Tjugoett

Tjugoett år. Mer vuxen? Svarar tvetydigt.. Eller, Anne får svara på den frågan. Hon kan mig bättre än jag kan mig själv. Min födelsedag förflöt ypperligt med oerhört fina och önskade presenter, i elefanternas tecken, men också med en ljuvlig Lilla My-tavla, badlakan, ett äpplekuddfodral och grönt porslin. Dessutom fick jag två kokböcker, som en liten antydan till att jag borde laga riktig mat och inte tycka att vad som helst är en godkänd middag.

Idag väntar lunch med Nelly (numera Vasastansbo) och godisinventering på Göta Lejon. Vi skriver november månad och det doftar vinter utomhus, vinter med mjuk snö, tända ljus och myskvällar. Och jul. Alla årstider har sin charm.

Lite trött på det ständiga gnället hos vissa. Finns det verkligen ett problem?

Bättre och bättre dag för dag

BAO!-konsert till sen timme i ett Globen förärat med en egen dansbana, kulörta lyktor i alla de färger och en ovanligt mysig stämning. I BAO! är tveklöst Benny själv, Helen och den skrattande dragspelsregissören Rudolfsson mina favoriter, men jag tycker att alla i orkestern är värda applådåskor då de lyckas ge denna oerhörda blandning av musik som BAO! ändå representerar en så stor och bred publik som den igår. Ingen kan annat än bli lycklig. Dessutom är det vi ändå..

Idag är jag på väg till en lång dag på teatern, men innan dess måste jag inhandla godis, sockerberoende som jag verkar vara. Tre dagar kvar som tjugoåring - ångest? Förmodligen går den över ganska snart, att bli äldre är att bli visare. Eller nåt.

God helg på er,
/ V.

Barn och bryderier

Lille C är sjutton dagar gammal och bedårande söt, med stora ögon som kisar försikigt, man vet inte om han sover eller ej. Det doftar nyfött, doftar bebis, och jag har honom i famnen så länge jag kan innan jag skall till Dramaten. Känslan är nästan obeskrivlig, men jag kallar den nog trygghet - för det är tvivellöst tryggt att hålla ett så litet barn så nära och på något vis inger det hopp. Ett liten människa som alldeles nyss inte fanns, men som nu tar sin plats i sin omgivnings och berikar den, och som sedermera skall upptäcka världen i sin takt och på sitt sätt. Det är häftigt och fantastiskt. Och N är den charmigaste ungen som finns.

du är svår att leva utan, jag är svår att leva med.. Men för evigt?

Ikväll BAO!-konsert i Globen, efterlängtad som få med sin Benny, sina vokalister, sin tuba och sitt dansklapper.

Jag älskar dig

Jag och Isabelle övade just användbara fraser i teckenspråksvärlden, däribland "jag älskar dig", "jag tycker om opera" och konst-begrepp såsom "konstnär", "musik" (spela med fingrarna) och "skådespelare." Sedan insåg vi att opera måste vara ett av de mer oväsentliga orden, då en döv person ändå inte hör musikstilen och sången..? Eller kan man höra inombords?

Ännu en hösthelg har förflutit, fort, och det känns lite som att livet bara rinner förbi. Så många drömmar som aldrig riktigt kommer till skott, utan bara gror där bakom hjärtat. Och ändå en ljuvlig tillvaro, med röda tända ljus om nätterna, klar himmel och positiva omdömen, och lilla H som sover sött i sin vagn i solen. Ambivalent är det, och kommer väl alltid att vara. Hur vi än vrider och vänder på det, du och jag, når vi inte ända fram. Det är Stockholm i oktober, och lite kyligt här och var, men varmt på nästa blad. Allting kan man inte begripa men trots det är det så oerhört självklart det som är och jag vill aldrig ändra på någonting. Aldrig.

Godnatt.

Flimmer & flum

Förgäves försöker jag komma in på sidan för universitetsansökningar, men den verkar överbelastad - det är väl fler än jag som inte kunnat bestämma sig inför våren och det framtida livet.. Alla val man gör påverkar det som kommer sedan. Alla val leder åt något håll, oavsett om man ser det direkt eller inser det senare. Ibland önskar jag att man slapp välja, att det fanns någon som sade vilket val som var det rätta, från valet av tandkräm till frågan om utbildning. Ibland önskar jag det inte, för det är jag som skall leva detta liv och det är bara min inre vilja och mitt eget engagemang som kan föra mig dit jag vill och hjälpa mig att uppnå mina mål, ingen annans.

I helgen har jag (förhoppningsvis) varit en effektiv garderobiär och en duktig programförsäljare, på mina små stora teatrar - och jag frågar mig hur man kan glömma att skriva upp sig när det bästa av extrajobb man kan ha är att arbeta i en teatermiljö..? På Dramaten har den enda skådespelaren som lyckas sälja ut stora scenen kväll efter kväll abrupt hoppat av, nonchalant och modigt, så nu får jag och mamma se Måsen utan honom. Anledningen till avhoppet är inte riktigt densamma som skrivs i medierna.. Nåja. I mitt rum har jag flera cellofanpåsar med choklad och mintkyssar från Chokladfestivalen på Nordiska igår, och då har jag har hört att choklad är bra för hjärtat (alldeles såsom kärlek) äter jag den med gott och lyckligt samvete. Mer choklad åt folket!

"Ni bor i kyrkklockan!" - Vilgot, 2 1/2.

So long..

...och godnatt. Gulnande höstlöv i Stockholm, regntung himmel och ett sällsamt lugn. Små ljus som brinner för ännu ett offer, ett offer för meningslöst våld. Spontant mord, kan det kallas. För inte låg det i deras planering, inte var det en sedan länge uttänkt plan, inte var det deras vilja att 16-åringen på Kungsholmen aldrig mer skulle vakna upp - eller? De är barn, men ingen tycks bry sig. Det finns ingen ursäkt i världen för att ta någons liv och det finns ingen ursäkt att inte uppröras över att sådant sker i vårt till synes lugna samhälle, gång på gång på gång. Det säger oss också någonting - igen - om oss själva, för trygga barn dödar inte och går inte för långt.

Lille Hjalmar är född, tjugo i fyra den sjunde oktober. Hjalmar, som i författaren som skrivit en av mina älsklingsböcker Den allvarsamma leken. Ett litet barn jag är oerhört glad över och önskar all lycka.

I övrigt är tillvaron sin egen, på sitt särskilda sätt, och det är ljuvligt med höst. Höst inger eftertanke och är den vackraste årstiden med sin färgprakt och sin klara sol. Dessutom finns det kärlek överallt omkring mig, och det är fint att få vänja sig vid. Min pappas födelsedag idag och vi gav honom en randig kofta, så att han är lite trendigt inne..

Auf wiedersehn.

My favourite things

Livet har sina goda stunder. Åtta timmars bilresa i ösregn var det värt. Idag insåg jag att jag hade begått världens misstag, men efter att ha andats och reflekterat en stund bestämde jag mig trots allt för att inte överreagera utan låta det vara som det är. Det kommer andra dagar, då allting förlöper väl och känns bättre inombords. Dagar då Det bästa jag vet så innerligt kan hjälpa, och förtrolla, så då blir jag glad på nytt.. Dessutom har jag ett fantastiskt stöd i allt det som sker i mitt liv.

Tillsammans med Mumin-böckerna och Wägners Väckarklocka från Bokmässan ligger Kamratposten, en sådan tidning jag skulle önska att jag kunde få arbeta på - en tidning som verkligen påverkar dem som läser den, mer än gula löp med idolfeber eller nya vinsorter. Journalistisk handlar om att påverka och uppmärksamma, men också om att väcka drömmar och lära ut livsviktiga saker, som sådant som hur man kysser någon (det ni), hur det är att bo på ett slott, varför det regnar eller hur man blir vänner igen efter ett bråk. Sådant som små unga människors hjärtan och huvuden kan undra över i timtal, oberoende av konflikter i Burma (bojkotta OS i Kina tycker jag), stormvindar eller bästa viktminskningsknepen.

Läs Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius och förundras över den.

Mitt i alltihop

kommande dagar
är ett främmande land
där allting ser så annorlunda ut
så fråga mig inte vad som skall hända
jag vill inte tänka tanken till slut

Sitter här och identifierar mig i en textrad, författad av en sångare i samma ålder som mina föräldrar. Inser likheten och slås av den. Mitt i alltihop - mitt i pannkakor, stjärndamm, Sound of Music, presenter och små gåtor utan svar. Det blåser om hösten, vilda vindar och stockholmsgrus, men på teatern infinner sig lugnet alltid. Det stillsamma lugnet när salongsdörrarna stängta, när det enda som hörs är dialogerna eller sångerna som gestaltas bakom dem. Lite lägre, lite längre bort, men nog hörs de. "Ack, vad jag älskade den mannen" är slutrepliken i Dödsdansen, ögonblicket innan applåderna. Hon gjorde väl det. Imorgon bok&biblioteksmässa i Göteborg och Faust på Göteborgsoperan, om jag hinner fram i tid vill säga. Med min icke stresstålige far vid ratten kan man aldrig veta.

Hjärtat mitt. Lilla underbara hjärtat mitt.

Uppdatering

..det här är mitt liv, min tid, jag kan ha rutig soffa och prickig gardin, klär mig hur jag vill och äter vad jag vill.. Nanne Grönvall rocks, efter genrep av show på Börsen igår. Veras bloggande är minst sagt sporadiskt, som ni märker, men här är jag igen. Vera som antingen sover för kort tid (det vill säga stiger upp vid halv fem) eller för länge (längre än åtta timmars sömn), äter mer sötsaker än mat (även om det har förbättrats), som har fått en ny teater att "hänga på" (en teater med tusen barn och en enormt stökig foajé, dock underhållen av världens bästa chef), längtar efter italiensk present, och Vera som har bestämt sig för att sluta oroa sig. Det ordnar sig alltid med allting, i sinom tid. Vera som i Facebook-tider funderar på att logga av, för vänner är till för att träffa, umgås och skratta med, och inte för att se över ett community.. Vera som älskar teater innerligt och aldrig skall ge upp drömmen om att få en liten plats där.

Snart kommer Helmer. Och Svea. Bebisar är bland det sötaste som finns.

Flyga och fara och finnas till

Friskytten och Glada Änkan är Folkoperans produktioner 2008. Framför mig ser jag en skytte (som stjärntecknet) i uniform, men förmodar att det handlar om kärlek (vad annars?) och en munter dansant dam som lever galet. Men de konstnärliga ambitionerna är långt mer gångna än så, med regi av Linus Fellbom och Suzanne Osten, och troligen kommer båda uppsättningarna att vara förlagda i nutid och anspela på dagens kaosfyllda och ambivalenta tillvaro.

Ambivalent är vad den är - ena dagen si, andra dagen så, tredje dagen en annan.. När vet man att det stämmer, det man väljer? Saker och ting - från till synes enkla saker som lunchmat, jobbtider och fikaställe till mer väsentliga beslut om utbildning, prioriteringar och sin egen tid - är alltid så oerhört viktiga. Allting är likt ett spel som gäller liv och död och jag önskar att jag kunde låta bli att tänka. Lyckas du så finns du står det om 80-talisterna i Svenska Dagbladets artikelserie, och den rubriken kräver reflektion. Dessutom är den ekologiska mjölken slut i kyldisken, för du får inte välja fel..

I söndags såg jag Gråt inte mer Ursula, och inte du heller Cecilia på Klarascenen, en liten poetisk drömsk föreställning med inslag av flygningar och countrysång, och lycklig är jag att teaterhösten har anlänt. Livet är en teater och teater är livet. Nog om det - ut i hösten.

Med nyfött hopp

Back on track och med en egen bokstav på lut. Inspirationen saknas stundom men faller åter på plats av besvarad kärlek, poetiska formuleringar, rosa himlar, en liten hand i min, rogivande samtal och betydande beröm. När augusti månad övergår i september är jag en rikare människa, för jag har alldeles allting som jag behöver.

Mitt mål för hösten är att lugna ner mig. Stressa av. Andas. Inta de ögonblickliga intrycken - de vackra - och leva med dem. Ägna sig åt det som är allra viktigast och det som ger mer energi än det tar. Lille V och teatern på Junibacken var ett sådant intryck - ett litet barn helt uppslukad av scenens Karlsson på Taket, fullkomligt hängiven. Det är med den blicken man borde lära sig att se världen, istället för att låta den gå förbi i all hast.

I övrigt väntar jag på besked, lyssnar på jazz, läser Tjechov och har en hemlighet. Som ingen annan vet.

Godnatt.

i alla drömmar var du ändå nära, så underbart nära..

Bergman

Slog mig att jag ville nämna någonting om Bergman, denna soliga söndag, drygt en vecka sedan han gick bort. Fjorton år gammal förtrollades jag av hans uppsättning av Schillers Maria Stuart på Dramaten, Bergmans Dramaten, med Pernilla August och Lena Endre som drottningarna. Såg till och med om den, från parkett, och där föll mitt teaterhjärta på plats ännu mer för det var en oerhört vacker och storartad uppsättning. Det Ingmar Bergman gav till teater-och filmvärlden är oskattbart och kommer för evigt leva kvar, förhoppningsvis väl förvaltat, och sprida sitt ljus över alla och envar som sysslar med konst eller bara är människa.

Stolthet & fördom?

Min sommar flyger vidare och augustimånen lyser klart och vackert när jag vandrar hem i den stillsamma förorten efter att ha lämnat min lilla stora A. Vi har haft flumkväll med lillasyster, avslutandes med allsång till tidernas musical Sound of music. Morgonpass med start vid halv sju tär på krafterna, men det ger mig energi att jobba, oändligt mycket mer än det tar. I övrigt tycks sommaren ha väckts smått ur sin slummer, solen skiner om dagarna, jag har nya, snygga, kläder och imorgon skall vi laga vegetarisk lyxmiddag med chévre och mousse (utan grädde, hur vi nu skall lyckas med det) till L och M.

Stolthet och fördom är en roman av Jane Austen. I dagarna är det en sammankoppling som jag återkommer till, i samband med regnbågsfestival och idel stolthet, stolthet över att faktiskt få vara den man är och älska vem man vill. Fördom för att fördom är ett annat namn för feghet och inskränkthet, och innebär motvilja till att lära sig någonting nytt och vidga sina perspektiv. För allting i världen kan jag inte inse hur man kan ha ett enda klokt argument mot äkta kärlek. De som har det, som öppet eller inte visar att de inte har full acceptens för till exempel "hbt-människor", faller som stenar i mina ögon och lämnar sedan aldrig havsbotten. De lär sina barn indirekt att kärlek kan vara fel och känslor inkorrekta - och att normen står före individen - en sak som inte passar i ett indivualiserat samhälle. All kärlek är bra kärlek.

Du & jag och lite grus i skorna

Kärlek. Matsäck i ösregnet. Ljuvliga chokladbiskvier. Önskningar. Kvällspromenad vid havet, under obeskrivligt magnifik himmel. Skånsk utsikt och kor. Långfikor på Fröken Olsson. Spårvagnsfilosoferingar. Namnbryde-rier. Bergochdalbana. God mat. Nya smeknamn. Designinspiration och flyttahemifrånlängtan. Men allra, allra mest en oerhörd lycka över att få vara tillsammans - en lycka som mynnar ut i både skratt och gråt, och tur är väl det, var hade annars alla känslor tagit vägen?

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst i millioner år på denna enda minut."

(Lyckans minut, E. Lindorm)

Små barn föds, och så också Helens son, som anlände i onsdags. Jag kan inte låta bli att omnämna det här, och minns ovan nedskrivna dikt - alldeles så är det säkert. Tiden må vara orolig och världen omöjlig att begripa, men det finns fortfarande kärlek och det föds alltid barn som är älskade för dem de är - och det kan inte sägas vara annat än en av huvudsakerna med livet. du vet väl om att du är värdefull, för ingen annan är som du..

I skymningslandet

ibland måste man göra sådant man inte törs, annars är man ingen människa utan bara en liten lort

Önskar du någon gång att du var den som visste och var medveten om allt? Önskar du ibland att du var den som kunde förutse framtiden och på så sätt slippa rädslan, den som rör sig närmre och närmre under skymningskvällar i juli, då när regnet farit bort och molnen lättat. Rädslan för nästa ögonblick och tiden därefter, för reaktioner och möten, för skeenden och faror, för ovisshet och förändringar, för ensamhet och utsatthet. Det händer att jag önskar det. Som när vi pratar om stora och viktiga saker, länge, och jag nyper mig i armen för att försäkra mig om att det är sant det som sker. Det finns bara en sak att säga, och det är tack.

Längtar så jag går sönder. Regnet öser ner, men vad gör det. Ikväll ingenting. Det kunde storma eller hagla eller till och med snöa utan att jag hade lagt minsta notis om det. Ingenting annat har betydelse.

..då blir åter gott att vara.

Olle Adolphsson. Jag behöver två par ögon för att leva.. Utflyktsdag med pappa och lillasyster, till ett slott vid vattnet med goda mazariner och vidunder-lig sommarutsikt. Jag tycker om att vara på färd längs en väg - och jag tycker om att vara lite ledig. Vi vänder blad i almanackan och vips är det höst. Gäller att njuta av det ljus som finns, även om det stundom känns ganska mörkt.. Saknad i mitt hjärta och små bitar som skaver i mitt bröst. Jag är inte van. Om det ens går att vänja sig. Jag betvivlar det.

Kronprinsessans födelsedag och imorse - och ännu - är jag liten rojalist. Kungahovet är en traditionsbunden företeelse, ett välkänt begrepp, i en föränderlig värld och kungafamiljen är goda representanter utomlands för Sverige. De kostnader deras arbete utgör är en petitess i sammanhanget, det finns så oändligt mycket annat som får långt mycket mer pengar än det i själva verket är värt.. Politikers eviga babbel (läs Almedalen) till exempel.

Nedräkning. Samlar ihop små och stora kort i en av mina vackraste lådor och fylls av förundran. Allt är skönhet när man ser det genom den blicken, genom de ögon som glittrar av värme och hopp. Förtrollade av en enda persons varande.

All den tid som mitt hjärta kan slå

Min Astrakan. Sången om innerlig kärlek till det nyfödda barnet i famnen - ett barn fött i den Nya Världen, långväga från äppelträden i småländska Duvemåla. De kom från de små stugornas och de stora barnkullarnas land, står det i Mobergs inledning, och trots sommarhimlens gråhet som tornar upp sig utanför fönstret kan jag i samma stund som jag erinrar mig den meningen bli oändligt lycklig. Historiens vingslag talar man om ibland, och det kan verkligen stämma att de känns både bakom bokryggarna och i musiken.

Regndagarna avlöser varandra i Stockholm, och de få ögonblick solen kisar fram är det en sensation. Min teaterlängtan återkommer än en gång och så verkar tanken på framtiden avgrundsdjup. Vemodighet och ömsesidig saknad - en saknad så stor som jag aldrig har känt. En vecka kvar tills den försvinner. Turligt nog finns det telefon, även om det är ett uselt substitut. Idag skall jag umgås med min älsklingskusin och äta middag på indisk restaurang med mamma, och imorgon skall vi fira farmors 85-årsdag. Den senaste veckan har döden varit ett ämne som diskuterats, men jag är inte rädd för den. Det jag är rädd för är oron för den.. för den tror jag kan få människor att förändras. Läs på Gretas blogg - var beredd på tårfyllda ögon - och stanna upp ett slag. Omkullsslagen av obotlig sjukdom vid blott fem års ålder kan hennes minne få oss att bli lite mer ödmjukt inställda till livet och det värdefulla.

du som ger mig svaren innan jag har frågat,
dina ögon ser mig som ingen annans,
du som alltid växer,
så att allt förnyas
Lilla.

Blå andetag

Vera på kvällspromenad, Stora Essingen.

Och jag hade aldrig någonsin föreställt mig att det var såhär det kändes.

Hjärtat vet allt

Sommarsurr och kvällspromenader. Nytt jobb och upp i ottan, sött besök och ett örngott med Mumin och Snorkfröken. Svaga jazzpoptoner med Silje Nergaard och en oerhörd teaterabstinens, samma som alltid uppstår vid denna tid på året. Den är relativt omöjlig att lindra, men Drottningholmsteatern skall jag i alla fall besöka i augusti.

Jag och en vän diskuterar kulturpolitik och åsikterna är stundom tudelade om hur pengar skall fördelas, men vi kan enas om att kultur skall nå alla. Nog det. Detta står jag fast vid tills jag igen inser att kulturutövare inte bara föds sådär var som helst, utan att det ändå bara är en liten del av befolkningen.. en skara som kanske kommer att växa ett år, eller minska, eller växa därpå, beroende på konjuktur och utveckling. Alla kan inte älska teater, hur mycket jag än älskar det, och det ständiga "tråkigt"-begreppet är någonting som man får leva med. Frågan är om det skall läggas pengar på att skapa möjligheter för de som inte är uppe i kulturutövandet att nå dit (som genom fri entré och fler bidrag till alla fria grupper från norr till söder av växlande kvalité), eller på att bevara och utveckla det kulturutbud som redan finns och då gynna dem som redan är där, t ex genom byggandet av ett nytt operahus i Stockholm, och hoppas på att nyfikenhet ändå skall dra ofrälsta dit. Synd att den nya Trollflöjten-filmatiseringen blev nedskriven i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för Mozartopera kan vara en fantastisk tilldragelse om den framförs på ett bra sätt, och denna film kunde ha lockat ovetande.

Hon har åkt och överallt känns det obotligt tomt och ödsligt. Två veckor isär.

I en dröm i ett liv

att vi delar samma resa och styr mot samma mål,
kom, ta min hand, det är världen, det går..

Dagen ändlös och skratten aldrig tystnande. Ingmarslandet ligger på Fårö men jag har mitt hjärta här, där tiden stannar ibland och smakar gott av hallon och maränger - sådant man äter på sommaren. Sommaren, som trots ständiga hemringningar och överraskande regnnätter - och evigt funderande - mestadels innehåller stunder av lycka. Lycka, ett underligt begrepp som ingen någonsin begriper sig på fullt ut och som inte kan definieras, och ändå är det enklaste.

Kultur- och konstrunda i Vasastan och Gamla Stan, barnsligt roligt besök på Stockholms tivoli (min kommentar uppskjuten femtiofem meter upp i luften var: "det här är så oerhört härligt") i rosa kvällssol efter regnet, ännu fler småbutiker på Söder och fika i Operans guldsmyckade orkesterfoajé. Sina lediga dagar skall man utnyttja på bästa sätt, och i det underbaraste sällskapet. Ikväll har jag dessutom fått god, riktig middag, snudd på sällsynt för närvarande.

Den lilla ön och solnedgången väntar på oss. Eller kanoten nedanför..



hellre en regnig morgon med ditt ljus
än en solig morgon alla utom du

Back on track & kärlekssånger

Tillbaka. Ridån går upp och sommaren är i full färd och flärd, med ömsom mulet väder och ömsom strålande sol - liksom mitt humör växlar från oerhört premenstruellt till lyckligt förälskad och förnöjd. Prästkragarna blommar på Essingen och himlen är nästan "hösthög", vi promenerar och ingenting är enklare än så. Man hinner aldrig allt det man önskar, men det får kvitta lika, denna sommar är den sommar jag önskar mig och att leta bekymmer leder ingenvart. jag vill va fri som en fågel, fri som en fågel.. Jag lever mitt liv som jag vill.

I juni har jag läst böcker på landet, sålt en mängd våfflor, lagat mer eller mindre välsmakande middagar, haft försoningssamtal, lämnat uppsatsen bakom mig, sett hajar, tagit ännu ett steg, fikat och diskuterat det allra ljuvligaste och vackraste. Jag har vandrat "hem" genom sommar-Stockholm och lett åt den rosa himlen som sänkt sig över tinnar och torn, och då likt så många gånger förr knep det till i hjärtat, som för att bekräfta att i denna staden har du din plats och din roll och omgiven av denna obeskrivliga skönhet skall du alltid vara.

Vi hör till de modiga och rättframma - och det gör vi rätt i. Du sade alldeles som det var och det skall ingen beskylla dig för. Det är ingen motarbetning, det är sanning och det handlar enbart om dåligt självförtroende och rädsla att bli nedtryckt från hennes sida.

Ser på fotot som förevigar min farmors mamma, Julia, när hon tog studenten. Flera av mina drag är exakta kopior av hennes, någonting som man kan förundras över, och man inser att en släkt ändå är ett sammanhang som tillsammans bildar en egen unik historia där saker och ting både återkommer och stöps om. Den vetskapen kan vara större än man tror ibland.

Godnatt.

du är längtan.

Färgskalor och fjärilar

Färgskalor och fjärilar i fönstret.. F som i fantasi, finurlighet, famn och frihet. Framför allt frihet. Det inser jag ju mer jag tänker på det. Ingen annan än du själv avgör vad du vill med ditt liv och i vilken riktning du vill gå. Så måste det vara. Färgskalor i Linnés rosor och akvilejor, och i förgätmigej. I himmelen och havet och i Myran-stolar, som jag önskar mig... "Minimalistiskt men med klass".

Min A och jag spontangår på lägenhetsvisning på Högalidsgatan, en liten tvåa på 55 kvadrat med vita smårutiga fönster och fint kök. För närvarande låg priset på 2, 4 miljoner - dröjer nog länge innan jag har en sådan lägenhet i min ägo..

Majkvällar i Stockholm är en lycklig ynnest att få uppleva om och om igen. Varje gårdag känns som en dröm..

Saknad

vem kan segla förutan vind,
vem kan ro utan åror,
vem kan skiljas från vännen sin,
utan att fälla tårar

jag kan segla förutan vind,
jag kan ro utan åror,
men ej skiljas från vännen min,
utan att fälla tårar

Saknad. Ingenting faller väl ut - det går åt pipsvängen, som de uttryckte sig i Mattisborgen. Eller "det är tarvligt!" som N uttryckte sig när hon var fem år gammal och förargad. Vi har alla våra sätt att skydda oss, men stundom är de otillräckliga. Över Stockholm blåser vindar och dagarna rinner iväg. Imorgon är det nog höst igen. Spela du min lind, sjung min näktergal..

Älskar dig oändligt.

Always something there to remind me / every step I take

Ömsom regn, ömsom sol. Förvånande trötthet som jag skyller på en av mina drömmar, av det slag som alltid dyker upp när jag är stressad - farliga, obehagliga drömmar där jag blir utskälld eller utanför eller ledsen eller inte minns det jag skall minnas. Konsten att dö så det känns heter en av recensionerna i mitt uppsats-material. Det handlar om att bli berörd inuti hjärtat, nå över scenkanten, ut till människan mitt i vardagen, hon som väntar i salongen på att få se ridån gå upp. Hon som ätit fisk med potatis och gröna ärtor till middag, har tvättid fredag eftermiddag och spelar tennis på helgerna. Eller han som sjunger när han lagar mat, är bra på att leka med sina barn och ritar ekonomiska kalkyrer om dagarna. Violetta Valery lyckas stundom med sin uppgift, enligt materialet. Oavsett så är det operans och konstens uppgift, i de kritiska ögonens sken eller ej.

Ostrukterad som jag är längtar jag efter ordning och reda. Ikväll förmår jag inte ens skriva ett seriöst inlägg här..

a mountain made of cake
Kan du se det berget, underbara?

Fast. Allt det vi tar oss för är ju seriöst - annars hade vi aldrig startat upp det. Ingenting varar för evigt, men ändå, en kärlek består.. Tiden är kort, tiden är ful, det är den som alltid bedrar oss. Ett andetag, sen var det slut, när sommaren övergav oss. -- möts vi en sista kyss.. Se hur oseriös jag är, citatet är enbart nonsens och den sång jag spelar för tillfället. Godnatt.


(Lycka. Bild City. )

Resan / himlar & stjärnor

Buller och bång. De sista entusiasterna, lyssnar jag på, och ler åt mottagandet samtidigt som jag tyngs av dåligt samvete.. Oavsett så de är underbara. I Opera Vox finns den aldrig sinande energin, den stora lusten och framför allt en oerhörd tro på sin egen förmåga. Citatet "en ovanligt fri fågel" stämmer väl in och små röster blir en enad röst tillsammans på en liten Kungsholmscen. Hovsällskapsresor till Paris i egen tappning, en urflippad dokusåpa till Rossinis lyriska musik, och jag minns min tripp till Bastilleoperan och deras eviga svammel om förnyelse och publikansvar.. Har de ens funderat på att ta hjälp av Märit & CO? Ensembleanda av högsta klass i en individualiserad värld, kärlek överallt och rödvin av svartvinbärssaft. Opera med stort O.

Idag vaknade jag på rätt plats och smulade inte. Jag gör en kort Dödsdansen-sejour på mitt kära Dramaten, räknar fel och talar med en liten söt tant, en sådan man önskar att man får bli en dag. Jag har lärt mig att laga ännu en maträtt och solen sjunger stilla över taken sin sång om sommaren. I positiv anda skall vi välja våra val, säger Kay Pollak i sin livsfilosofiska bok, och att ta avstånd från projektion är en förutsättning. Förvånad undrar jag om det gäller i livets alla skeden? Att välja glädje går inte i motstånd.. eller?




(The Corinnas - Cathrine och Cissi)

Det där med våren

Inspirerad. Klinga mina klockor, klangen som ger sinnet.. ja, vad? Frid eller förväntningar? Dagarna virvlar iväg och sommaren stundas. Jag är förväntansfull för jag vet att någonting kommer att hända som inte hör till det alldagliga. Det är fortfarande jag och min uppsats - snart en del av mig själv då jag märker den med poetiska ord som "månntro", "oerhört" och "sedermera" - men jag känner ingen överväldigande oro. Sämre än de andra studenterna får jag inte vara - flera år yngre som jag är. Yngst är bäst.

Små korta ögonblick i solen på balkongen och små steg barfota i gräset. Det där med våren efter vinter kan man författa en roman av, temat är dessutom aktuellt och ingenting som vi tröttnar på för det är lika underbart varje gång. Jag älskar när det dammar av grusiga gator. Ställ till med kalas nu, lägg dig med mig.. Igår glass i Götgatsbacken och den mysigaste av hemmakvällar med min A och chips i god dilldip. Min "utgång" misslyckades dock med att födelsedagsbarnet inte behagade dyka upp i tid. Men, inte är jag särskilt ledsen för det inte. Jag håller gärna distans till överför-friskade jämnåriga som inte ens minns sitt namn och finner inget intresse i det.

I övrigt har jag insett att det är förändringens vindar som skall blåsa. En dag skall jag läsa PAO och kunna räkna i grafer.. En dag. Min intuition säger mig att engagemang borde leda dit. Och envishet.

Du gör den slösande glad.

Rim och gåtor

Det är ett stort och förunderligt liv. Sen sömnig kväll efter lång natts prat och ännu längre dags analyserande. Han hade belägg för sina saker, Verdi. Liksom du hade. Liksom ni har. I sammanhanget gråter jag över mig själv och över att dra tillvaron till sin spets, det handlar ju inte om någonting annat än att tycka om och känna tilltro till människor. Hur kan jag ta det så? Förmodligen finns det händelser som tidigare påverkat mig och idag leker gengångare i mitt hjärta. Jag är en känslig själ.. Jag överreagerar och ångrar mig oerhört.

Avslappnad helg på västkusten med solskenspromenad och opera i sin högre klass, inklusive en konsert med M (ingen utklassar dig), och på det försenade tåget hem igår fann jag åter lite inspiration. Idag blev jag överraskad över att min mamma uppmuntrade mig till det jag också när en stor dröm om, om så bara i liten grad. Det nya köket glittrar i blått och ändå är jag vemodig. Kunde man inte bara få vara? Varför tillönskar man sig egenskaper?

- - -
Den nöten knäcker ni aldrig. Den löser bara du och jag - vi. Genomströmmas av den underbaraste av kärlekar. Tillsammans kommer vi att trä smultron på strån livet ut.

min älskling har ett hjärta av snö

La April

L'April. Med kylig sol och förväntningar, gottegrisar och överraskningar, önskningar och drömspel, tidiga mornar och ris, oändligt med ord och aforismer, damm i köket och smulor på kudden. Mest i sällskap av Traviata, hon och jag är de bästa vänner numera (Alfredo kan hälsa hem), men också av andra söta. Imorgon barnvakt till lilla N som flyttat till Sjöstaden, på fredag Göteborg och min Sara - efterlängtat. Blåa tummar för M som söker Artisten och eviga försök att få en annan person på rätt spår. En dag förstår du. Jag vill bara inte att du skall hälla din talang i sjön, slösa bort den med vinden, det vore idioti. Undrar vilken eventuell talang jag själv borde utveckla.. Skriva mera? Eller?

"Vad vet du nu som du önskar att du vetat när du var 20?
- Att det ordnar sig. Då var allt så viktigt hela tiden. Det är det inte nu och det känns skönt."
(Helen Sjöholm i Expressen, 15 april)

Så är det. Saker och ting är så viktiga - konstant. Det är en norm också att anse att allting är viktigt, varenda liten småsak, från att använda hudcréme till att svara på sms till att satsa så högt det går till att läsa böcker till att träna till att äta grönsaker till att resa till att uppleva till att veta.. Inställningen "det ordnar sig" fungerar inte på 20-åringar, åtminstone inte på mig. I sådant fall fungerar den i fyra minuter, tills den faller bort igen. Nu ska jag sova. Det är viktigt.

My choice for life

Weeping Willows, min lillasysters favoritgrupp, får bli citerade i denna sena timma. Vårkvällen är somrig och jag tar lätta steg i ballerinaskor på vägen hem efter premiären (var var Marie?!), bärandes det stora hjärtat i handen och de förtroliga orden kvar inombords. Evigt sparade. Igår var en fantastisk dag. Som att vara inlindad i ett skal, likt i en puppa, och plötsligt bli fri för en stund.. Fjärilsfri och harmonisk. Tack alldeles underbara för ditt sätt att vara - det gjorde mig obeskrivligt lycklig. Sådana som du är de man behöver och de man så innerligen uppskattar.

