Lang Lang, Tranströmer och jag (böcker får man aldrig för många)

Överraskande pigga går vi på bokrea halv åtta på morgonen, och innan jag inser att jag är trött har jag inhandlat sju nya böcker. Tranströmer, biografi om Moberg, stora underbara boken om Hasse & Tage (ett stycke svensk kulturhistoria), en bok om att vara snäll, