Du & jag och lite grus i skorna

Kärlek. Matsäck i ösregnet. Ljuvliga chokladbiskvier. Önskningar. Kvällspromenad vid havet, under obeskrivligt magnifik himmel. Skånsk utsikt och kor. Långfikor på Fröken Olsson. Spårvagnsfilosoferingar. Namnbryde-rier. Bergochdalbana. God mat. Nya smeknamn. Designinspiration och flyttahemifrånlängtan. Men allra, allra mest en oerhörd lycka över att få vara tillsammans - en lycka som mynnar ut i både skratt och gråt, och tur är väl det, var hade annars alla känslor tagit vägen?

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst i millioner år på denna enda minut."

(Lyckans minut, E. Lindorm)

Små barn föds, och så också Helens son, som anlände i onsdags. Jag kan inte låta bli att omnämna det här, och minns ovan nedskrivna dikt - alldeles så är det säkert. Tiden må vara orolig och världen omöjlig att begripa, men det finns fortfarande kärlek och det föds alltid barn som är älskade för dem de är - och det kan inte sägas vara annat än en av huvudsakerna med livet. du vet väl om att du är värdefull, för ingen annan är som du..

I skymningslandet

ibland måste man göra sådant man inte törs, annars är man ingen människa utan bara en liten lort

Önskar du någon gång att du var den som visste och var medveten om allt? Önskar du ibland att du var den som kunde förutse framtiden och på så sätt slippa rädslan, den som rör sig närmre och närmre under skymningskvällar i juli, då när regnet farit bort och molnen lättat. Rädslan för nästa ögonblick och tiden därefter, för reaktioner och möten, för skeenden och faror, för ovisshet och förändringar, för ensamhet och utsatthet. Det händer att jag önskar det. Som när vi pratar om stora och viktiga saker, länge, och jag nyper mig i armen för att försäkra mig om att det är sant det som sker. Det finns bara en sak att säga, och det är tack.

Längtar så jag går sönder. Regnet öser ner, men vad gör det. Ikväll ingenting. Det kunde storma eller hagla eller till och med snöa utan att jag hade lagt minsta notis om det. Ingenting annat har betydelse.

..då blir åter gott att vara.

Olle Adolphsson. Jag behöver två par ögon för att leva.. Utflyktsdag med pappa och lillasyster, till ett slott vid vattnet med goda mazariner och vidunder-lig sommarutsikt. Jag tycker om att vara på färd längs en väg - och jag tycker om att vara lite ledig. Vi vänder blad i almanackan och vips är det höst. Gäller att njuta av det ljus som finns, även om det stundom känns ganska mörkt.. Saknad i mitt hjärta och små bitar som skaver i mitt bröst. Jag är inte van. Om det ens går att vänja sig. Jag betvivlar det.

Kronprinsessans födelsedag och imorse - och ännu - är jag liten rojalist. Kungahovet är en traditionsbunden företeelse, ett välkänt begrepp, i en föränderlig värld och kungafamiljen är goda representanter utomlands för Sverige. De kostnader deras arbete utgör är en petitess i sammanhanget, det finns så oändligt mycket annat som får långt mycket mer pengar än det i själva verket är värt.. Politikers eviga babbel (läs Almedalen) till exempel.

Nedräkning. Samlar ihop små och stora kort i en av mina vackraste lådor och fylls av förundran. Allt är skönhet när man ser det genom den blicken, genom de ögon som glittrar av värme och hopp. Förtrollade av en enda persons varande.

All den tid som mitt hjärta kan slå

Min Astrakan. Sången om innerlig kärlek till det nyfödda barnet i famnen - ett barn fött i den Nya Världen, långväga från äppelträden i småländska Duvemåla. De kom från de små stugornas och de stora barnkullarnas land, står det i Mobergs inledning, och trots sommarhimlens gråhet som tornar upp sig utanför fönstret kan jag i samma stund som jag erinrar mig den meningen bli oändligt lycklig. Historiens vingslag talar man om ibland, och det kan verkligen stämma att de känns både bakom bokryggarna och i musiken.

Regndagarna avlöser varandra i Stockholm, och de få ögonblick solen kisar fram är det en sensation. Min teaterlängtan återkommer än en gång och så verkar tanken på framtiden avgrundsdjup. Vemodighet och ömsesidig saknad - en saknad så stor som jag aldrig har känt. En vecka kvar tills den försvinner. Turligt nog finns det telefon, även om det är ett uselt substitut. Idag skall jag umgås med min älsklingskusin och äta middag på indisk restaurang med mamma, och imorgon skall vi fira farmors 85-årsdag. Den senaste veckan har döden varit ett ämne som diskuterats, men jag är inte rädd för den. Det jag är rädd för är oron för den.. för den tror jag kan få människor att förändras. Läs på Gretas blogg - var beredd på tårfyllda ögon - och stanna upp ett slag. Omkullsslagen av obotlig sjukdom vid blott fem års ålder kan hennes minne få oss att bli lite mer ödmjukt inställda till livet och det värdefulla.

du som ger mig svaren innan jag har frågat,
dina ögon ser mig som ingen annans,
du som alltid växer,
så att allt förnyas
Lilla.

Blå andetag

Vera på kvällspromenad, Stora Essingen.

Och jag hade aldrig någonsin föreställt mig att det var såhär det kändes.

Hjärtat vet allt

Sommarsurr och kvällspromenader. Nytt jobb och upp i ottan, sött besök och ett örngott med Mumin och Snorkfröken. Svaga jazzpoptoner med Silje Nergaard och en oerhörd teaterabstinens, samma som alltid uppstår vid denna tid på året. Den är relativt omöjlig att lindra, men Drottningholmsteatern skall jag i alla fall besöka i augusti.

Jag och en vän diskuterar kulturpolitik och åsikterna är stundom tudelade om hur pengar skall fördelas, men vi kan enas om att kultur skall nå alla. Nog det. Detta står jag fast vid tills jag igen inser att kulturutövare inte bara föds sådär var som helst, utan att det ändå bara är en liten del av befolkningen.. en skara som kanske kommer att växa ett år, eller minska, eller växa därpå, beroende på konjuktur och utveckling. Alla kan inte älska teater, hur mycket jag än älskar det, och det ständiga "tråkigt"-begreppet är någonting som man får leva med. Frågan är om det skall läggas pengar på att skapa möjligheter för de som inte är uppe i kulturutövandet att nå dit (som genom fri entré och fler bidrag till alla fria grupper från norr till söder av växlande kvalité), eller på att bevara och utveckla det kulturutbud som redan finns och då gynna dem som redan är där, t ex genom byggandet av ett nytt operahus i Stockholm, och hoppas på att nyfikenhet ändå skall dra ofrälsta dit. Synd att den nya Trollflöjten-filmatiseringen blev nedskriven i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för Mozartopera kan vara en fantastisk tilldragelse om den framförs på ett bra sätt, och denna film kunde ha lockat ovetande.

Hon har åkt och överallt känns det obotligt tomt och ödsligt. Två veckor isär.