Dessutom är min handledare en vänlig själ och uppsatsen engagerande, mot min tro att den skulle vara. Ingenting är roligare än man gör det, lyder ordspråket, och man sätter nog sin egen nivå. Allt kommer att ordna sig, intalar jag mig, allting kommer att bli till det bästa. Ridåer faller liksom stjärnor men de går alltid upp igen och nya stjärnor gnistrar till, energi ges och tas och fås, kärlek virvlar runt och drömmar som vävs slår in i sinom tid. Tolvtusen steg på stockholmska gator, Bach på svenska och salta nötter. Godnatt.

It had to happen
Sometimes you just can't run away
You find a soulmate
And everything falls into place
I'm no one 'til someone loves me
You saved me from myself
You helped to find the real me

Det som är sant

Det som är sant är sant. Ingenting blir som man har tänkt sig, säger ordspråket, och nog kan jag instämma. Livet vandrar vidare, och här och var gnistrar det till och sjunger.. Tack!

Förundran

You raise me up, so I can stand on mountains;
You raise me up, to walk on stormy seas;
I am strong, when I am on your shoulders;
You raise me up: To more than I can be.

Påskafton

Sitter ensam i A:s lägenhet på Essingen, lyssnar på schlager och äter mintchokladkakor. Efter halvt stormig långfredag har ett lugn infunnit sig, utombords och inombords. En dag kommer allting att vara förståeligt, säger vi.

Är: ledsen & lycklig.
Ger intryck av att vara: barnslig..
Mår: comme si, comme sa.
Ska: påskfika hos farmor & farfar på Gärdet.
Har: ätit gul paprika till frukost.
Bör: tro på det människor säger till mig.
Kan: lyssna.
Blir glad av: musik & ömhet.
Vill ha: sällskap.
Skulle vilja: bli framgångsrik.
Tycker om att: promenera långt i stan.
Drömmer om: symbios.
Längtar till: uppsatsen är inlämnad.
Fasar inför: att bli bedömd i uppsatsen.
Bryr mig om: mina vänner.
Trivs med: våren.
Planerar att: läsa pedagogik i höst.
Känner obehag inför: evig prestation.
Bor i: ett blått litet rum nära trädgården.
Skulle vilja bo i: våning på Södermalm med kakelugn, högt i tak och stora fönster.
Klär mig gärna i: shorts och randigt.
Äter gärna: grönsaker och choklad.
Dricker gärna: mjölk.
Tränar: på självständighet.
Tittar ofta på: teater.
Lyssnar ofta på: kloka människor.
Läser: SvD, DN, Tranströmer och litterärt.
Idag: är en djup dag.
Imorgon: skall bli underbar.
Igår: fel.
Nu: sjunger jag.
Vill se: rosa skymning och Resan till Reims.
Vill göra: avtryck.
Glad över: min familj och att ha möjligheter.
Arg på: efterkloksamhet.
Stolt över: min ambitiösa lillasyster.
Rädd för: likgiltighet.
Nyfiken på: det jag är nyfiken på upptäcker jag.
Lycka: soliga vårmornar.
Sorg: omöjligt att besvara här.
Älskar: oändligt.
Sover: tryggt.
Dansar: polka.
Lever: realistiskt men hoppfullt.

Med kärlek. // V.

Flyga i skymningen

Det var stjärnklart ute och mycket vackert. Hon hade aldrig trott att det kunde vara så fint i en stad. Eftersom staden var ju människornas verk, men landet naturens. Förut hade hon alltid bott nära marken. Nu bodde hon tre trappor upp med hiss och hade på sätt och vis kommit litet närmare himmelen tyckte hon - och tänkte på farmor. Och på hissen. (Maria Gripe ur Tre trappor upp med hiss)

Skärtorsdag och söta påskkärringar vart än man ser. Mina påskägg ger jag till Maria Gripe (som avlidit 83 år gammal) - en av de briljanta författare som väckte min lust att läsa när jag var liten (åh, vad jag läste hennes böcker), Unicef för att det är en organisation som verkar handla mer än prata för barnens rätt och möjligheter, nuvarande skolministern Björklund för att att han eftersträvar ordning och reda i skolan och är en bra person i ett parti som sviktar, lilla N och sist men definitivt aldrig minst min mamma som är bäst. Innan året är slut kommer livet att ha bytt skepnad och överraskat, var så säkra. Ikväll lyssnar jag på pianotolkningar av Rameau och analyserar, och tordyveln flyger i skymningen.. På landsvägen Hugo och Josefin - Josefin som egentligen heter Anna Grå. Josefin klingar vackrare. Hade jag läst Litterär Gestaltning hade jag skrivit en dikt tillägnad henne.

Glad påsk.

Kärlekshistorier

Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår. (Fröding)

Teckensnittet byter stil och Giliap sjunger för mig. Uppenbarelse, kallas det, när man inser vad man skall göra och inte längre står blick stilla och väntar. Tidigare skrev jag att man är lyckligare utan kompass, och nog stämmer det. Livet skall vara som en kärlekshistoria - upp och ner, ner och upp, fram och tillbaka - stundom förtvivlande, stundom berusande vacker. Samlar gör människan på solstänkta dagar och små minnen, och innerst inne tror jag ändå att vi är ganska likasinnade, trots att verkligheten ibland tycks säga någonting annat. Jag påminns om det när jag ser hur olika vi är, för att i sekunden därpå inse det förträffliga i att tänka i varandras banor och följa hjulspår och förstå hur vi gör det. Tranströmer betonar det i somliga av sina haikus, som jag högläser för I, och andra har sagt det förr. Om och om igen skall det sägas. När lär vi oss? När befäster sig en sanning hos alla? Varför är vissa aldrig nöjda och andra alltid? Varför är somliga oföretagsamma och andra effektivt kreativa? Linnéår i år. Tänk att ha döpt hela floran.. Som den som uppfann lodet, vilket vi diskuterar framför Äntligen hemma. Den personen visste månntro vilken väg han skulle vandra - rakt fram.

Jag gläds åt förfrågan från C och kommer att fullfölja mitt uppdrag så gott jag kan. Rossini nästa och musikalisk gemenskap, denna gång på Kungsholmen.

Idag blev det översvämning hos tandläkaren och inombords och jag längtar tills vi ses. I vårvindar friska behövs det människor som håller om.

Fyra år har blomman på apeln frusit. Men i år ska den bära frukt. Mina barn ska för första gången få smaka frukten av ett ädelt träd, från landet där deras mor har vuxit upp. (Kristina, akt 2)

Glasgow Boogie

Igår var jag på KB - Kungliga Biblioteket - som andas uråldrig vetenskapsteori och känns som ett palats man knappt får beträda om man inte putsat skorna och tror att man är en av världens storheter, vars forskning kommer att lämna avtryck på jorden. Imorgon skall jag tillbaka dit och läsa artiklar, och jag bestämmer mig för att uppsatsen skall gå som jag önskar. Peppar, peppar.

Påskäggsinhandlande, middag på Hallandsgatan med goda kex och rundvandring på Stadsteatern. Kostymförrådet är som på alla teatrar det finaste, där skulle man kunna stanna i en evighet och botanisera bland alla tusen klänningar och skjortor och udda skor, vilka dessutom alla är märkta med namn på skådespelarna som har burit dem. Sötast är lådan som är märkt "röda barnsockor". Röda barnsockor?

I övrigt har det ljusnat och det gäller att se möjligheterna istället för begränsningarna. Utan kompass lever man lyckligare, även om goda råd alltid behövs.

Four last songs

Fyra sista sånger av Strauss och bläcket i min skrivare är slut och komponerar därför en egen blandning av kvarvarande färger, står det på pop-upen. Jag promenerar i vårsolen i Tessinparken, och ignorerar samtidigt det där jag inte vill veta av. Råkar läsa en reflektion jag hade glömt. Uppsatsen börjar på allvar nästa vecka, jag befinner mig någonstans mellan hopp och förtvivlan men med handledning och inspirationsdagar skall det nog gå väl. Inte ge upp. I sommar är det uppstart för projekten.

Nora i hjärttröja och röd kjol är min favorit. Hon lägger sin lilla hand i min när vi går från förskolan, och på kvällen sjunger hon sig till sömns, bara en sådan sak.

Diskurs hit och diskurs dit

Det finns saker och ting i livet som är viktigare. Glassplitter, stjärndamm och brutna illussioner. Förväntade sommardagar och besvikelse, kalla nätter och solstänkta stenar. Obeslut-samhet och väntan. Ständigt denna väntan. Jag klistrar och jag klistrar och jag klistrar, maler Kristin i Drömspelet och ibland vore det skönt med den vissheten. En enda uppgift att fullfölja.

BAO i Globen i höst. Globen som folkpark med chokladhjul och dansbana. Jag älskar Benny. Elsa (fiktivt namn för Helens kommande barn) får väl sova i kulissen.. Eller dansa själv.

