Back on track

Med myskläder och blåbärspaj. Lilla Scenen, Stadsteatern. Att älska teater är enkelt. Att älska scenkonst är ett sätt att leva - en vision om att uppfyllas av magin som sker i mötet mellan scen och salong, en dröm om en vackrare värld, en kontrastering. Momo lyssnade - och lyssna vill också jag. Tiden stjäls inte bara av ondo, också av godo. Allt som är berikande är gott för människan.

Ömsom regn och ömsom solsken. Vädret är nyckfullt, tillvaron likaså. Jag räknar matte och ler åt min naiva inställning, hur stor är chansen att jag lyckas? Minimal. Men det är avkoppling att se siffrorna fylla blocket, att se de nedskrivna resultaten. x + y = z. 2a - 5x = 24z. Det känns konkret i all sin otydlighet. För vem är x och vad är y? Är det du i trappan? Du med ögonen. I klassrummet minns jag Norra Real och de evighetslånga diskussionerna. Det är som att bli yngre igen, som att backa ett steg. Min pappa jämförde vid en av sina filosofiska stunder livet med trappan i Lustiga Huset på Gröna Lund. Man måste våga ta sig uppför den, och faller man är det bara att vänta tills man åker uppåt igen, det väsentliga är att inte dra sig ur. Månntro är det så.

Kultursvart med röda lackskor vill jag flytta hemifrån. Spela Piaf på hög volym i ett litet rum med kokvrå och äta makaroner med ketchup jämt och aldrig få höra att jag tar för mycket plats..