I varje trädgård, närapå, skymtas en blå studsmatta - därav benämningen studsmatteland. Liksom det är ett land där man skall vara udda på ett likadant sätt, sorgligt nog. Eller om det är bra? Någon hade döpt sitt barn till Aniara, som i rymdoperan efter Harry Martinssons roman om framtidsskeppet Aniara och utopin, kanske önskar föräldrarna få ett barn som förändrar världen? Mig överraskar det inte. Vi vill väl alla leva med den visionen, ingen vill väl glömmas bort..
Ikväll lyssnar jag på Bennys Machopolska, dricker kaffe och äter kexchoklad och så tänker jag på hösten och på att jag ska nischa mig och aldrig ge upp. Jag såg nyss en underbar novellfilm om en pojke, livet och döden, som kan vara så nära så det är kusligt. Känns som att döden är någonting man pratar för lite om, och därför blir ännu mer överrumplande än den redan är när den äger rum i ens omgivning, känns som att döden är ett ämne man sällan berör för att människor är så rädda för den. Döden är ju involverat i livet, eftersom det är när man vet att ens liv är flyktigt som man verkligen lever fullt ut (dröm som om du lever för evigt, lev som om du dör imorgon). Gud, vilka djupheter jag kommer med såhär på kvällskvisten..
Saknar dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar