Four last songs

Fyra sista sånger av Strauss och bläcket i min skrivare är slut och komponerar därför en egen blandning av kvarvarande färger, står det på pop-upen. Jag promenerar i vårsolen i Tessinparken, och ignorerar samtidigt det där jag inte vill veta av. Råkar läsa en reflektion jag hade glömt. Uppsatsen börjar på allvar nästa vecka, jag befinner mig någonstans mellan hopp och förtvivlan men med handledning och inspirationsdagar skall det nog gå väl. Inte ge upp. I sommar är det uppstart för projekten.

Nora i hjärttröja och röd kjol är min favorit. Hon lägger sin lilla hand i min när vi går från förskolan, och på kvällen sjunger hon sig till sömns, bara en sådan sak.

Diskurs hit och diskurs dit

Det finns saker och ting i livet som är viktigare. Glassplitter, stjärndamm och brutna illussioner. Förväntade sommardagar och besvikelse, kalla nätter och solstänkta stenar. Obeslut-samhet och väntan. Ständigt denna väntan. Jag klistrar och jag klistrar och jag klistrar, maler Kristin i Drömspelet och ibland vore det skönt med den vissheten. En enda uppgift att fullfölja.

BAO i Globen i höst. Globen som folkpark med chokladhjul och dansbana. Jag älskar Benny. Elsa (fiktivt namn för Helens kommande barn) får väl sova i kulissen.. Eller dansa själv.

Emigrera?

Tänk om man bara kunde emigrera. Likt Kristina och Karl Oskar fly till en annan världsdel, fly ifrån vitsippor som inte slår ut och CSN:s regler, fly ifrån ständig stress och räkningar, fly ifrån oron för vad man ska göra, fly ifrån lägenhetsletande och osäkerhet. Fly ifrån normativitet och prestation. Ibland vill man gå i ide. Lägga sig under sin blåa barndomsfilt och sova tills det har ordnat sig till det rätta. Idag är en sådan dag. Livet borde vara som i en sång av Ted Gärdestad, där luften smakar jordgubb och himlen i dig är det enda som syns. Samtidigt är det ingen idé att oroa sig. När man oroar sig mår man som sämst, och ingen vill må dåligt. I höst skall jag läsa pedagogik och Karins kurs. sedan ska jag ta magisterexamen och reformera utbildningssystemet samt införa obligatorisk kulturundervisning i grundskolan. I sommar skall jag bli projektledare och ta körkort. Övrig tid är än så länge oviss. Men.. Solen går upp varje dag.

Som I en himmel

Stormsolig helg i ett gnistrande vackert Stockholm. Genvägspromenader, återseenden, kärlek, chokladmuffins och Helen Sjöholm. Helen med rösten och utstrålningen, alltid densamma. Oavsett vilket projekt som hon är involverad i lyckas hon beröra och förundra mig. Som i en himmel. Hon kan dessutom ta alla toner utan minsta antydan till ansträngning - och när hon långsamt inleder Längst inne i mitt huvud i Storkyrkan är jag den barnsligt lyckliga Vera.

Lördag hela veckan vill dock ingen ha, så imorgon börjar en ny intensiv pluggvecka med avbrott för genrep av Mats Eks Ett drömspel på Dramaten, en uppsättning jag har oerhört stora förväntningar på vilket jag sällan har numera. Jag har sett för mycket.. Nåja, inte överdriva.

Hemma, var ligger det nånstans är en evig fråga, mitt svar var det bara du som hörde. Tiden är ingen illusion, tiden är nu.

Mitt hjärta brister?

Drygt fem dagar i London - min Anne och jag. Intensivt och underbart i kvadrat, stjärnbeströdd himmel över Leicester Sqare och glassbaren där. I Stockholm skall vi bli glassbars-entreprenörer. London är en cool stad med en särskild stämning, engelsk men ändå universell, och det är en stad som nog aldrig kan upptäckas klart. Det väntar alltid någonting bakom nästa kvarter och tunnelbanenätet är oändligt stort.
Mary Poppins i den fantastiska föreställningen med samma namn flög över hustornen och vi sjöng konstant på sångerna, och åt croissanter från Pret-A-Manger. Överallt, nästan åtminstone, är människorna extremt artiga och vänliga, vilket i längden kan kännas ganska onaturligt. Men det är en petitess i sammanhanget. Jag var på The Royal Opera House i Covent Garden och såg Händels Orlando, en upplevelse i sig bara att befinna sig inom dess väggar. Glimmande glas i mängder och chokladglass i pausen. Kvalitetsmässigt går det inte att jämföra med Sverige, det är skillnad på opera där vi alla sjunger så gott vi kan och opera där vi alla sjunger mycket, mycket bra. Scentekniskt har också London andra möjligheter, vilket märks i alla föreställningar man kan se där. När vi kom hem natten till måndag var vi trötta, men fyllda av upplevelser. Resor är berikande.

