Som ett kvicksilver

Stress. Som en inneboende konstant känsla, som att jag vore ett levande kvicksilver eller ett urflippat batteri. Eller den där lilla krokodilen i båten i barnprogrammet, han som rodde tills all energi sinade. Så känner jag mig, just nu. Ibland undrar jag stilla om detta är någonting som kommer att vara förevigt, eller om det går över när man lär sig att livet inte behöver gå i ilfart.. Jag borde umgås mer med barn, med dem är man alltid i nuet.

Imorgon får Sverige en ny regering och med den en ny kulturminister. Min önskan är att denna mininister tar sitt förnuft till fånga och plockar fram sitt pippi-långstrump-sinne, med vilket livet är en upptäcksfärd och kulturen ett av de allra viktigaste medlen till lycka och utveckling på alla plan, och inte skär ned på det som inga ord kan beskriva. Vikten av att låta konst och kultur finnas och beröra människor så länge det behövs, det vill säga så länge det finns liv. Beethovens femma och dansbandsaftnar, mäktiga körverk och källarmonologer, Macbeth på Stora Scenen och Vår Teater, balettriologier och osignat på Nalen, minimusikaler, Debaser-klubbar och kasperteater i gymnastiksalen, poesidagar och biblioteksverksamhet, Carmen, Loranga och Kulturhuset. För de som lever av och med kultur är den minst lika oumbärlig som luft och vatten. Och du vill väl knappast att vi ska dö? Konst och kultur är dessutom gemenskap över etniska och sociala gränser, och kan överbygga skillnader vi annars inte kan rå över. Hängiven är jag, men det är för att det är det enda jag faktiskt är till fullo engagerad i. Musik, maestro. Ridåfall. Och godnattläsning.