Det ordnar sig

Det ordnar sig. Du gav mig någonting att tro på. I dina ögon är jag månntro ingen alls, en person som försvinner bort, i vinter har du kanske glömt mitt namn. Men ändå är du så viktig just för att du fick mig att inse en sak om mig själv och om livet. Modig måste man vara, men hur vågar man? Ibland önskar jag att jag kunde föra en dialog med Astrid Lindgren, hon hade givit mig svar, det vet jag.

L, M, S. I love you madliest. I den bästa av världar hade alla systrar som ni. Lyckligast är därför jag för att jag verkligen har er.

Bara vi är vänner..

Lyckligt slut på filmen. Men du då..? Puss.

Rosa kulisser

Ljusrosa dekor och ännu ljusare kulisser på Confidencen - namnet kommet av bordet la confidence som dukas och hissas upp och ner genom scenen - vid Ulriksdal där Folkoperan spelar Mozarts Don Giovanni. Uppsättningen är charmant och roande, fokuserar på kvinnans perspektiv (Don Giovanni själv försvinner nästan) och har två Donnor som båda gör lysande rollprestationer. Donna Anna, Ingela Brimberg, främst vokalt, Donna Elvira, Miriam Treichl, främst genom sitt självklara agerande. Men båda kan sitt yrke mer än väl. I övrigt föredrog jag som alltid bassången. Basar sjunger coolast. Kören, om man ens får kalla dem för kör, bör dock ta ledigt resterande föreställningar - jag saknade min riktiga folkoperakör med Ulrika, Cissi och Helena.. I foajen mötte jag Sandra. Mitt hjärta slog en liten volt för det var så otroligt längesedan. Hon är söt. Och opera är bra. Opera är en av meningarna med att finnas till, med livet. Att tröttna på opera är en fullkomlig omöjlighet för mig, som att tröttna på rostat bröd med marmelad..

Snygga shorts har jag och ute är har det äntligen regnat. Om en månad börjar skolan och jag frågar mig vad jag ska bli. Helst vill jag åka till Berlin. Nu. Eller till Paris och se opera med Malena. Men liksom, det är ingen utbildning.. Hur blir man en av dem?

Små lätta moln // filmkväll

Små lätta moln som aldrig ger något regn. På min lediga dag åt jag youghurtglass och vandrade i solen, och ikväll har jag och min syster haft filmkväll. Walk the line om den eviga kärleken och konsten att resa sig upp när man har fallit, en alldeles underbar film, och Den bästa av mödrar som fick mig att börja storgråta. Den lille pojken ropade hjärtskärande "mamma, mamma!", en mamma som älskade honom så, ändå fick han inte stanna.. Ibland är det nyttigt att reflektera över sitt eget liv.. för att få nya perspektiv, för att få insikt om hur man har det - egentligen.

Godnatt.

Ingen öl

Vi hoppade ölen, och jag känner mig halvtrist. Samtidigt så vet jag - det är inte min grej. Jag är ingen utemänniska och jag kommer aldrig att bli. Förlåt Ylva.. Istället dricker vi cola på Chokladkoppen. Bredvid oss sitter ett gäng frispråkiga RFSL-människor (eller hur jag ska uttrycka det), deras diskussion är ganska roande, fördomsfull och minst sagt energisk, och jag tänker att folk är allt bra olika. Egentligen är det rätt märkligt, hur hela världen kan vara fylld av personer som resonerar på så skilda sätt och har så delade värderingar. Lisa kallade mig Jerry Springer-Vera, men ja, jag är (alldeles för) kritisk. Jag är född analytiker och kommer dö som sådan.. på gott och ont. Man ser inte bara en tavla, man ser en värld, man ser konstnärens syfte, dess eventuella mening, man associerar till biografiska och andra aspekter, till samtidens yttringar och skeendet när tavlan målades, etc, etc. Man kan avlägga sanna kommentarer eller så syns det ändå vad man tycker för det är omöjligt att dölja.

På vägen hem från tunnelbanan möter jag min Manilla, och det visar sig att vi ska jobba som artistvärdinnor båda två på samma scen - den lilla jazzigare scenen - på kulturfestivalen. Ödet? Självklart hur som helst, och det kommer bli underbart kul.

She is back.. och det är jag lycklig för.

