Ingenting försvinner

Allt finns kvar. Intalar jag mig när jag sitter uppkrupen i den vita soffan med rosa fleecefiltar backstage och saknar dig. Inombords minns jag det och ler. Astrakanen slog ut i blom på höstkanten - och augustimånen lyser klar, evig och stark över Strömmen och Grand Hotel där pappa hämtar mig. Bortskämt barn. Anne är den sötaste. Med henne är jag aldrig rädd - vilket jag är i övrigt (t ex över att jag skall störa när jag ringer mitt jobb eller för att jag inte ska kunna hålla en ekonomisk plan eller för att aldrig bli förälskad i etc) - utan bara trygg. Sommaren nynnar på sista strofen och snart håller vi hösten i våra händer.. nära. Godnatt.