Rannsakning av mig själv och nya, öppna ögon. Så ofokuserad som jag har varit denna höst är inte värt att vara, det gnager på mitt samvete, för det finns ingen verklig anledning. Mitt liv är fullkomligt underbart - det gäller bara för mig att inse det. När man stressar hinner man ingenting och när man ständigt ställer sig själv i mörkare dager och påstår att man inte kan någonting och aldrig kommer att lyckas mår man bara uselt inombords. Istället är det klokt att lägga sin energi på att övervinna små rädslor och sätta upp små mål. Och det ska jag försöka, med god uppbackning av somliga. Kom då, inspiration, kom. Ingen förutom jag är jag, hur klichéaktigt det än må låta, och då kan jag inte bara fånglo in i väggen och låtsas som att ingen behöver mig.
..med fötterna på jorden och blicken i det eviga blå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar