From Thailand

From Thailand to you.. Min Muppi och jag ar i Thailand, bor i bungalows ovanfor stranden (pa Narima pa Koh Lanta, en liten soldrankt o dar den storsta orten har sju gator), bungalows som har hela djungeln ytterst nara inpa. Naganting som givit oss besok av grodor i duschen, sisadar fem pa morgonen, en av dem blev livradd for oss. Lilla grodan.

Stress kanns langvaga ifran oss har, allting i livet kanns langt borta och Stockholm ar verkligen pa andra sidan jordklotet. Inuti ocksa. Vi ater varldens godaste bananpannkakor med honung till frukost, solar och blir randigt solbranda, har akt med galna tuktukchaufforer, andas och vilar. Det ar inspirerande att ha havet och dess brus omkring sig, och det ar oerhort vackert med dessa milslanga lena strander. Romantiska restauranger med kulorta lyktor finns det flera, vi har hittat tva vi tycker om, och de allra flesta thailandare ar sa snalla.

Idag var vi dock pa utflykt, dar vi forst traffade charmiga apor, akte longtailbat och at lunch hogt pa ett berg. Darefter skulle vi rida elefant, var det tankt. Till en borjan gick allting val, men en stund in pa turen gick var elefantforare av elefanten for att roka. Han retade aven elefanten bakom oss genom att rora vid dess betar, en riktigt felsteg som ledde till att elefanten blev irriterad och flickan, pojken och mamman som satt pa den foll av. Alla som har sett en elefant vet att de ar stora djur, och vi red i en slags snarig skog. Flickan foll forst och blev svart skadad i ansiktet. Hon fick sjalva stallningen over sig. Elefanten ramlade forst och borjade sedan springa. Alla skrek (totalt var det fem elefanter ute) och flickans storasyster, som befann sig pa nasta elefant, blev hysteriskt radd och ledsen. Allt var jattedramatiskt och vi blev valdigt skarrade och radda. Vi bad var forare, som ocksa skadat sig (idioten), att aka tillbaka direkt. De ovriga elefanterna fortsatte ett tag, men aven deras tur avslutades mycket tidigare. Alla som var med var fran Sverige och Norge. Elefantforarna ar yngre killar som bevisligen inte tar sitt arbete fullt sa seriost som de borde, atminstone inte vissa av dem. Avslutet pa dagen (och for familjen som skadade sig hela semestern) blev inte lyckat, om man sager sa. Vi ar fortfarande lite skakade.. Livet ar skort.

Ta hand om er,
/ Vera

Mixade tankar

På Koh Lanta är det 32 grader. I Stockholm, regnigt och råkallt, är det blott 2. Jag ser fram emot att byta miljö ett tag, komma bort, andas, inspireras, bara vara. Med mig själv och med min Anne. Vi behöver det, minst sagt. Det är tur att man har lyckan och förmånen att kunna resa. Vi fick nyligen ett nytt litet brev och foto på Merci, familjens fadderbarn i Guatemala. Hon fyller åtta år snart och mår väl relativt bra, byn som hon bor i utvecklas och bland annat arbetar Plan där för utbildning och kunskap för alla, både flickor och pojkar. Jag vet att det finns de som besöker sina fadderbarn, och tanken slog mig nyligen, det kanske kan bli ett framtida projekt..?

I helgen spelar Sound of Music sina sista föreställningar på Göta Lejon, och det är någonting särskilt med "sista"-shower.. Det är någonting i luften, någonting som påminner mig om allt det där jag har förknippats med och levt med. Det som har hört och hör till min föreställningsvärld och genomsyrat min tillvaro sedan jag var liten. Junikvällar vid Cirkus, försommargrönska, cellofaninklädda blommor, skratt, förväntan, engagemang, jordgubbar, applåder. "Och allting började med Duvemåla", sade hon, och hade så oerhört rätt. Man kan säga vad man vill om ungdomsgårdar och tonårsaktiviteter, men nog måste teater räknas som en av de mer lämpade förströelserna för barn som är på väg att växa upp. Eller? Det tror jag.

Hjärtat är fullt

Men nej, hjärtat blir aldrig fullt. Det finns alltid rum för fler att älska och bry sig om. Som Cesar, en liten kille nyss fyllda fyra månader som jag passade idag. Han saknar fullständigt frisyr och kan inte säga ett ord, har dessutom inga tänder och är stundom lite svår att tolka (all gråt låter likadant) - men när jag får varma innerliga leenden gång på gång så smälter jag omedelbart, oavsett vår åldersskillnad och övriga olikheter. När jag vinkat hejdå längtar jag genast tills vi ses åter, min bebispolare (med ursnygga grönblommiga PoP-byxor) och jag.

Resfebern har definitivt anlänt, fem dagar kvar, men vi tror att vi har inhandlat allting vi ska ha med oss och med den vetskapen sjunger febern åtminstone en aning. Sedan reser jag ju med dig, och med dig är jag så oerhört trygg. Jag vet att du skyddar mig. Min trygghet är med dig.. Igår firades A och M med morotskaka, ljusfyrverkeri, presenter och bokstavs-kex, det var de värda och det blev en lyckad kväll i det bästa av sällskap trots att vi var trötta.

Min inspiration till att skriva är nästan obefintlig, så jag återkommer vid annat tillfälle.

Kärlek. // V.

My faaaaaair lady

Den spanska räven rev en annan räv, och den klassiska musikalen med den välrenommerade ensemblen lär riva ner flest applådåskor i höst - på fyra timmar är i princip samtliga biljetter uppbokade. "Det är Helen alla vill se", säger min mamma, och nog är det så. Jag såg My fair lady i London en gång, en mycket bra uppsättning (jag jämförde den då med engelska Mamma Mia! som saknade starka sångröster) och säkert blir den lika bra med Helen. Hon är ju ett proffs på dialekter, vilket behövs i den lantlolla-rollen, och överhuvudtaget är hon outstanding på scen. Som en stjärna som aldrig falnar.

Igår var jag ledsen hela dagen, tills jag träffade några av de allra bästa människorna som finns. Då sken solen igen och vi ville inte sluta prata, för vem vill det i det sällskapet. Långfika med chailatte var det som krävdes för att ställa världen lite mer till rätta, och ju mer jag reflekterar över det, ju mer inser jag att god vänskap är oersättligt. All kärlek till er.

Önskar mig fler mornar som imorse..

Inte på humör

Inte på humör för att läsa om priselasticitet, för vart leder det? Inte på humör för att småbråka om ingenting, för vart leder det? Inte på humör för att söka nytt jobb, för vart leder det? Artikelserien i SvD belyser bekymret - det kallas kvartlivskris. Kris är nog att ta i, men stundom känns den nära. Nära är idag. Laughter comes after rain sjunger Sara, förhoppningsvis har hon rätt.

Snart där..