Små spöken

Små spöken på min ljusgröna mapp för barnkulturen, vilken jag började idag. Ämnet känns intressant - bara frågan om hur barn respektive kultur definieras är tillräckliga för att fylla tjugo poäng. I barndomen grundläggs så oerhört mycket av människans person. Höst på Universitetet, höst i de långa korridorerna med sina höga fönster - mot ängarna med äppelträd - och stora anslagstavlor. Inuti och utanför. Min älskade kusin och jag äter bullar och drömmer vitt och brett. Min favvouniversitetslärare Karin är där och allting känns tryggt. Med en sovande bebis i salen blir det dessutom en än mer rofylld stämning, bebisar lär vara bland det mest ljuvliga som finns.. På presentationsrundan säger jag att jag är intresserad av scenkonst - ett magiskt ord. Och jag ber henne höra av sig igen om det behövs hjälp, vill vara på Lasses och Stinas teater igen. Min teaterabstinens är påtaglig, yeah.

Himlen finns - och jag hade kunnat skriva en hyllning till vår vänskap lika milslång som sträckan mellan månen och stjärnorna. Det finns ingen som du och ingenting som oss. Oavsett vad som har skett mellan oss och vilken märklig relation vi har haft, och trots att vi stundom har olika syn på saker och ting, är det som är idag en fantastisk vänskap som jag aldrig vill ge upp.