Solen lyste in genom fönstret och väckte mig imorse, våren har anlänt och fåglarna kvittrar. Önskar att jag kunde säga att livet leker och är bekymmersfritt, men det känns tveksamt. Ovisshet är bland det mest stressande som finns. Längtar till den dagen då jag vet hur det blir, både för dig och för mig. Tophat-glass och lång promenad med M igår, innan vi mötte L och såg konsert på Nybrokajen 11 med Sandra Caménisch och Fredrik Kempe - en syskonlik söt duo. Min gamla "mentor" var där, och jag kände att jag hade saknat henne lite ändå.. I onsdags hjälpte jag till på älskade Folkoperan, ett operahus där man känner sig välkommen och uppskattad. Stod i den för tillfället tomma artistlogen och såg på föreställningen i monitorn, hörde rösterna från scengolvet ovanför och blev både drömsk och nostalgisk. Valen formar oss och i somliga fall är man övertygad om att ens val är det enda rätta.

Det kommer att ordna sig. Jag lovar.

Nej och nackspärr

Veckans första dag med nackspärr och litet litteraturnej, men till stor del var dock min litteratur godkänd, minst 1500 sidor skall det vara som behandlar allt ifrån Faucalts teorier till kulturella fält och objektet Violetta som symbol för sin samtid. Minns den rosa transvestitkören i Folkoperans Traviata 1999, och ser att min handledare blir förvånad över att jag sett uppsättningen, så "liten" jag är.. Om uppsatsen förtäljer jag ingenting, vi får se hur det går, men jag är inte den som ger upp när jag väl har bestämt mig för att klara av någonting.

Min kompanjon minglar med musikaleliten på Guldmaskgalan, och jag saknar henne trots att vi sågs igår. Lilla muppi. London på onsdag och presenterna är inslagna. Av mamma har jag fått en ny resväska, ljusgrön och alldeles fin, och med på resan är Zon - fiffigaste värkmedel jag hört talas om på länge, en salva och så vips gör sådant som nackspärr mycket mindre ont. Det ni.

Godnatt.

Den självständiga

...så att själen kan få ro.

Den självständiga. Så vill jag vara. När blir man vuxen? När blir jag det? Oändligt trött på all "barnighet", och de evinnerliga samtalen om att våga och finna sig själv. I skrivandets stund tvivlar jag på nästan allt och någonting säger mig att det kommer att ta lång tid. Om det ens sker. Det är att inträda i ett rum som man aldrig hade föreställt sig att man skulle befinna sig i, en sfär som är främmande och doftar annorlunda, där människorna beter sig på ovana sätt och visar upp ett annat ansikte. Samtidigt som de är likadana. Att skilja på den och den är felaktigt, men på samma sätt är det felaktigt att motsätta sig att det finns normer och mer framträdande egenskaper hos somliga som förenar dem. I mitt tjugoåriga liv har jag aldrig upplevt ett större tvivel än detta.

Igår var det vår i Stockholm, ljus himmel över Nybroplan och jag andades in doften av den stundande årstiden. Efter vinter kommer alltid vår, turligt nog. I veckan har jag sett happy-end-filmen Se upp för dårarna med T, hängt fyra timmar med min Mickimupp, gått på Avenue Q i A:s sällskap och haft diskussion där vi till slut började bråka, men det gick över och sedan var allt bra igen. Jag har också gjort en dam glad över att ha kommit ihåg hennes hatt på Dramaten, och lyckligt förundrat mig över att det finns de som vid 95 års ålder fortfarande har möjlighet och energi nog att gå på en teaterföreställning. Längtan smög över mig, det finns perioder där man tröttnat men plötsligt infinner sig inspirationen där åter och nyper tag i hjärtat. Vi ska leva för konsten, vi ska leva för kärleken, sjöng Cavaradossi och Tosca. Läser om Mira Bartov, Folkoperans nyutnämnda konstnärliga chef, och ser fram emot den 14e. Smink, violinister, kaffe, borttappad rekvisita, orkestergömmor, bristande arior, stående ovationer och röda väggar på älskade lilla Folkis.

Sött avslut med tigerkaka och hallonsaft hos min onkel, på Skeppargatan, och boken jag läser är Beppes memoarer - en skildring av huvudstaden. Önskar att jag får sällskap av dem på konserten, de gör mig trygga, och att litteraturförteckningen är god nog imorgon.