Halsont och sockerbitar

I don't know what to do with myself..

Finns det en sång som heter. Ibland stämmer den strofen så väl in. Halsont (någonting som går på jobbet) en ljuvlig fredagkväll i juli, så jag sitter uppkrupen här och lyssnar på Idde och på Malin. Malin är en sådan man önskar att man vore. I sitt sommarprogram får hon varje till synes uttjatad kliché att bli meningsfylld, som den om att man skall leva livet istället för att försöka besvara frågan om dess mening. Hon talar vitt och brett om att gå barfota i stan, om sommarlov i turnébussen och om skönhet i sig själv. Genom att hon är en aktris som agerar i radion blir programmet levande och hennes ord når till hjärtat - och så är hon så oerhört vältalig. "Gå på känsla och skapa hejvilt, det får bli vad det blir." I den andan skall ju tillvaron upplevas, även om det inte är möjligt alla dagar ska man ha det som sin grundtes. Tror jag. Som liten var Malins syster Kristin min allra största förebild, och kvar finns pärmen med urklippen och det vackraste idolbrev jag någonsin har fått. Vackrast för att det då, den där gråmulna novemberdagen när jag var tio år, gav mig mest. När jag ser henne på TV idag vet jag att hon är ett proffs, och aldrig att jag skulle tillåta en icke-superlativ om Kristin i min närhet. Hur som helst, lyssna på Malins program och du blir visare.. och lyckligare.

Bli frisk.

Vad man gör (och inte gör)

Livet är en enda röra. Ibland organiserad, så smått, ibland fullkomligt galet förvirrad. Som en låda där ingen städat på länge. Jag sitter och tänker på kärlek och på dig, du som i hela ditt liv har varit den "populära", den alla killar (och män) alltid velat ha, den vackraste och mest välklädda, den som anpassar sig bra i diverse sammanhang och ändå är en sådan där självständig fri fågel. På hur olika syn på kärlek alla människor måste ha beroende på hur själva har uppfattats av andra. Skynda långsamt är ett mystiskt uttryck. Men hjälp, det får ordna sig. Och annars är inte det hela universum heller. Idag har jag HM-handlat en superfin blus med blommor på, och så har jag en ny rosa almanacka och ska evigt leva efter Manillas visdomsord om att man ska gå på sin magkänsla. Widmark är coolast och finast var: ".. jag bad arrangören att få hålla konserten lite tidigare på dagen, klockan åtta ungefär, vi pianister är alltid så morgonpigga. Ja, med en liten sexmånaders-Ludwig hemma fick jag ju idag ligga och dra mig ända till klockan 3.45.."

Puss. // V.

ps. dröm fint. ds.

Se upp mot himlen från jorden

Nelly.. Ljuvligt att se dig. Världen är ingen värld utan dig. I trettiofemårsåldern sådär kommer du ha en våning på Kungsholmen, högst upp, och jag en våning i Vasastan, och så kan vi vinka till varandra och våra barn (Jack och Greta) kan leka med varandra och vi kan dricka te och äta kladdkaka alldeles såsom nu.

Mitt livs bästa båttur. Önskar..

Mon coeur s'ouvre à ta voix..

Oavsett hur det må vara så lyser du upp min tillvaro - idag och månntro någon annan dag också. Jag har fjärilar i mitt hjärta, lyckliga, och jag bryr mig inte om någonting. Man får faktiskt.

Reflection

Öl eller skivor blir skiva, men att socialisera sig är viktigt. I höst ska jag inte tacka nej. Ebba, kom hem till Stockholm, lilla stora söta Ebba, Paris är ett kvarter för långt bort. Vi måste ju filosofera och dricka vin. Det blir nog barnkultur, även om jag kom in på mitt andra alternativ också, men barnkulturen går att kombinera med det hiskeliga farliga matte C. Matte, liksom?

Som present till mig själv letar jag efter guldskor, tills jag inser att det är för sent och inhandlar en skiva med Hélène Grimaud istället. Hon spelar Schumann och Brahms bedårande vackert. Pianomusik är rogivande. Som en liten fjäril som flyger in i själen och stilla fladdrar med vingarna, som att hålla ett hjärta i sin hand. Bryts vingen så tystnar musiken. Från Stockholm har alla åkt bort, så jag är lite ensam kvar (nästan) och önskar att du svarar. Det betyder någonting.

längst inne i mitt huvud
kan jag se dina ögon blänka

Och kan man inte vara lyckligt får man vara olyckligt.

