ett bildkonstinstresse. Jag blir sömnig av tavlor. Nya kulturministern heter Lena Adelhson Liljeroth och enligt Gunilla Brodrejs blogg har hon sagt att hon genast ska öppna vägar för ett nytt operahus i Stockholm. Underbart, i mitt tycke. Vi behöver det - och operan behöver det. Ikväll jobbar jag och ska läsa Vygotskijs Fantasi och kreativitet i barndomen och äta Mentos, som sig brukar. Lite ångest bakom ryggen, lite framför.

Lika mycket mjölk i teet och lika mjuka.

Godnatt min ängel och absurd humor

I filmen vi såg, "Att återvända", jag och min Iva. Det förstnämnda är citat från en annan människas godnatthälsning. Lampan släcks i rummet i skrivandets stund, och jag tänker att jag borde sova men inte förmår. Sömn, nätter och jag är inte bästa vänner. Som liten låg jag livrädd vaken och följde skuggorna utanför dörren och fortfarande föredrar jag att sova med ljus insilandes i rummet, som en slags trygghet. Mörkret kan dölja så mycket..

Jag vill bo på en teater och ha en egen loge (eller städskrubb, det kvittar) med stjärnhimmel inuti och en skål med clementiner på ett bord. Jag läste en artikel med en operaregissör och blev äntligen lite inspirerad, till sist, efter något som känns som flera månaders total idétorka. Idag promenerade jag längs Österlånggatan och Strömmen innan jobbet, som en äkta stockholmare som alltid tar sin lilla söndagsrunda, och kanske flög någonting bra in i mig då, vad vet jag. Imorgon protokoll och återträff och barnteater och.. det där som skaver och förvirrar.

Skönsång och tysta samtal

Tiden och hösten med den flyger iväg, under regntung himmel med små, små stjärnor som gnistrar bara flyktigt och kort. Intetsägande liv, samtidigt som det händer mycket. Inombords och utanför. Jag inser att man ska ta tillvara på de och det som verkligen finns - och inte ödsla sin energi på obetydligheter. Ingen tackar dig ändå för det som du gör. Nåja, kanske en överdrift, men ibland stämmer det. Inhandlar en mängd vitamintabletter och sover till tio i tron att det ska få mig att känna mig starkare. Igår umgicks jag ett slag med två små söta barn, David och hans lillebror Rafael, och det är väl en självklarhet - umgås mer med barn och du lär dig att vara mer i nuet. Löven bildar formationer på fönsterrutan och jag har 20-årsångest.. och så är du så vacker att man måste nypa sig i armen. Ikväll ska jag på premiär - Jag tar din hand i min på Stadsteatern med Philip Zandén och Maria Salooma i rollerna. Tjechovs hustru Olga överlevde honom med 55 år, och gifte aldrig om sig. Kärlek, kan man kalla det.

ingen riktning och ingen tröst,
varje timme jag lever i, som jag går förbi, där är inte vi..

MER

alla ögonblick föds i varann

Helg på min teater. Alex, som ska bli frisör, och jag äter middag och diskuterar hur man når dit man vill. Säg den som vet. I höst är det inte mode med uppklippt. Ser på mitt eget hår och önskar mig lockar. Lockar och mer. Bortskämda unge.

Små toner i ett rött hav nummer två

Stor teater och briljerande samtidskonst. Röda havet 2 på Lilla Scenen, Stadsteatern, är en liten pärla som berör. Hur ska vi leva? Det finns många skådespelare som kan sitt yrke till fullo, men Ann Petrén måste vara en av de som kan det allra bäst. Hon har det. Liksom dagens utnämnde Nobelpristagare i litteratur, förmodar jag - äntligen! Inte för att jag känner till honom, denne Orhan Pamuk, men min intution säger mig att han är värdig sitt pris. Mamma gav mig två böcker idag, en av Björn Ranelid och så en roman om evig kärlek, och det slog mig att böcker kan man inte leva förutan.

I övrigt har jag haft en gnällig dag, och just nu längtar jag bara efter en sak. Ändå känns det som att gnäll är förbjudet, ingenting klaras av bättre med en negativ inställning, och trots det överröser jag min stackars bästis med massa gnäll-sms, trots att jag vet att jag inte ska ge upp för minsta lilla motgång. Men, född dramatisk, alltid dramatisk.

Money makes the world go around

Men det är inte bara därför jag är ledsen idag. Matematik borde inte få finnas, som sagt. Dessutom är jag sämst på det jag borde vara bra på. I ögonvrån kan jag se hur fånigt alla tycker att det är, det som för mig är på fullaste allvar. tyst och död är telefon..

Matteprov

Prov i matematik borde inte få finnas - de är ju förnedrande. Som att vilja sätta dit elever istället för att låta dem visa sin kompetens. De ringer inte och jag börjar undra om det är något fel, och vari felet i sådant fall ligger. I mig själv? Idag fikade jag med en människa som är så vuxen att man häpnar, och ändå kände jag att jag hunnit halvt ikapp henne.

Hon gör mig besviken på ett sätt jag aldrig trodde att jag skulle behöva förknippa med henne. På det fåniga sättet med att plötsligt tystna, istället för att säga som det är. Jag ser inte fram emot den 29e.

Utan dig

Som sockerdricka utan bubblor. Somrar utan sol. Fjäril utan vingar. Som opera utan sång och som himmelen tom på stjärnor. Ingen kan köpa livet.. men leva det, kan vi, men inte jag utan dig.

Lördagssvammel

Vi måste försöka tro. Intala oss själva att öppna dörrar finns - gäller bara att finna dem och inte ge upp och gråta hela tiden. Även om gråt också fyller sin funktion. Sett Rigoletto med andra laget och föredrar verkligen Agnetas Gilda, hennes rolltolkning är fantastisk och hon sjunger som om hon faktiskt vore en ängel som fallit ner från himlen. En operaängel som på stockholmsskånska säger "I mitt nästa liv vill jag vara baryton..." Galet, svarar jag.

Mysig och rolig långfika med Mickis idag, och med ens kände jag mig lite mer i fas med världen. Imorgon matte och mitt älsklingsjobb.

