Onsdagsbryderier

Valborgsmässoafton, dagen då Madicken kände livet i sig och så gärna ville ha sina nya klarröda sandaler vid elden. Valborg som jag skall tillbringa i goda vänners lag med massa godis, men som hittills mest har bestått av detta ständiga pluggande. Nationalekonomi varvas med organisatorisk kompetens-utvecklingsdefinition - och jag längtar tillbaka till den stundom ljuvliga teatervetenskapen. Ämnet där man hade full kontroll och fann jämlikar, på andra institutioner är socialiseringen betydligt mer komplicerad och ibland undrar jag om vi alla är olika "skapta" och därav inte riktigt samstämmer. Lika barn leka bäst, säger uttrycket, och nog är det så... eller är det blott fördomar?

Livet är ombytligt, älskade människa. Men det kommer att gå väl, det också, liksom det andra du grubblar över. Ditt liv är delvis även mitt liv, och tillsammans kommer vi att övervinna allt, även om vi gråter någon gång och tvivlar. Tänk på allt positivt du får höra, tänk på hur många som tycker om dig och hur du klarar av de beslut du tar. Och.. det glittrar om dig där du går - bara en sådan sak.

Själv är jag på en balansgång, en gungbräda, och vet inte särskilt mycket. I sinom tid kanske.. Tills dess är jag "den lilla söta" tjugoettåringen, och får väl vara nöjd med det. Bättre att vara det än att vara ingen alls. Förresten så förvånas jag över likgiltigheten vi har inför varandra, är det bara jag som bryr mig?

The sun'll come out tomorrow..

Min A och jag var på musikalkonsert igår i Berwaldhallen, det vill säga konsert med stor symfoniorkester vilket jag älskar oändligt - ingenting kan slå det musikaliskt. Det kan vara charmigt med intima myskonserter också, men känslan av att höra ett stycke där all klang når ut mångdubbelt genom denna mix av alla instrument är ändå underbarast. Solisterna var söta och jag gillar konceptet med att bjuda in mindre välkända artister istället för att välja Oscars-vägen.

I övrigt njuter jag av våren. Vår med ljusa skymningskvällar, långa promenader där man vänder ut och in på meningen med livet, ballerinaskor, grus och glass. Med kvittrande fåglar är det enklare att stiga upp i ottan, och jag intalar mig att solen alltid döljer sig där bortom molnen, och säger som Annie; the sun'll come out tomorrow, bet your bottom dollar that tomorrow, there'll be sun.

Dagens bästa: dina ögon, brämhults hallonjuice, lill-babs och stjärndamm på tapeten.

Den smala vägen..

...eller den breda. Svaret kvarstå, slåss för sin egen skull eller för någon annans, eller bara låta tillvaron fortlöpa och sanningen bestridas en annan gång. "Om jag hinner", säger vi ofta. Vi borde alltid hinna det som är viktigt. Såg Den smala vägen på Stadsteatern idag, tyckte den var oerhört bra och fint gestaltad, både dramatiskt och sceniskt. Den hade det som teater skall ha, det som väcker tanke och nyfikenhet.

Igår promenerade jag och min A på Djurgården, såsom man gör på våren i Stockholm, våren som blåser snålt och låter sin regntunga himmel sänka sig över oss. Regnig himmel som gör att jag kan använda min nya, coola, regn-kappa. På kvällen var jag hos Nora, vilket innebar eget godispyssel, skratt och Bamse-läsning, tills hon somnade sött med nallen tätt tryckt intill sig.

du, lilla sparvöga, flyg över ängarna. Citat från Marie Fredrikssons text återkommer till mig när jag läste att de funnit lilla Engla död. Så fruktansvärt, på alla sätt. Tänk om det var en spontanhandling, tänk att vakna på morgonen och tänka att man vill döda ett barn..? Fullständigt absurt. Finner inte ord för det.

"vi delar allt, till och med vantar." All kärlek till dig.

Godnatt. // V.

Du och jag och Marimekko

Kom igen nu, Vera. För tänk.. Hur skulle du kunna leva utan det där kvittrande skrattet? Den där djupa, begrundande blicken, de där klarblåa ögonen? Den där ömheten, den där självklara värmen? Hur skulle du kunna existera vidare, ja, klara av att andas, utan vår fullständigt magiska kemi och alla våra gemensamma drömmar? Utan den där människan och hennes varande.

Man måste stundom dubbelkolla sina val och sina steg i livet. Det gäller även det som sker i kärlek. I övrigt en dag med svartvit Marimekko-klänning, tusen tiokronor och längtan. Längtan efter att det ska vara som vanligt.

Godnatt.

kom, låt oss fly rakt in i solen..

Reflektion

bara viljan att finnas kvar..

Mörkt ute, mörkt inne, bara lilla Strindbergslampan som lyser. Tänker på Moa, 11 år, som avled av en manet på Koh Lanta - paradisön där vi tillbringade vår första thailändska vecka. Hav är ljuvligt, men förrädiskt. Hennes föräldrar gifte sig på samma strand som hon avled på. Tänker på själsliga bråk och iskalla ord, ord som stannar utanför men ändå rör. Rör och rör om. flyg lilla sparvöga, flyg genom ängarna, dröm dina drömmar så länge du känner.. Tänker på alla drömmar som Moa aldrig fick uppleva, alla skratt hon aldrig fick höra. De där skratten som flyger lyckliga från vägg till vägg och fyller rummet. Som Noras när hon bytt om till rosa tyllkjol och tiara och dansar för oss. Tänker på att det är onödigt att förslösa sin tid, den som när som helst kan vara till ända, på att inte vara sams eller konfrontera varandra för ingenting. Tänker på att kärlek borde genomsyra allt och att människor borde le mot varandra istället för att se ut som om de önskade att de inte hade funnits och som om livet är ett enda lidande. Då kunde de ha bytt med Moa, tycker jag.

Du säger att kärleken aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen
Säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig

Och varje moln är trasigt
du räknar allt sorgligt natten lång
och hon du älskade en gång, och kanske älskade dig.
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
kanske allt egentligen.

Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt är försent, försent för vin, försent för kärlek ren som snö.
Inatt finns ingen väg tillbaks.

Och du undrar vem som kysser henne nu
Och du undrar vem, vem om inte du
O läpparna du kallar dina
det gör ont att veta men lika ont att undra

Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm
Och har du vin & sprit så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt är försent, försent för vin, försent för kärlek ren som snö
Inatt finns ingen väg tillbaks
Ingen alls

Försent för edelweiss.
Ingen Alls
Försent för Edelweiss
Ingen Alls.
Edelweiss

Bara för att den är så vacker. Hellström.

Hemma

Borta bra men hemma bäst? Så sägs det, och så är det nog. Stockholm tog emot oss med lysande vårsol och fågelkvitter, i Thailand hördes mest gräshoppor och stundom också små livliga apor på taket. Men sol var det. Förutom elefantincidenten och brännblåsor råkade vi inte ut för någonting obehagligt, och det var en helt underbar resa. Man får mersmak - det är lyxigt med riktig semester där man verkligen kan koppla bort omvärlden och bara bry sig om det som är i stunden. Att man sedan har en fantastisk familj och fantastiska vänner att komma hem till är en bonus, som gör att hjärtat slår runt lite extra efter landningen, och kanske är även det en del av tjusningen med att resa.

Till min A - du är allt och med dig är tillvaron en lycklig dröm som råkade bli sann.