Kväll i studsmatteland

I varje trädgård, närapå, skymtas en blå studsmatta - därav benämningen studsmatteland. Liksom det är ett land där man skall vara udda på ett likadant sätt, sorgligt nog. Eller om det är bra? Någon hade döpt sitt barn till Aniara, som i rymdoperan efter Harry Martinssons roman om framtidsskeppet Aniara och utopin, kanske önskar föräldrarna få ett barn som förändrar världen? Mig överraskar det inte. Vi vill väl alla leva med den visionen, ingen vill väl glömmas bort..

Ikväll lyssnar jag på Bennys Machopolska, dricker kaffe och äter kexchoklad och så tänker jag på hösten och på att jag ska nischa mig och aldrig ge upp. Jag såg nyss en underbar novellfilm om en pojke, livet och döden, som kan vara så nära så det är kusligt. Känns som att döden är någonting man pratar för lite om, och därför blir ännu mer överrumplande än den redan är när den äger rum i ens omgivning, känns som att döden är ett ämne man sällan berör för att människor är så rädda för den. Döden är ju involverat i livet, eftersom det är när man vet att ens liv är flyktigt som man verkligen lever fullt ut (dröm som om du lever för evigt, lev som om du dör imorgon). Gud, vilka djupheter jag kommer med såhär på kvällskvisten..

Saknar dig.

Rutschkana fast uppåt

Om det var ett tecken så var det ett av de mest komiska jag har sett. Åsktung himmel i Sigtuna och opera i en sal med ljus. Min egna beskyddare har en fullkomligt underbar röst och ett stort hjärta. Hon sjunger och det skänker trygghet i sig själv att höra. Jag hoppas att hon förstår.. jag tror det. Jag önskar alla en sådan som hon.
När jag, efter att på Ulrikas vilja ha fått skjuts med några vänner till en annan i ensemblen, är tillbaka i Stockholm och tar tåget från Mariatorget är jag lycklig, blickar kort åt de överförfriskade med mig jämnåriga i fyran bredvid, och undrar om det är samma "rus"?
En på mitt jobb ramlade ner för ett stup när han hade druckit för mycket och vaknade dagen därpå med en skadad fot, en annan fick skrapsår i hela ansiktet för att han cyklat efter för många öl. Öl är gott.. en öl. Vin är gott i rätt sällskap. Ren sprit är aldrig, aldrig gott. Det enda som jag alltid skulle kunna dricka - men väljer att inte göra alltför ofta - är cider. Jag är snart tjugo och fortfarande rädd, ibland, för fulla människor. De har inget fokus och ingen kontroll vilket kan vara farligt. Jag fick min biljett av regissören ikväll, så hälften av de pengarna skall jag skänka till bris, för alla har inte det inte lika bra.

Som bakgrundsbild på min mobil har jag ett foto av Benny. Benny - själva människan bakom det som är mitt liv idag. Benny, musikens mästare och tonernas överman, en näst intill gudomlig konstnär som inte kan berömmas nog.

Min Jenny Hellström-tröja är snyggast.

Så svårt

Imorgon ska jag se en Donizetti-opera som heter Kärleksdrycken. Är det ett tecken? Hur kan det vara så svårt? ... Han finns ju där.

Solregn, en hyllning till..

...allting du vet om och lite till. Vi läser juli månad och jag summerar ett halvår för mig själv. Ett stundom omvälvande och med all visshet föränderligt halvår, med små steg och stora känslor. I efterhand har man svårt att begripa hur man kunde handla som man gjorde, men då var det det enda rätta. Anne och jag är vänner nu och det kommer vi att vara. Ute är det natt men solen skiner under molnen, och det är sommar varje dag. Visserligen tillbringar jag den mestadels i en liten glasskiosk, men det gör ingenting, jag gillar mitt jobb. Ser också upp mot Dramaten och längtar ett ögonblick. Och lite till Folkoperan, mitt älskade Folkoperan - där jag skall se premiären och för evigt kommer att se varenda liten föreställning. Det huset och jag har en särskild kemi. Jag vet att jag funnit lite av det som är jag där.

Jag gillar skåningar.