Om jag vågat veta vad jag
Innerst inne vet
Är överlevandets möjlighet:
Känn inte
Men tänk!
(Kristina Lugn - coolast i stan och invald i Svenska Akademin)

Som ett kvicksilver

Stress. Som en inneboende konstant känsla, som att jag vore ett levande kvicksilver eller ett urflippat batteri. Eller den där lilla krokodilen i båten i barnprogrammet, han som rodde tills all energi sinade. Så känner jag mig, just nu. Ibland undrar jag stilla om detta är någonting som kommer att vara förevigt, eller om det går över när man lär sig att livet inte behöver gå i ilfart.. Jag borde umgås mer med barn, med dem är man alltid i nuet.

Imorgon får Sverige en ny regering och med den en ny kulturminister. Min önskan är att denna mininister tar sitt förnuft till fånga och plockar fram sitt pippi-långstrump-sinne, med vilket livet är en upptäcksfärd och kulturen ett av de allra viktigaste medlen till lycka och utveckling på alla plan, och inte skär ned på det som inga ord kan beskriva. Vikten av att låta konst och kultur finnas och beröra människor så länge det behövs, det vill säga så länge det finns liv. Beethovens femma och dansbandsaftnar, mäktiga körverk och källarmonologer, Macbeth på Stora Scenen och Vår Teater, balettriologier och osignat på Nalen, minimusikaler, Debaser-klubbar och kasperteater i gymnastiksalen, poesidagar och biblioteksverksamhet, Carmen, Loranga och Kulturhuset. För de som lever av och med kultur är den minst lika oumbärlig som luft och vatten. Och du vill väl knappast att vi ska dö? Konst och kultur är dessutom gemenskap över etniska och sociala gränser, och kan överbygga skillnader vi annars inte kan rå över. Hängiven är jag, men det är för att det är det enda jag faktiskt är till fullo engagerad i. Musik, maestro. Ridåfall. Och godnattläsning.

x + 2y + 5z / 2 = -123

Minns du hur svårt matte är? Men minns du också stoltheten när du äntligen klarat av den uppgift du räknat om tolv gånger.. Som om den övervägde det svåra. Prov på tisdag. Men, ska man nå någonstans här i livet så. Eller?

min älskling har ett hjärta av snö

The time of your life

Lyser höstsolen vackrast när man är lycklig, tänker jag. Dess ljus speglar sig i vattnet vid Norr Mälarstrand och jag vill stanna tiden en stund. Hålla kvar den i handen. Alla dagar flyger iväg och det är redan oktober, min födelsedagsmånad. Tjugo år, galet och annorlunda - när blev jag så gammal..? The time of your life borde det vara, tiden som är, som vi önskar oss, och som vi så fort vi får den fyller upp med stort och smått. Vi tar fram våra kalendrar och bokar in när vi ska umgås, ibland är ambitionerna högre än möjligheterna, men det handlar också om att välja det som känns rätt i hjärtat. Man kan inte annat än lära sig konsten att prioritera. Ibland brister vi och levererar känslosamma utspel framför de som står oss närmast, som inför mamma och pappa, men jag tror att det är det enda sätt som sanningen verkligen kan nå fram igenom. Genom att visa sig skör blir man stark. Och genom ansvar växer man.

Stockholms kyss

Mötte honom på cykelvägen vid universitetet i måndags morse, Lars Winnerbäck, och tänkte att du är ändå så oerhört cool - du som med dina poetiska men samtidigt enkla texter kan beskriva människans myller och människans eviga frågor. Djupa eller ytliga kvittar. Liv som liv, lycka som lycka. Regntung himmel idag men jag har nya svarta manchesterbyxor och igår var det någon som sjöng för mig. Så önskar jag mig blå, ännu en gång, låt det bli så som jag önskar. Eller är det meningen att det ska gå i motvind? Stockholm kysser mig på kinden.. Ikväll teater igen, Blackbird på Elverket, med Anna Björk. Hon är en rysligt bra skådespelerska.

Vi tror att vi vet vad vi vill men vi vet det inte. Kom igen då.

du hade rätt,
sångerna kom från andra länder
vi möttes i ett underland och står på en perrong
där allt förändras men ingenting händer

Hymn för kärlek och sorg

Ser Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Målarsalen - en häftig föreställning med kulisser som växlar i rosa, rött och mörkersvart. Hennes liv var en evig kamp mot patriarkatet och den manliga normen som utger kvinnan för att vara ofullständig, kanske gick hon för långt, kanske inte. Oavsett så var det välspelad dramatik. I övrigt räknar jag mest matte och saknar de jag så sällan träffar. Sms: et jag fick av min symbiosvän ikväll var en liten påminnelse om att vi inte får försvinna ut i livet utan varandra ty utan vänner ingenting. Människa utan människa, usel och ett ömkligt ting, som Helen sjöng. Jag försöker vara modig och imorgon ska jag visa mig vuxen på alla plan. Här hemma har vi sockerkringlor och jag tänker på idealbarndomar apropå lek och empati och teorier om dylika saker, och så tror jag ändå att allting bara handlar om att älskas och att få älska. Trygghet, tror jag. Vi talar om förlorad barndom och kompententa barn som aldrig är just barn, och på en skolgård skjuts någon mer av femtonåringar och i Skövde brinner förskolor till följd av "barns" sysselsättningar när deras föräldrar och lärare är någonannanstans.. Men hamnar trygga barn från kärleksfulla hem också där? Är det samhället eller familjen som formar valen - och som formar barnet? Tål att reflektera över. Men nu sovdags.

Bokmässa

Bokmässan ska jag åka till varje år. Vi kom hem med tjugotvå nya böcker och ett hjärta till Isabelle från Mark Levengood. Svartklädd såg jag riktigt "kulturig" ut - och det bekräftades med tröjan jag fick av min pappa.

Baksida: kulturchock
Framsida: intellektuellt arbete byggde denna kropp

I minglet träffade jag dessutom endel människor jag känner, och bara det är ju häftigt. Igår kväll hade jag dock umgåtts lite på gränsen för mycket med min familj så jag lämnade dem för "flum"-kväll (men oh, så seriöst.) Idag ska jag till skolan, och ikväll se Siegfried på Operan - fem timmar och femton minuter - samtidigt som jag ska hålla tummarna att allting går i rätt riktning.

Andas rätt

Som när man sjunger - andas rätt. Somnade halv två efter ett tankefullt samtal med den som förstår mig bäst. Ta hand om mig livet ut, jag ber dig.. Nu ska jag snart iväg till tåget mot Eskilstuna, ska bara köpa resgodis och inte glömma någonting. Log när jag såg adressen på de nya barnen jag eventuellt ska passa. Slumpen eller ödet eller vad du önskar.

See you.

I'm singin' in the rain..

My life is a songbook

Fylld av små sånger i alla olika nyanser och stilar. Premiär igår av fantastiska Verdioperan på min plats på jorden - Folkoperan. Min relation till den teatern är beviset på att man kan vara kär i ett hus, känna kemi till en byggnad. Mira Bartovs uppsättning är en sådan alla borde se, vars ypperliga konstnärliga kvalitét och fulländade, flödande musik bekräftar operans värde som konstform. Den säger dessutom någonting om oss och vår samtid. Det enda som var icke-repeterat var applådtacket, aningens rörigt, men vi skrattade mest åt det. Idag har jag räknat matte och läst om lekteorier, innan jag fikade med Tina och såg "Spelar du ikväll?"¨på Zita, filmen om Erland Josephsson. Vi fick kulturpoäng och lite teaternostalgi.

Ivar-Lo Johansson om fantasi:
"Om du ser två stenar bredvid varandra, så flytta inte på dem. De kanske tycker om varandra."

Imorgon Göteborg. Och just det, du är en egen sång i mitt liv.

Repeat, tack

Det går utför med mig i en alldeles rasande fart. Inga svar får jag, och inte är jag populär heller. När ska jag få modet att försöka ordna någonting själv? Jag ber dig svaaaaara, så vore du ängeln på min himmel. Tillsammans med de som redan finns där, förstås. Sitter här, barfota i röd manchesterkjol, och äter pepparkakor. Försöker ignorera de tankar som ständigt kommer flygande som jag inte får tänka, samtidigt som jag inser att jag inte ansträngt mig till mitt yttersta i tentainlämningen. Motiveringen är att frågan var en mil för omfattande för de sidor vi får använda. Eller att jag är lat, välj själv. Dimma ikväll, men man kan ändå se små stjärnor överallt.

Säg det igen, jag ber dig.

Kort om saknad

Sedan måste jag tillägga - mot min vilja - att det ibland känns som att somliga försvinner bort. Innan jag hinner säga hejdå lär de vara bortspolade likt sandkorn med vågorna, och kvar kommer jag stå och sakna dem. När vet man att det spelar roll vad man gör? Och hur länge tycker vi om varandra. Jag kan inte låta bli att undra.

Verdivågor

Mats och Ulric i vackraste tenorrollen - Hertigen i Verdis Rigoletto. Mitt Folkoperan har premiär på sin uppsättning i veckan, men genom smygrep och genrep har jag redan sett den. Fröjd att lyssna till och häftig version (trots den obegripliga husvagnen) med moderna klanger. För mig är det dessutom idel lycka att befinna sig i det operahuset, där alla hälsar, teaterstolarna är som mjukast och sammetsfärgen den klaraste. Blå, passande nog, när alliansen vunnit valet. Ibland lönar det sig att visa upp en enad politisk gemenskap istället för splittrade åsikter. Nog om politik. Helgen var en underbart rolig helg med muffinsfika, shopping (länge leve H&M) och galna upptåg - som alltid. Idag skriver jag barnkulturtenta, äter plommon från landet och är lagom ostrukturerad. Önskar att det får vara som jag vill. På fredag skall jag åka till Göteborg och gå på bokmässan, känns som att jag kommer att tycka om den, även om jag säkert lär fastna i barnbokshörnan.. Växa upp var det.

Hey

Tisdag med gyllene löv och solskenshimmel. Med söta punschrullar, matte och små, små ord som ändock är stora och oändligt betydelsefulla. Igår fick jag skoskav, men jag kallade det skavsår. Vi kom fram till att skavsår kan man ha vart som helst men skoskav enbart på fötterna - en djup diskussion mellan Anne och Vera. Förresten ska hon bo på en kyrkogård. Guds beskydd är inte fy skam..

Ebbas skiva är fantastisk. Känner mig inspirerad igen.

Ambivalens

Livet är fyllt av val. Ibland orkar man inte. Håll mina händer och välj åt mig. Cissi, leendes, går förbi utanför fönstret på Söder och jag längtar efter operaVox och deras galenheter.

Förändringen är märkbar och sorglig. Vart tog du vägen? Den sida du idag uppvisar känns falsk och enbart egocentrisk.

Måste sova. Vill bara tillägga att Mickis är den coolaste - huvudroll i musikal och disneychannel-premiär som var fantastisk rolig att höra trots den småtöntiga rollkaraktären. Hon kommer att nå långt, långt, långt.

Godnatt.

Fyra ansikten

Gnistrade om Helen och symfonin i torsdags. Glittrar om hösten i september - hög himmel och luddiga moln, klar luft som doftar gott och längtan som går i uppfyllelse. Jag älskar hösten mer än alla årstider. Hösten ger tid för eftertanke och reflektion. Modig är jag, månntro, i mina nya lackskor och gubbkeps, och jag känner mig i fas med världen trots feber. I långa loppet är feber ingenting, även om det kan vara obehagligt. Sedan händer det att saker och ting stundom är för bra för att vara sanna. Man måste nypa sig i armen.

Se Fusk på Orion och förundras över scenkonstens oöverträffliga skönhet.

Lista snodd från annan bloggare

vilken tidning läser du? svd, dn, metro, inredningstidningar och tidskriften opera.
ditt mest använda uttryck? "absolut"
ditt mest oanvända? "cp"
vilken är din största framgång? att jag har lyckats med att finna en plats där jag hör hemma
ditt största misslyckande? kanske att jag aldrig lärde mig engelska ordentligt i grundskolan
viktigaste egenskap hos en människa? omtänksamhet och viss tolerans
sämsta egenskap? självupptagenhet
vad gör en fest lyckad? glada människor
vad vill du bli? teaterproducent
hur ska din drömprins vara? charmig och lugn
vilka är dina idoler? alla ifrån benny andersson till malena ernman till helen sjöholm till nelson mandela och dalai lama
vad är din dröm? leva i lycka alltid
hur mycket väger du? 52 kg - obefintliga muskler
hur lång är du? 165 cm
kan du tänka dig att ta din bästa väns x? aldrig
är otrohet okej? kanske när det ändå är på väg att ta slut..
vilken är den bästa komplimangen du kan få? att jag är cool och om sådant jag skrivit
vilken är din favoritsysselsättning? skratta, fika och gå på teater
vad har du just nu i din bokhylla? böcker, ljus och cd-skivor
vad gör dig lycklig? att lyckas med någonting och att känna att saker och ting "synkar" varandra, vara i fas
humör just nu: ömsom lite vemodig men allra mest som en liten kvittrande höstfågel..

Blå andetag

Blå andetag och vackra höstdagar i Stockholm. Hela jag spretar åt tusen olika håll, samtidigt som jag känner mig oerhört målmedveten. What is this feeling frågar jag mig, ögonblicket innan jag inser det. Låt livet vara här och nu. Låtsas som att inte framtiden finns. Rousseau, läser jag om, den franska författaren som under 1700-talet skapade ideal om barn som följdes länge. Hans uppfattning om flickor respektive pojkar får mig att bli lite arg, och så svävar jag ut i en beskrivning av hur jag ser på barnens väl i detta galna samhälle.. Helst av allt vill jag ta dem alla i mitt knä, alla de som föds med föräldrar som inte tycks veta sina barns bästa eller föräldrar som inte har kunskapen att ta hand om sina barn, och ta med dem till Dockteater Tittuts Längel blå eller BUS - barnens underjordiska scen, och stryka in kärlek i deras hår så att de blir trygga och lyckliga barn. Ikväll nycirkus på Orionteatern.

Att tänka

Att tänka fritt är stort.
Att tänka om är större.
Att tänka först är störst.
Att tänka smått är gott.
Att tänka snett är lätt.
Att tänka galet är idealet.

(utdrag ur Tage Danielssons Tankar från roten, 1974)

Känslor är inte att leka med.

I walk with you

Förkyld helg med Anne Sofie von Otters nya I let the music speak, en alldeles fantastiskt vacker skiva med sånger av Björn och Benny. Däribland I walk with you, mama vilket är en sång jag nog aldrig hört, påminner lite om Inte jag och jag spelar den om och om igen.. Att man skall låta musiken tala känns givet i denna ömsom stormande och ovissa värld, där jag längtar lite bort men ändå har det bra som det är.

Lite som det är

Livet rymmer både stort och smått, både rosor och törnen. Inse det.. Vaknar av stressdrömmar och är inte alls där jag vill vara. Önskar mig blå.

Stolt över dig.

hur många dagar ska hjärtat slå
hur många nätter av törst
hur många timmar ska långsamt gå
hur många, hur många dagar,
hur många dagar målar du blå

Där elden falnar..

.. men fortfarande glöder, skriver Lars i sin sång. Omvärlden förändras men ingenting för mig. Men mamma är bra. För att inte säga bäst, ibland. Det är sådant jag kan tacka min lyckliga stjärna för, att ha fötts med bra föräldrar som bryr sig men inte för mycket. Alla omkring mig är lyckliga. Jag med, men just nu går jag på sparlåga - eller befinner mig i en formgrop. Jag har dock äntligen förstått min matte. Övning kanske ger färdighet ändå. Inhandlade två små vackra röda ljuslyktor (röd är min färg för tillfället) och tänkte att jag kan ha dem när jag också flyttar om tretusen år.. typ. Disa är förresten bra med sina sånger.

Små spöken

Små spöken på min ljusgröna mapp för barnkulturen, vilken jag började idag. Ämnet känns intressant - bara frågan om hur barn respektive kultur definieras är tillräckliga för att fylla tjugo poäng. I barndomen grundläggs så oerhört mycket av människans person. Höst på Universitetet, höst i de långa korridorerna med sina höga fönster - mot ängarna med äppelträd - och stora anslagstavlor. Inuti och utanför. Min älskade kusin och jag äter bullar och drömmer vitt och brett. Min favvouniversitetslärare Karin är där och allting känns tryggt. Med en sovande bebis i salen blir det dessutom en än mer rofylld stämning, bebisar lär vara bland det mest ljuvliga som finns.. På presentationsrundan säger jag att jag är intresserad av scenkonst - ett magiskt ord. Och jag ber henne höra av sig igen om det behövs hjälp, vill vara på Lasses och Stinas teater igen. Min teaterabstinens är påtaglig, yeah.

Himlen finns - och jag hade kunnat skriva en hyllning till vår vänskap lika milslång som sträckan mellan månen och stjärnorna. Det finns ingen som du och ingenting som oss. Oavsett vad som har skett mellan oss och vilken märklig relation vi har haft, och trots att vi stundom har olika syn på saker och ting, är det som är idag en fantastisk vänskap som jag aldrig vill ge upp.

Nycirkus och idioti

Sök den sanning, mitt liv var så stilla. Dansande giraffer på vitabergsparken scen i skymningen. Jag är ensam, men känner mig ändå inte särskilt vemodig, inte ikväll. Ibland är man med fast man inte pratar. Ibland kan man sitta där och bara vara, bara betrakta, bara andas in atmosfären. Träffade dock ett par bekanta trapetsartister från förr, Josephine och Rasmus. Men synd, ändå, att barnen behövde Ebba så länge att hon inte kunde komma, för jag saknar min Ebba och vi är ett sånt bra kulturpar. Missade Jöback live med en kvart idag, smsade förargat Anne om det, attans säger jag. Jöback, snyggast och med den vackraste rösten, min första kärlek och den som fick mig på rätt spår i livet med sin guldletarsång. Imorgon gifter sig artisten med stort A och glitter i håret, önskar henne all lycka. Själv kommer jag aldrig att gifta mig, inte om min tillvaro fortsätter i den här takten.. Alla blir vuxna och coola utom jag. Jäkla liv.

