Bättre och bättre dag för dag

BAO!-konsert till sen timme i ett Globen förärat med en egen dansbana, kulörta lyktor i alla de färger och en ovanligt mysig stämning. I BAO! är tveklöst Benny själv, Helen och den skrattande dragspelsregissören Rudolfsson mina favoriter, men jag tycker att alla i orkestern är värda applådåskor då de lyckas ge denna oerhörda blandning av musik som BAO! ändå representerar en så stor och bred publik som den igår. Ingen kan annat än bli lycklig. Dessutom är det vi ändå..

Idag är jag på väg till en lång dag på teatern, men innan dess måste jag inhandla godis, sockerberoende som jag verkar vara. Tre dagar kvar som tjugoåring - ångest? Förmodligen går den över ganska snart, att bli äldre är att bli visare. Eller nåt.

God helg på er,
/ V.

Barn och bryderier

Lille C är sjutton dagar gammal och bedårande söt, med stora ögon som kisar försikigt, man vet inte om han sover eller ej. Det doftar nyfött, doftar bebis, och jag har honom i famnen så länge jag kan innan jag skall till Dramaten. Känslan är nästan obeskrivlig, men jag kallar den nog trygghet - för det är tvivellöst tryggt att hålla ett så litet barn så nära och på något vis inger det hopp. Ett liten människa som alldeles nyss inte fanns, men som nu tar sin plats i sin omgivnings och berikar den, och som sedermera skall upptäcka världen i sin takt och på sitt sätt. Det är häftigt och fantastiskt. Och N är den charmigaste ungen som finns.

du är svår att leva utan, jag är svår att leva med.. Men för evigt?

Ikväll BAO!-konsert i Globen, efterlängtad som få med sin Benny, sina vokalister, sin tuba och sitt dansklapper.

Jag älskar dig

Jag och Isabelle övade just användbara fraser i teckenspråksvärlden, däribland "jag älskar dig", "jag tycker om opera" och konst-begrepp såsom "konstnär", "musik" (spela med fingrarna) och "skådespelare." Sedan insåg vi att opera måste vara ett av de mer oväsentliga orden, då en döv person ändå inte hör musikstilen och sången..? Eller kan man höra inombords?

Ännu en hösthelg har förflutit, fort, och det känns lite som att livet bara rinner förbi. Så många drömmar som aldrig riktigt kommer till skott, utan bara gror där bakom hjärtat. Och ändå en ljuvlig tillvaro, med röda tända ljus om nätterna, klar himmel och positiva omdömen, och lilla H som sover sött i sin vagn i solen. Ambivalent är det, och kommer väl alltid att vara. Hur vi än vrider och vänder på det, du och jag, når vi inte ända fram. Det är Stockholm i oktober, och lite kyligt här och var, men varmt på nästa blad. Allting kan man inte begripa men trots det är det så oerhört självklart det som är och jag vill aldrig ändra på någonting. Aldrig.

Godnatt.

Flimmer & flum

Förgäves försöker jag komma in på sidan för universitetsansökningar, men den verkar överbelastad - det är väl fler än jag som inte kunnat bestämma sig inför våren och det framtida livet.. Alla val man gör påverkar det som kommer sedan. Alla val leder åt något håll, oavsett om man ser det direkt eller inser det senare. Ibland önskar jag att man slapp välja, att det fanns någon som sade vilket val som var det rätta, från valet av tandkräm till frågan om utbildning. Ibland önskar jag det inte, för det är jag som skall leva detta liv och det är bara min inre vilja och mitt eget engagemang som kan föra mig dit jag vill och hjälpa mig att uppnå mina mål, ingen annans.

I helgen har jag (förhoppningsvis) varit en effektiv garderobiär och en duktig programförsäljare, på mina små stora teatrar - och jag frågar mig hur man kan glömma att skriva upp sig när det bästa av extrajobb man kan ha är att arbeta i en teatermiljö..? På Dramaten har den enda skådespelaren som lyckas sälja ut stora scenen kväll efter kväll abrupt hoppat av, nonchalant och modigt, så nu får jag och mamma se Måsen utan honom. Anledningen till avhoppet är inte riktigt densamma som skrivs i medierna.. Nåja. I mitt rum har jag flera cellofanpåsar med choklad och mintkyssar från Chokladfestivalen på Nordiska igår, och då har jag har hört att choklad är bra för hjärtat (alldeles såsom kärlek) äter jag den med gott och lyckligt samvete. Mer choklad åt folket!

"Ni bor i kyrkklockan!" - Vilgot, 2 1/2.

So long..

...och godnatt. Gulnande höstlöv i Stockholm, regntung himmel och ett sällsamt lugn. Små ljus som brinner för ännu ett offer, ett offer för meningslöst våld. Spontant mord, kan det kallas. För inte låg det i deras planering, inte var det en sedan länge uttänkt plan, inte var det deras vilja att 16-åringen på Kungsholmen aldrig mer skulle vakna upp - eller? De är barn, men ingen tycks bry sig. Det finns ingen ursäkt i världen för att ta någons liv och det finns ingen ursäkt att inte uppröras över att sådant sker i vårt till synes lugna samhälle, gång på gång på gång. Det säger oss också någonting - igen - om oss själva, för trygga barn dödar inte och går inte för långt.

Lille Hjalmar är född, tjugo i fyra den sjunde oktober. Hjalmar, som i författaren som skrivit en av mina älsklingsböcker Den allvarsamma leken. Ett litet barn jag är oerhört glad över och önskar all lycka.

I övrigt är tillvaron sin egen, på sitt särskilda sätt, och det är ljuvligt med höst. Höst inger eftertanke och är den vackraste årstiden med sin färgprakt och sin klara sol. Dessutom finns det kärlek överallt omkring mig, och det är fint att få vänja sig vid. Min pappas födelsedag idag och vi gav honom en randig kofta, så att han är lite trendigt inne..

Auf wiedersehn.

My favourite things

Livet har sina goda stunder. Åtta timmars bilresa i ösregn var det värt. Idag insåg jag att jag hade begått världens misstag, men efter att ha andats och reflekterat en stund bestämde jag mig trots allt för att inte överreagera utan låta det vara som det är. Det kommer andra dagar, då allting förlöper väl och känns bättre inombords. Dagar då Det bästa jag vet så innerligt kan hjälpa, och förtrolla, så då blir jag glad på nytt.. Dessutom har jag ett fantastiskt stöd i allt det som sker i mitt liv.

Tillsammans med Mumin-böckerna och Wägners Väckarklocka från Bokmässan ligger Kamratposten, en sådan tidning jag skulle önska att jag kunde få arbeta på - en tidning som verkligen påverkar dem som läser den, mer än gula löp med idolfeber eller nya vinsorter. Journalistisk handlar om att påverka och uppmärksamma, men också om att väcka drömmar och lära ut livsviktiga saker, som sådant som hur man kysser någon (det ni), hur det är att bo på ett slott, varför det regnar eller hur man blir vänner igen efter ett bråk. Sådant som små unga människors hjärtan och huvuden kan undra över i timtal, oberoende av konflikter i Burma (bojkotta OS i Kina tycker jag), stormvindar eller bästa viktminskningsknepen.

Läs Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius och förundras över den.