Emigrera?

Tänk om man bara kunde emigrera. Likt Kristina och Karl Oskar fly till en annan världsdel, fly ifrån vitsippor som inte slår ut och CSN:s regler, fly ifrån ständig stress och räkningar, fly ifrån oron för vad man ska göra, fly ifrån lägenhetsletande och osäkerhet. Fly ifrån normativitet och prestation. Ibland vill man gå i ide. Lägga sig under sin blåa barndomsfilt och sova tills det har ordnat sig till det rätta. Idag är en sådan dag. Livet borde vara som i en sång av Ted Gärdestad, där luften smakar jordgubb och himlen i dig är det enda som syns. Samtidigt är det ingen idé att oroa sig. När man oroar sig mår man som sämst, och ingen vill må dåligt. I höst skall jag läsa pedagogik och Karins kurs. sedan ska jag ta magisterexamen och reformera utbildningssystemet samt införa obligatorisk kulturundervisning i grundskolan. I sommar skall jag bli projektledare och ta körkort. Övrig tid är än så länge oviss. Men.. Solen går upp varje dag.

Som I en himmel

Stormsolig helg i ett gnistrande vackert Stockholm. Genvägspromenader, återseenden, kärlek, chokladmuffins och Helen Sjöholm. Helen med rösten och utstrålningen, alltid densamma. Oavsett vilket projekt som hon är involverad i lyckas hon beröra och förundra mig. Som i en himmel. Hon kan dessutom ta alla toner utan minsta antydan till ansträngning - och när hon långsamt inleder Längst inne i mitt huvud i Storkyrkan är jag den barnsligt lyckliga Vera.

Lördag hela veckan vill dock ingen ha, så imorgon börjar en ny intensiv pluggvecka med avbrott för genrep av Mats Eks Ett drömspel på Dramaten, en uppsättning jag har oerhört stora förväntningar på vilket jag sällan har numera. Jag har sett för mycket.. Nåja, inte överdriva.

Hemma, var ligger det nånstans är en evig fråga, mitt svar var det bara du som hörde. Tiden är ingen illusion, tiden är nu.

Mitt hjärta brister?

Drygt fem dagar i London - min Anne och jag. Intensivt och underbart i kvadrat, stjärnbeströdd himmel över Leicester Sqare och glassbaren där. I Stockholm skall vi bli glassbars-entreprenörer. London är en cool stad med en särskild stämning, engelsk men ändå universell, och det är en stad som nog aldrig kan upptäckas klart. Det väntar alltid någonting bakom nästa kvarter och tunnelbanenätet är oändligt stort.
Mary Poppins i den fantastiska föreställningen med samma namn flög över hustornen och vi sjöng konstant på sångerna, och åt croissanter från Pret-A-Manger. Överallt, nästan åtminstone, är människorna extremt artiga och vänliga, vilket i längden kan kännas ganska onaturligt. Men det är en petitess i sammanhanget. Jag var på The Royal Opera House i Covent Garden och såg Händels Orlando, en upplevelse i sig bara att befinna sig inom dess väggar. Glimmande glas i mängder och chokladglass i pausen. Kvalitetsmässigt går det inte att jämföra med Sverige, det är skillnad på opera där vi alla sjunger så gott vi kan och opera där vi alla sjunger mycket, mycket bra. Scentekniskt har också London andra möjligheter, vilket märks i alla föreställningar man kan se där. När vi kom hem natten till måndag var vi trötta, men fyllda av upplevelser. Resor är berikande.

Solen lyste in genom fönstret och väckte mig imorse, våren har anlänt och fåglarna kvittrar. Önskar att jag kunde säga att livet leker och är bekymmersfritt, men det känns tveksamt. Ovisshet är bland det mest stressande som finns. Längtar till den dagen då jag vet hur det blir, både för dig och för mig. Tophat-glass och lång promenad med M igår, innan vi mötte L och såg konsert på Nybrokajen 11 med Sandra Caménisch och Fredrik Kempe - en syskonlik söt duo. Min gamla "mentor" var där, och jag kände att jag hade saknat henne lite ändå.. I onsdags hjälpte jag till på älskade Folkoperan, ett operahus där man känner sig välkommen och uppskattad. Stod i den för tillfället tomma artistlogen och såg på föreställningen i monitorn, hörde rösterna från scengolvet ovanför och blev både drömsk och nostalgisk. Valen formar oss och i somliga fall är man övertygad om att ens val är det enda rätta.

Det kommer att ordna sig. Jag lovar.

Nej och nackspärr

Veckans första dag med nackspärr och litet litteraturnej, men till stor del var dock min litteratur godkänd, minst 1500 sidor skall det vara som behandlar allt ifrån Faucalts teorier till kulturella fält och objektet Violetta som symbol för sin samtid. Minns den rosa transvestitkören i Folkoperans Traviata 1999, och ser att min handledare blir förvånad över att jag sett uppsättningen, så "liten" jag är.. Om uppsatsen förtäljer jag ingenting, vi får se hur det går, men jag är inte den som ger upp när jag väl har bestämt mig för att klara av någonting.

Min kompanjon minglar med musikaleliten på Guldmaskgalan, och jag saknar henne trots att vi sågs igår. Lilla muppi. London på onsdag och presenterna är inslagna. Av mamma har jag fått en ny resväska, ljusgrön och alldeles fin, och med på resan är Zon - fiffigaste värkmedel jag hört talas om på länge, en salva och så vips gör sådant som nackspärr mycket mindre ont. Det ni.

Godnatt.

Den självständiga

...så att själen kan få ro.

Den självständiga. Så vill jag vara. När blir man vuxen? När blir jag det? Oändligt trött på all "barnighet", och de evinnerliga samtalen om att våga och finna sig själv. I skrivandets stund tvivlar jag på nästan allt och någonting säger mig att det kommer att ta lång tid. Om det ens sker. Det är att inträda i ett rum som man aldrig hade föreställt sig att man skulle befinna sig i, en sfär som är främmande och doftar annorlunda, där människorna beter sig på ovana sätt och visar upp ett annat ansikte. Samtidigt som de är likadana. Att skilja på den och den är felaktigt, men på samma sätt är det felaktigt att motsätta sig att det finns normer och mer framträdande egenskaper hos somliga som förenar dem. I mitt tjugoåriga liv har jag aldrig upplevt ett större tvivel än detta.

Igår var det vår i Stockholm, ljus himmel över Nybroplan och jag andades in doften av den stundande årstiden. Efter vinter kommer alltid vår, turligt nog. I veckan har jag sett happy-end-filmen Se upp för dårarna med T, hängt fyra timmar med min Mickimupp, gått på Avenue Q i A:s sällskap och haft diskussion där vi till slut började bråka, men det gick över och sedan var allt bra igen. Jag har också gjort en dam glad över att ha kommit ihåg hennes hatt på Dramaten, och lyckligt förundrat mig över att det finns de som vid 95 års ålder fortfarande har möjlighet och energi nog att gå på en teaterföreställning. Längtan smög över mig, det finns perioder där man tröttnat men plötsligt infinner sig inspirationen där åter och nyper tag i hjärtat. Vi ska leva för konsten, vi ska leva för kärleken, sjöng Cavaradossi och Tosca. Läser om Mira Bartov, Folkoperans nyutnämnda konstnärliga chef, och ser fram emot den 14e. Smink, violinister, kaffe, borttappad rekvisita, orkestergömmor, bristande arior, stående ovationer och röda väggar på älskade lilla Folkis.

Sött avslut med tigerkaka och hallonsaft hos min onkel, på Skeppargatan, och boken jag läser är Beppes memoarer - en skildring av huvudstaden. Önskar att jag får sällskap av dem på konserten, de gör mig trygga, och att litteraturförteckningen är god nog imorgon.

Lang Lang, Tranströmer och jag (böcker får man aldrig för många)

Överraskande pigga går vi på bokrea halv åtta på morgonen, och innan jag inser att jag är trött har jag inhandlat sju nya böcker. Tranströmer, biografi om Moberg, stora underbara boken om Hasse & Tage (ett stycke svensk kulturhistoria), en bok om att vara snäll, Shakespeares sonetter med illustrationer av Lundell av alla människor, Tjechov-dramer och dikter av Martinson. Samt en liten CD-skiva där Astrid läser om sommaren - vilket fick mig att drömma. M och jag diskuterar kattungar, bland det sötaste som finns, och jag vill ha en omedelbart som kan heta Aricia efter sopranrollen i Fedra och vara alldeles luddig och fin. Trygghet. Trygghet behöver man, och det är tur att saker och ting ordnar upp sig ibland för ingen mår bra av att ångra sig. Det märker man alltid så småningom.