Entusiasm/önskedrömmar

Mannen med gitarren. Jojje Wadenius. I upptakten till barnkulturen försöker jag leva mig in i barnens värld. Med en av världens i särklass mest underbara barnskivor är det förhållandevis enkelt. Jag läser även en bok om barnens tillvaro genom tiderna jämte en gammal klassiker - Alla vi barn i Bullerbyn. Igår hade jag ett nytt, roligt jobb där jag träffade en oerhört inspirerande person. Jag kikade också in ett ögonblick i salongen där regissören av mitt liv och hans ensemble repade sin föreställning som snart har premiär. Den heter Fusk. Som om det var på fusk.. är det på fusk att leva? "Du fuskade!" kunde man utropa när man var yngre och förlorade i memory eller Hoppa Hare eller vad det kunde vara. Att fuska kan också vara att försköna. Eller att ljuga. Eller att dra förtjänster ur någonting man inte själv har uträttat. Tänk att bli avslöjad, att stå där vid den kritade mållinjen och inse att omvärlden har insett bedrägeriet och livslögnen. Fy.

Back on track

Med myskläder och blåbärspaj. Lilla Scenen, Stadsteatern. Att älska teater är enkelt. Att älska scenkonst är ett sätt att leva - en vision om att uppfyllas av magin som sker i mötet mellan scen och salong, en dröm om en vackrare värld, en kontrastering. Momo lyssnade - och lyssna vill också jag. Tiden stjäls inte bara av ondo, också av godo. Allt som är berikande är gott för människan.

Ömsom regn och ömsom solsken. Vädret är nyckfullt, tillvaron likaså. Jag räknar matte och ler åt min naiva inställning, hur stor är chansen att jag lyckas? Minimal. Men det är avkoppling att se siffrorna fylla blocket, att se de nedskrivna resultaten. x + y = z. 2a - 5x = 24z. Det känns konkret i all sin otydlighet. För vem är x och vad är y? Är det du i trappan? Du med ögonen. I klassrummet minns jag Norra Real och de evighetslånga diskussionerna. Det är som att bli yngre igen, som att backa ett steg. Min pappa jämförde vid en av sina filosofiska stunder livet med trappan i Lustiga Huset på Gröna Lund. Man måste våga ta sig uppför den, och faller man är det bara att vänta tills man åker uppåt igen, det väsentliga är att inte dra sig ur. Månntro är det så.

Kultursvart med röda lackskor vill jag flytta hemifrån. Spela Piaf på hög volym i ett litet rum med kokvrå och äta makaroner med ketchup jämt och aldrig få höra att jag tar för mycket plats..

På gång

Nya tider, nya tag. Med Marimekko-block och huvudet på skaft, och med hjärtat på rätt ställe, kan skolan börja. Jag har de bästa av vänner. I Stockholm finns caffe latte (bra när man är trött) och teatrar. Mitt älsklingshus Folkoperan har öppnat. Jag har köpt fina böcker och jag struntar i vad som är rätt eller inte just nu. Låt det vara..

Lika olikheter

Lyssnar på Helens ljuvliga sommarprogram. Hon är coolast. Finns ingen som Helen. Augustikvällen är gudomligt skön från Monteliustrappan, där jag och min polare befinner oss, och jag räknar stjärnorna tyst för mig själv och orkar bara vara nu. Vi hade sista dagen idag på kulturfestivalen. Lite sorgligt men den kommer tillbaka nästa år. Efter jazzkonserten med Expansions (Magnus Lindgren, Putte och några till), var jag alldeles lyrisk. Så otroligt bra. Jag berättade det för producenten Ingmarie (en sådan man inspireras av), som sedan sade det till musikerna, vilka blev lyckliga och sade att det fanns hopp även för jazzen, tänk att hon som är så ung kan gilla nutida improvisationsjazz..

Imorgon ska jag gå på bokbordet och så ska jag se Nicke Nyfiken - the movie. Yeah. På måndag är det inskrivning i skolan och sedan ska jag med fara för mitt liv slåss för en biljett till Siegfrid. Skriver ni listor? Frågar Helen. Det händer. Att jag prickar av, stryker över, får gjort. Jag gjorde en ekonomisk planlista igår - får se hur länge den håller. Vill och ska-listor.. Jag vill bara vara lycklig / göra så att andra mår bra. Kan man skriva det? Nog är det tillräckligt? Vi säger så. Glimmande ljus och drömmar och pepparkakor och gud, det ordnar sig.. Alla har vi väl nåt. Låtsas att tiden står stilla och våga vad du vill.

Ingenting försvinner

Allt finns kvar. Intalar jag mig när jag sitter uppkrupen i den vita soffan med rosa fleecefiltar backstage och saknar dig. Inombords minns jag det och ler. Astrakanen slog ut i blom på höstkanten - och augustimånen lyser klar, evig och stark över Strömmen och Grand Hotel där pappa hämtar mig. Bortskämt barn. Anne är den sötaste. Med henne är jag aldrig rädd - vilket jag är i övrigt (t ex över att jag skall störa när jag ringer mitt jobb eller för att jag inte ska kunna hålla en ekonomisk plan eller för att aldrig bli förälskad i etc) - utan bara trygg. Sommaren nynnar på sista strofen och snart håller vi hösten i våra händer.. nära. Godnatt.

Hemma i Sthlm

Veckor går fort och så även denna som tillbringades på Sardinien, en liten italiensk korallpärla (!) med kristallklart vatten. Med undantag för en stundom mobbande lillasyster förflöt dagarna väl, särskilt dagen på fiskebåten i sällskap med energiska göteborgsbarn, ett gäng vuxna som trodde att de var yngre än de var och ett coolt gaypar. Havet är någonting av det allra vackraste som finns.

Alldeles snart skall jag iväg och jobba på Sthlms Kulturfestival. Iklädd min orange tröja och med solglasögon-ränder i ansiktet är jag säkerligen snyggast i stan. I övrigt är det förändringens vindar som blåser, och jag slutar aldrig att förvånas över vad som sker. Kärleken övervinner allt - kom igen.

I dina ögon

Stockholm i min hand och små flygande saker som faller ner från träden som ett tecken på att hösten nalkas. Skymning i augusti är vackert och Nelly och jag hade en kväll igår som jag tyckte mycket om. Nelly är bra. Och till och med öl kan vara bra, åtminstone på Spy Bars uteservering (23 års åldergräns?!), där vi skymtade diverse celibriteter. Glassdrinken innan var också god. Ser fram emot Sardinien på onsdag, vi flyger tidigt på morgonen, och Mickis och jag håller tummarna blåa för att inget regn ska falla i Italien så länge vi är där. Men om det mot förmodan ändå regnar så får det vara så, för lyckan är stor i att bara byta miljö för ett tag, blåsa en bubbla mellan sig och omvärlden, andas ut på en strand och äta äkta italiensk chokladglass.

Idag blev jag irriterad. I dina ögon ja. Men i mina?

Raka motsatsen

Långledig fredag behövdes, trots gnällig morgon blev den så småningom hur bra som helst, med shopping och choklad och promenad i östermalmskvarter som inte riktigt är våra. Anne och Vera på nya äventyr.

M och jag utbildas inför vårt jobb som artistvärdinnor på Sthlms Kulturfestival, äter frukt och pratar. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull som den är när man ska föra ett skepp i hamn, som det brukar kallas. Vi ska vara på den lilla coola scenen K12 med de bästa artisterna. Hämta Ramlösa, fixa mat från Operakällaren och dela ut blommor. Känns som ett ypperligt uppdrag och alla är så snälla. Jag kommer till och med att få träffa Magnus Lindgren. Magnus "jag är inte bara musiker - jag är numera människa också" Lindgren, saxofonisten från Dalagatan.

Sms:et värmer faktiskt. Det visar att du har tänkt lite.

Augustibuller

Lundell sjunger "Gå ut och var glad, din djävul, gå ut och var vacker och stolt hela vintern.." och det borde vara så enkelt. Augustibuller och stjärndamm i håret, obesvarade sms som ändå besvaras, älskliga vänner och en evig dröm. Lite ont i halsen kan man ha, men det går över. Lite ångest kan man också ha, men den kan dränkas i cider eller hallonsaft. Lite vemodig kan man vara över att känna sig övergiven, tills man inser att så var det ju inte i själva verket. För stunden enbart, och en stund försvinner så fort. Idag var det blåsig höst och jag önskade mig en sjal. Aldrig ska jag glömma Helen i september: "du.. du har ju ingen halsduk, det måste du ha, nästa gång.."

Underbart besked, Ebba är hemma i höst. Phu. Vänner ska inte vara för långt borta.

Godnatt. // V.

Det ordnar sig

Det ordnar sig. Du gav mig någonting att tro på. I dina ögon är jag månntro ingen alls, en person som försvinner bort, i vinter har du kanske glömt mitt namn. Men ändå är du så viktig just för att du fick mig att inse en sak om mig själv och om livet. Modig måste man vara, men hur vågar man? Ibland önskar jag att jag kunde föra en dialog med Astrid Lindgren, hon hade givit mig svar, det vet jag.

L, M, S. I love you madliest. I den bästa av världar hade alla systrar som ni. Lyckligast är därför jag för att jag verkligen har er.

Bara vi är vänner..

Lyckligt slut på filmen. Men du då..? Puss.

Rosa kulisser

Ljusrosa dekor och ännu ljusare kulisser på Confidencen - namnet kommet av bordet la confidence som dukas och hissas upp och ner genom scenen - vid Ulriksdal där Folkoperan spelar Mozarts Don Giovanni. Uppsättningen är charmant och roande, fokuserar på kvinnans perspektiv (Don Giovanni själv försvinner nästan) och har två Donnor som båda gör lysande rollprestationer. Donna Anna, Ingela Brimberg, främst vokalt, Donna Elvira, Miriam Treichl, främst genom sitt självklara agerande. Men båda kan sitt yrke mer än väl. I övrigt föredrog jag som alltid bassången. Basar sjunger coolast. Kören, om man ens får kalla dem för kör, bör dock ta ledigt resterande föreställningar - jag saknade min riktiga folkoperakör med Ulrika, Cissi och Helena.. I foajen mötte jag Sandra. Mitt hjärta slog en liten volt för det var så otroligt längesedan. Hon är söt. Och opera är bra. Opera är en av meningarna med att finnas till, med livet. Att tröttna på opera är en fullkomlig omöjlighet för mig, som att tröttna på rostat bröd med marmelad..

Snygga shorts har jag och ute är har det äntligen regnat. Om en månad börjar skolan och jag frågar mig vad jag ska bli. Helst vill jag åka till Berlin. Nu. Eller till Paris och se opera med Malena. Men liksom, det är ingen utbildning.. Hur blir man en av dem?

Små lätta moln // filmkväll

Små lätta moln som aldrig ger något regn. På min lediga dag åt jag youghurtglass och vandrade i solen, och ikväll har jag och min syster haft filmkväll. Walk the line om den eviga kärleken och konsten att resa sig upp när man har fallit, en alldeles underbar film, och Den bästa av mödrar som fick mig att börja storgråta. Den lille pojken ropade hjärtskärande "mamma, mamma!", en mamma som älskade honom så, ändå fick han inte stanna.. Ibland är det nyttigt att reflektera över sitt eget liv.. för att få nya perspektiv, för att få insikt om hur man har det - egentligen.

Godnatt.

Ingen öl

Vi hoppade ölen, och jag känner mig halvtrist. Samtidigt så vet jag - det är inte min grej. Jag är ingen utemänniska och jag kommer aldrig att bli. Förlåt Ylva.. Istället dricker vi cola på Chokladkoppen. Bredvid oss sitter ett gäng frispråkiga RFSL-människor (eller hur jag ska uttrycka det), deras diskussion är ganska roande, fördomsfull och minst sagt energisk, och jag tänker att folk är allt bra olika. Egentligen är det rätt märkligt, hur hela världen kan vara fylld av personer som resonerar på så skilda sätt och har så delade värderingar. Lisa kallade mig Jerry Springer-Vera, men ja, jag är (alldeles för) kritisk. Jag är född analytiker och kommer dö som sådan.. på gott och ont. Man ser inte bara en tavla, man ser en värld, man ser konstnärens syfte, dess eventuella mening, man associerar till biografiska och andra aspekter, till samtidens yttringar och skeendet när tavlan målades, etc, etc. Man kan avlägga sanna kommentarer eller så syns det ändå vad man tycker för det är omöjligt att dölja.