Snart London och jag längtar. Innan dess skall lilla N flyga till solen, och då ska jag tänka på henne för flygresor är ändå flygresor. Liksom, att sitta miljontals meter ovanför jorden i ett litet plan, är det naturligt?

Strauss & icke-varande

Söndagkväll med Strauss, Stemmes tolkningar från konserten i fredags, den som jag somnade av feber på - förutom den halvtimmen som hon sjöng under. Hennes röst är en hel värld i sig, ett unikum. Lyssna här. I övrigt indisk mat och mazarinkaka, och enorm beslutsångest. Jag var på gott humör när jag jobbade, men nu vet jag inte.

Obetydligt inklämd i ena hörnet, längst ut där ingen märker. Det finns saker och ting jag borde ta itu med, sådant som i sinom tid blir oundvikligt. Vem bryr sig om vad man gör? Det som räknas och ses är alltid det man inte gör, så man inte är, hur man inte reagerar, det man inte säger, och så vidare, och det är detta som det senare spinns vidare på, detta som ifrågasätts. Ser någon det positiva? Jag skall inte ha vänner, tror jag. Jag får vara vän med mig själv istället, det är väl det viktigaste.Tål inte de olikheter som finns, och tål inte likgiltighet. Ibland passar det så väl att höra av sig, ibland kan det gå veckor utan ett knyst. Sedan gnälls det.. Nåja, nu är jag för trött.

Kvällsbubbel

om du blundar framför spegeln så var snäll och kom ihåg
att vi är inte vackrare än du

I Paris var det vår, och jag solade på trappan till Bastilleoperan, vilket var den byggnad jag såg mest under mina dagar i den franska huvudstaden. Ett äventyr i sig att bege sig till Centre Pompidou utan E som sällskap och dessutom med minimalt ont om tid, men det slutade väl och jag tycker om Paris, i synnerhet sådant som att äta pain du chocolat till frukost och promenera längs de stora boulevardgatorna och handla på Fnac och ja, Paris, kort och gott. Don Giovanni i dunklet - ljusteknikerna strejkade - på lördagkvällen var en fantastisk operaupplevelse, på opera i sig lär jag aldrig tröttna, däremot ställer jag mig mer tvekande till den särskilda bransch som opera definitivt är. Motsägelsefull men inbjudande, generös men begränsad - för alla eller finkultur? Det finns en dubbelmoral i den som inte är förståelig.

Ikväll har jag halsont, trots vaniljte med honung, men IKEA med A var perfekt och mellan de rosa fåtöljerna och bokhyllan Billy fanns tid för eftertanke. Vi vet ingenting och ändock allting, du och jag. Små tecken här och var får jag, men sedan då? Jag önskar att brevet på posten betyder att det finns en möjlighet också för mig. Innerligt önskar jag det. Ljusnar det med våren, undrar jag..

Ledsen, men tror att du vet vad jag menade, tror att du har det likadant ibland.

Trött

Trött på alla (nästan) människor. Varför tycker inte mina "vänner" om mig? Något fel är det. Jag överväger den där resan redan i höst.

Sjung min lycka

Sjung min lycka, sjung min längtan,
sjung min ordlösa saknad och min stumma sorg,
och när min oro ständigt växer i en bister tid,
så klinga, klinga, mina klockor, klangen som ger sinnet frid.

Världens vackraste musik, alla genrer. Musiken komponerad av Benny Andersson, som hyllas i dagarna på Berwaldhallen. Klangen som ger sinnet frid - ingenting stämmer mer. Bennys musik är den musik som ständigt finns som soundtrack till min tillvaro, den musik som format hela mitt liv och givit mig den inspiration och vägledning som krävs för att kunna "växa upp" och som utöver det sammanfört mig med den ljuvligaste skaran av människor. Hyllningskonserten igår kväll var nästan som en resa, från startpunkten på Gärdet till kärleken idag.

När Radiosymfonikerna spelar de inledande tonerna till Merano ser jag tivoliscenen i Chess framför mig inombords, de färgglada lyktorna, cirkusvagnarna, ljuset.. och redan då knyter det sig i mitt hjärta. I andra akten gråter jag till det instrumentala Ljusa kvällar om våren-stycket, körscenen Var hör vi hemma om rotlöshet i det nya landet och Helenas fullkomligt fantastiska tolkning av Du måste finnas. Hon är en stjärna. Månntro är det en orolig och bister tid vi lever i, men det kan kvitta lika. Barfota på en Duvemålaäng är livet ändå ett paradis, och mitt i musiken är det bara du som ser dig. Det är en obeskrivlig och oöverträfflig känsla.

Happy child

Paus

Paus. Den rödvita stop-skylten i blickfånget, för man kan inte plugga, söka jobb, umgås, gå på teater, skriva, gå i skolan, smsa, planera, städa, jobba, lära sig laga mat och strukturera konstant dygnet runt. I den klassiska musiken vimlar det av pauser utmärkta med små tecken. Idag har jag istället pysslat, lyssnat på barnvisor och ritat upp mina ambitioner på papper utan krav.
Helgen var mysig. Fika med sju sorters kakor, alla lika goda, hos L & M i deras enorma lägenhet i Kista, inredd personligt och färgglatt och fint. Och söndag gå-på-stan och caffelattedag med A, innan jag skulle laga grekisk paj. När jag hade gjort halva pajen tröttnade jag eftersom det var så oerhört svårt, så pappa fick laga klart den. Gott.

och världens minsta gummistövlar ifall det blir dåligt väder
Jojje Wadenius sång måste ha varit före sin tid. Inte förrän nu är det pappaledighetens decennium, men han (nåja, textförfattaren Barbro Lindgren också) förstod det redan 1969. Pappaledighet, egentligen ett besynnerligt begrepp, då ledig ju inte är det en förälder är och då själva saken i sig - att ta hand om och leka med sitt barn, ge det mat och läsa sagor - snarare borde vara en given allmän önskan som inget företag skall ifrågasätta utan uppmuntra på alla plan. Det svenska föräldrar saknar mest är, enligt en ny undersökning, egen tid. Intressant, för barn är ju i princip frivilligt.. Det är ju ingen nyhet att barn tar tid och kräver oändligt engagemang?

Februariångest

Februariångesten ligger tät över hustaken, känns av i luften, känns av överallt. Jag beundrar människor som säger att allting har sin tid och lever efter det, som aldrig stressar upp sig, som låter saker och ting vara som de är och tror på sig själva fullt ut. Jag gör det bara vissa dagar och däri finns mitt stora bekymmer.

På teatervetenskapen diskuterar vi icke-abstrakta frågor om konstens existens i medvetandet och ritar modeller av förhållanden mellan kontext teater och teaterns kontext, någon citerar Bourdieu och vi talar ostrukturerat om att hela livet är en teater där alla har en liten, om än liten, roll. Månntro stämmer det. Får jag spela clown då? Clowner är så oerhört vackra, men det gäller att kunna roa i allvaret och inte bara le jämt.

Boken i det stora postpaketet är ett bevis på att vänlighet och uppmuntrande människor finns. En dag skall jag bli en sådan som går i hennes spår. Blir nog Göteborg i maj i år.

Vera och de kromatiskt fallande skalorna

Jag läser teatervetenskap. Och 5-poängskursen Opera på Musikvetenskapliga Instutionen, med lite för mycket noter och skalor, men, skall man kunna titulera sig operaexpert (i sinom tid vill säga) finns det inget val.. Monterverdis Poppeas kröning tycker jag oavsett var alldeles underbart vacker.

Dagens musik:
En apa som liknar dig, Olle Ljungström

Godnatt.

Småkakor med sylt

Du är min kanelbulle bland alla torra Mariekex tycker jag är en av de finaste kärleksförklaringarna uttryckta i ord. Det säger allt. Du är den unika och den som lyser upp - och den med socker på. Jag lyssnar på Bennys November-skiva, inspirerad efter att ha hört lite om den kommande hyllningen på radio idag, som jag skall se nästa fredag. Hade det varit i musikvetenskap jag hade skrivit C-uppsats hade jag utan tvekan valt någon form av Benny-tema. C-uppsats om älskade Kristina från Duvemåla var ett alternativ, men det faller på att man inte får se inspelningen - och på att det vore att nostalgisera, det hade aldrig gått att skilja på känslor och konkret fakta.

I världen sker mycket, som att min lillasyster blivit ett år äldre - över en natt - sjutton år och närmare mig. Och min kusin har börjat på sjuksköterske-utbildning, det tycker jag är coolt. Igår åt jag italiensk kaffeglass som var gudomligt god och jag är tillfälligt beroende av ananas, inbillar mig att frukt ger energi. För det behövs. Även om det blir ljusare om mornarna är det fortfarande alldeles mörkt, tur det finns levande ljus. Imorgon skola och sommarjobbssökande.

Godnatt.

Brel och backar

Snömodd och usel kondition, förbryllande människor och du och jag under stjärnorna. Små uppförsbackar här och var, men vi säger att hinder är till för att övervinnas. Man behöver inte alltid ha ett mål med det man gör, så länge man följer sin lust och sina känslor. Idag stod dessutom en liten notis i tidningen om henne, H med den vackraste rösten, och det har jag också varit glad för hela dagen. Barnsligt lycklig faktiskt.

Fantastisk Brel på Vasan igår. Visor i dramatiserad form på scen är sådant som man får se för sällan, denna föreställning utgör ett undantag och jag sparar den i mina "älska-teater-och-musik-innerligt"-ögonblick. Rakt in i hjärtat är deras underrubrik och ingenting är självklarare.

Min uppsats skall bli bäst.

Är det nån som har en våning åt mig?

Återigen är jag där, i fasen jag-måste-flytta-nu-annars-får-jag-spjuck. Vill också ha en egen lägenhet på Söder med Josef Frank-tapeter, rött överkast och en målad haiku på väggen. När man var liten trodde man att tjugo var åldern då man var gift och hade barn.. Idag är tjugo någonting annat.

I övrigt händer inte särskilt mycket, men jag är glad ändå. Denna vecka bestod till det största av att lära sig hitta på Stockholmsmässan, min nya arbetsplats, med en yta som är oändlig. På mässan Formex fanns designtanter i svart och Marimekko, feminina herrar och en och annan söt liten bebis, vilka alla drack caffe latte och åt briesmörgås med vaniljmarmelad av det utsökta priset 77 kronor. Svenska Moderådet hade ingenting att säga till om i den frågan, däremot hade de valt att designa caféts utrymme totalt i vitt och koppar - idealiska färger att fika i..

Imorgon är det universitetsstart - teatervetenskap och opera 5 poäng - och La Traviata-alternativet för min C-uppsats är borträknat sedan jag läst recensionerna av premiären. Allra helst vill jag göra receptionsstudier av publik, får hoppas att Barbro är vänligt inställd till det. Paris om en månad och mamma är fruktansvärt avundsjuk, för jag får se Don Giovanni på Bastilleoperan med Peter Mattei (mammas favorit näst efter Anders Ekborg) i huvudrollen. Hon får nöja sig med Brahms Requiem den 22a i Konserthuset, inte lika förtjusande.

Nu skall jag ut i snön. Må väl.

Tango och triumfer

Hjärtat mitt kan inte säga nej..

Let's dance - tango - och stressad intervju med andfådd operasångerska i nya radioprogrammet Schüldt i P2. Hennes äldsta dotter heter Greta. Skall mitt barn också heta. Greta eller Ester, som betyder stjärna på portugisiska.
Stormigt och annorlunda känslor, upp och ner och ingenstans, men jag tror det ljusnar snart för idag sken solen i flera timmar. Inskriven på teater-vetenskapen är jag, och turligt nog har vi introduktion nästa vecka. Min ordning saknar ord och den klara frågeställningen känns långväga ifrån. Umgicks med M igår, en pärla och en trygghet, i sommar har vi känt varandra i fem år - en lång och minst sagt föränderlig tid. Idag är ljusår från då, och det är skönt. Somliga människor är bara och så länge de finns så ordnar det sig.

Tillbaka till middagslagandet (jag har blivit så huslig att mamma knappt tror sina ögon..).

Låt mig gråta i din närhet, låt mig skratta av din kärlek, låt mig älskas trots de brister jag bekänner..

Chock

Listorna över de vanligast förekommande namnen på nyfödda barn år 2006 får mig i chock, lättupprörd som jag stundtals är. Emma och Lukas. Emma?! Mjukt och lent men ack så uttjatat, Emma var troligen populärast också för tjugo år sedan. Lukas har jag aldrig gillat, men namnet är åtminstone inte lika icke-innovativt som Emma. Mina favoriter återfinns betydligt längre ner, och risken att de skall befinna sig på 10-i-topp tills jag får barn är turligt nog inte så stor i detta landet-lagom-är-bäst-och-vi-ska-alla-vara-udda-på-ett-likadant-sätt..

Mio, min Mio

Min. Ordet sätter man före för att betona kärleksfullt, min Mio, min.. Jag söker sommarjobb på Astrid Lindgrens Värld och önskar att hon levde och kunde anställa mig för mina kvalitér "kan alla Astrids sagor utantill" och "Astrids största beundrare" istället för som nu, efter kriterierna tyska och serviceerfarenhet. Bullerbyn, mitt hjärtas Bullerbyn, hur kan man älska någonting så? Litteratur kan hämma och feluppfostra. Men - och i detta fall - god litteratur kan omhulda, skydda, inspirera, lära klokt, förena, förundra, väcka till skratt och få dig att se och förstå dig själv. Säg den terapikurs som är bättre än Emil i Lönneberga.

Idag hände en oväntad mycket bra sak och jag skall göra mitt bästa för att få förtroende.

Vi förvirrar oss bort på fel spår. Ingen älskar jag som du.

Guldkorn

Livet vandrar vidare och jag med det. Positivt överraskad blir man stundom, som över små besked mitt i vardagen, vilka gör att man vågar tro lite till. Likaså de vänliga och trevliga människorna - dem älskar jag. Stormiga och regnkalla januaridagar som denna blir ljusare tack vare dem. I begynnelsen var månntro alla så, innan människan uppfann de "andra" egenskaperna.

Igår var jag på operaworkshop, en häftig upplevelse. Lorangas musik är visst inte så sömnig, åtminstone inte Matlagarvisan på enbart flygel i ett stort, stort, rum vid Karl XII:s torg. I ögonblicket föds konsten.

"Gå på känsla!" Ja. Känsla och lust skall man alltid gå på, men det behöver man också höra. Alldeles så som man vill höra orden jag får viskade i mitt öra, på natten, då ljusen slocknat och ingenting är omöjligt.

Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud

Eller Det är slut mellan Rödluvan och vargen som det finns en ungdomsbok vid namn av. De norénska dramerna ger mig en munter och glädjefull eftermiddag - inlindat i sorgsamma och fullkomligt galna neurotiska papper naturligtvis - men jag kunde ändå känna förströelse. Som ett litet barn en gång sade om en pjäs barnet sett, det var roligt när mamman grät. Någon som missat poängen? Scenens kristallkrona föll i golvet och alla små pärlor flög omkring, och då älskade jag teater så mycket som man bara kan göra när det är riktigt bra. Se den.

I övrigt har jag ätit chokladmousse och givit mamma en fin födelsedags-present. Strukturerat kaos är rubriken på mitt liv, men det måste ordna sig. I stjärnorna skymtas sanningen och när man minst anar det så föds en gnutta hopp. Mozart kan rädda mig annars, i sin fallskärm. Jag vill återfödas som koloratursopran. Alternativt som Kristina Lugn, alldeles så som hon ter sig, coolast på jorden och trettondagskonsertens största (och nästan enda..) behållning. Ingen annan kan skriva så vackra kärleksdikter och så igenkännande strofer.

Längtar oerhört.

Under ett fönster och sjunger

I januari fryser nyisen och vi drar sjalarna tätare kring oss. I januari är kvällsluften rå att andas in. I januari vänder vi ner blickarna och ser inte på varandra. I januari är den ensamma ensammast och den övergivna övergivnast. I januari längtar vi bort och därför är det än mer väsentligt att finnas nu och här - för att vi längtar. Men den ljusa strålkastaren lyser upp Södra Teaterns vy och i somligas universum gnistrar det ändå. Götgatan den fjärde. Mina egna pärlor är till oumbärlig hjälp och nytta. Avsaknaden av solljus kan ersättas med annan slags skönhet och personlig förströelse.

Inse det som du har försökt att lära mig. Det som vi har diskuterat nätterna igenom, i långa midnattskonversationer på telefon, det som vi har talat om oändligt antal gånger. Älskliga lilla människa, inse det.

Nytt år

2007 inleds med nattlig promenad längs Hornsgatan, under stjärnorna med lilla stora A - min bästa vän och oumbärliga kompanjon - och jag tänker att detta måste bli ett gott och bra år. Det är min enda ambition, det och att våga. Nyårsafton innebar i övrigt lyxig middag och glädje, och nyårsdagen blev en sovdag som avslutades med en oväntad kortslutning. Eld är farligt.

Min nya Filippa K-tröja är finast, min chef är söt och drömmar är till för att förverkligas. Vi bestämmer det.

din älskling är försvunnen
han kommer ej igen
när det dagas
Veronica, Veronica,
slå upp din parasoll,
din vän har gått ifrån dig
men spelar det nån roll?
det finns så många andra,
du hittar säkert en,
när det dagas..