På vägen hem från tunnelbanan möter jag min Manilla, och det visar sig att vi ska jobba som artistvärdinnor båda två på samma scen - den lilla jazzigare scenen - på kulturfestivalen. Ödet? Självklart hur som helst, och det kommer bli underbart kul.

She is back.. och det är jag lycklig för.

Halsont och sockerbitar

I don't know what to do with myself..

Finns det en sång som heter. Ibland stämmer den strofen så väl in. Halsont (någonting som går på jobbet) en ljuvlig fredagkväll i juli, så jag sitter uppkrupen här och lyssnar på Idde och på Malin. Malin är en sådan man önskar att man vore. I sitt sommarprogram får hon varje till synes uttjatad kliché att bli meningsfylld, som den om att man skall leva livet istället för att försöka besvara frågan om dess mening. Hon talar vitt och brett om att gå barfota i stan, om sommarlov i turnébussen och om skönhet i sig själv. Genom att hon är en aktris som agerar i radion blir programmet levande och hennes ord når till hjärtat - och så är hon så oerhört vältalig. "Gå på känsla och skapa hejvilt, det får bli vad det blir." I den andan skall ju tillvaron upplevas, även om det inte är möjligt alla dagar ska man ha det som sin grundtes. Tror jag. Som liten var Malins syster Kristin min allra största förebild, och kvar finns pärmen med urklippen och det vackraste idolbrev jag någonsin har fått. Vackrast för att det då, den där gråmulna novemberdagen när jag var tio år, gav mig mest. När jag ser henne på TV idag vet jag att hon är ett proffs, och aldrig att jag skulle tillåta en icke-superlativ om Kristin i min närhet. Hur som helst, lyssna på Malins program och du blir visare.. och lyckligare.

Bli frisk.

Vad man gör (och inte gör)

Livet är en enda röra. Ibland organiserad, så smått, ibland fullkomligt galet förvirrad. Som en låda där ingen städat på länge. Jag sitter och tänker på kärlek och på dig, du som i hela ditt liv har varit den "populära", den alla killar (och män) alltid velat ha, den vackraste och mest välklädda, den som anpassar sig bra i diverse sammanhang och ändå är en sådan där självständig fri fågel. På hur olika syn på kärlek alla människor måste ha beroende på hur själva har uppfattats av andra. Skynda långsamt är ett mystiskt uttryck. Men hjälp, det får ordna sig. Och annars är inte det hela universum heller. Idag har jag HM-handlat en superfin blus med blommor på, och så har jag en ny rosa almanacka och ska evigt leva efter Manillas visdomsord om att man ska gå på sin magkänsla. Widmark är coolast och finast var: ".. jag bad arrangören att få hålla konserten lite tidigare på dagen, klockan åtta ungefär, vi pianister är alltid så morgonpigga. Ja, med en liten sexmånaders-Ludwig hemma fick jag ju idag ligga och dra mig ända till klockan 3.45.."

Puss. // V.

ps. dröm fint. ds.

Se upp mot himlen från jorden

Nelly.. Ljuvligt att se dig. Världen är ingen värld utan dig. I trettiofemårsåldern sådär kommer du ha en våning på Kungsholmen, högst upp, och jag en våning i Vasastan, och så kan vi vinka till varandra och våra barn (Jack och Greta) kan leka med varandra och vi kan dricka te och äta kladdkaka alldeles såsom nu.

Mitt livs bästa båttur. Önskar..

Mon coeur s'ouvre à ta voix..

Oavsett hur det må vara så lyser du upp min tillvaro - idag och månntro någon annan dag också. Jag har fjärilar i mitt hjärta, lyckliga, och jag bryr mig inte om någonting. Man får faktiskt.

Reflection

Öl eller skivor blir skiva, men att socialisera sig är viktigt. I höst ska jag inte tacka nej. Ebba, kom hem till Stockholm, lilla stora söta Ebba, Paris är ett kvarter för långt bort. Vi måste ju filosofera och dricka vin. Det blir nog barnkultur, även om jag kom in på mitt andra alternativ också, men barnkulturen går att kombinera med det hiskeliga farliga matte C. Matte, liksom?

Som present till mig själv letar jag efter guldskor, tills jag inser att det är för sent och inhandlar en skiva med Hélène Grimaud istället. Hon spelar Schumann och Brahms bedårande vackert. Pianomusik är rogivande. Som en liten fjäril som flyger in i själen och stilla fladdrar med vingarna, som att hålla ett hjärta i sin hand. Bryts vingen så tystnar musiken. Från Stockholm har alla åkt bort, så jag är lite ensam kvar (nästan) och önskar att du svarar. Det betyder någonting.

längst inne i mitt huvud
kan jag se dina ögon blänka

Och kan man inte vara lyckligt får man vara olyckligt.

Kväll i studsmatteland

I varje trädgård, närapå, skymtas en blå studsmatta - därav benämningen studsmatteland. Liksom det är ett land där man skall vara udda på ett likadant sätt, sorgligt nog. Eller om det är bra? Någon hade döpt sitt barn till Aniara, som i rymdoperan efter Harry Martinssons roman om framtidsskeppet Aniara och utopin, kanske önskar föräldrarna få ett barn som förändrar världen? Mig överraskar det inte. Vi vill väl alla leva med den visionen, ingen vill väl glömmas bort..

Ikväll lyssnar jag på Bennys Machopolska, dricker kaffe och äter kexchoklad och så tänker jag på hösten och på att jag ska nischa mig och aldrig ge upp. Jag såg nyss en underbar novellfilm om en pojke, livet och döden, som kan vara så nära så det är kusligt. Känns som att döden är någonting man pratar för lite om, och därför blir ännu mer överrumplande än den redan är när den äger rum i ens omgivning, känns som att döden är ett ämne man sällan berör för att människor är så rädda för den. Döden är ju involverat i livet, eftersom det är när man vet att ens liv är flyktigt som man verkligen lever fullt ut (dröm som om du lever för evigt, lev som om du dör imorgon). Gud, vilka djupheter jag kommer med såhär på kvällskvisten..

Saknar dig.

Rutschkana fast uppåt

Om det var ett tecken så var det ett av de mest komiska jag har sett. Åsktung himmel i Sigtuna och opera i en sal med ljus. Min egna beskyddare har en fullkomligt underbar röst och ett stort hjärta. Hon sjunger och det skänker trygghet i sig själv att höra. Jag hoppas att hon förstår.. jag tror det. Jag önskar alla en sådan som hon.
När jag, efter att på Ulrikas vilja ha fått skjuts med några vänner till en annan i ensemblen, är tillbaka i Stockholm och tar tåget från Mariatorget är jag lycklig, blickar kort åt de överförfriskade med mig jämnåriga i fyran bredvid, och undrar om det är samma "rus"?
En på mitt jobb ramlade ner för ett stup när han hade druckit för mycket och vaknade dagen därpå med en skadad fot, en annan fick skrapsår i hela ansiktet för att han cyklat efter för många öl. Öl är gott.. en öl. Vin är gott i rätt sällskap. Ren sprit är aldrig, aldrig gott. Det enda som jag alltid skulle kunna dricka - men väljer att inte göra alltför ofta - är cider. Jag är snart tjugo och fortfarande rädd, ibland, för fulla människor. De har inget fokus och ingen kontroll vilket kan vara farligt. Jag fick min biljett av regissören ikväll, så hälften av de pengarna skall jag skänka till bris, för alla har inte det inte lika bra.

Som bakgrundsbild på min mobil har jag ett foto av Benny. Benny - själva människan bakom det som är mitt liv idag. Benny, musikens mästare och tonernas överman, en näst intill gudomlig konstnär som inte kan berömmas nog.

Min Jenny Hellström-tröja är snyggast.

Så svårt

Imorgon ska jag se en Donizetti-opera som heter Kärleksdrycken. Är det ett tecken? Hur kan det vara så svårt? ... Han finns ju där.

Solregn, en hyllning till..

...allting du vet om och lite till. Vi läser juli månad och jag summerar ett halvår för mig själv. Ett stundom omvälvande och med all visshet föränderligt halvår, med små steg och stora känslor. I efterhand har man svårt att begripa hur man kunde handla som man gjorde, men då var det det enda rätta. Anne och jag är vänner nu och det kommer vi att vara. Ute är det natt men solen skiner under molnen, och det är sommar varje dag. Visserligen tillbringar jag den mestadels i en liten glasskiosk, men det gör ingenting, jag gillar mitt jobb. Ser också upp mot Dramaten och längtar ett ögonblick. Och lite till Folkoperan, mitt älskade Folkoperan - där jag skall se premiären och för evigt kommer att se varenda liten föreställning. Det huset och jag har en särskild kemi. Jag vet att jag funnit lite av det som är jag där.

Jag gillar skåningar.

A smile reflected in a stream

Hon dyker upp vid glasslunden med tre små barn vid sin sida, och jag kan inte dölja hur lyckligt överraskad jag blir. Victoria är en människa av den särskilda sorten, lite coolare och fantastisk, med ett stort hjärta. Återstoden av dagen ler jag, trots regntung himmel, och också ledsenheten smälter bort likt glass. De vill inte se mig så, hur det än må vara. Min nya bok är en djup psykologisk sådan om medveten närvaro, över oss gnistrar stjärnorna, vi måste bara lära oss att se dem.

Allt är skenbart och ömkligen sårbart

Så mycket som jag har gråtit de senaste två dagarna minns jag inte när jag gjorde sist. Jag hatar - för att använda ett starkt uttryck - när saker och ting är märkbart orättvisa utan anledning. Det känns som att jag bara är ett namn på ett papper, trots Lisas förlåt, och jag tror att det här har förstört min sommar. Om de inte förstår, vill säga. Bakom namnet finns en människa, en ganska känslig sådan, som allra minst vill vara besvärlig men som inte kan se igenom sådana fel som detta. Ingen kan säga att detta är okej.. Man ska inte behöva gråta på sitt jobb, som man egentligen tycker om.

Hon försöker trösta mig och det är värmande. Jag handlar en oerhört fin kofta på Filippa K och ett halsband som uppmuntring, och så ska vi se Helens julkonsert. 17 december. Innan jag somnar läser jag i mina urklippsalbum, ler åt små citat och hälsningar, och tänker att det är en egen, unik värld för sig som för evigt får mig att känna lycka. Sjung min lycka, sjung min längtan, sjung min ordlösa saknad och min stumma sorg..

All you need is love

Carpe diem - det enda jag vill säga.

Rikard talar kärleksfullt och innerligt i radion om sin lilla unge, om hur hon skrattar när hon möter hans blick, om att njuta fullt ut varje ögonblick. All you need is love - störst av allt är kärleken. Möten kan vara flyktiga men oh, så betydelsefulla för ens tillvaro. Brevduvan hamnade rätt, ordet nådde fram. I brevet står det att du skall leva här och nu. Vi går på grusvägen i kvällsskymningen och jag förstår ingenting av världen.. och ändå är det som en självklarhet. Människan - jag, du, vi - söker nog för mycket. Stundom spricker den enda tonen, den enträgna och ständigt närvarande, den vi lever av, upp i en fulltalig symfoniorkester och lyckan andas i ditt öra. Pussar på din kind och så vet du att du kan leva lite till. Nära.

Älskar er.

Mozartfreak

Mozart skrev inte för evigheten, och därför kommer hans musik att leva i evighet, sade någon. Hur sant är det inte? Till Mozarts verk gråter och skrattar människan, barn somnar sött till den, solen ler och åskan dånar och ändå står musiken bergfast kvar i sin all sin bedårande självklarhet. Oberoende av tidens gång och omvärldens yttringar finns den där, till tröst och glädje. I stort och smått, vill jag tillägga. I höst sätter Lars Rudolfsson och hans mimkompani upp den passionerade såpoperan Cosi fan tutte på Orionteatern, vilken även spelas på Stockholmsoperan i vår med Susann och Peter under en norsk regissör.

Idag är det min lediga dag, jag är alltid ledig måndagar verkar det som, och jag vilar ut lite efter helgen med guldstjärnor och allt. Jag har varit vid Monteliustrappan och beundrat den vackraste staden i världen och ätit daimglass. Senare ska jag träffa sötaste Iva, min symbiospolare. I övrigt funderar jag på hur jag ska nå dit jag vill nå, och så hoppas jag att jag verkligen får det där förtroendet från dem snart.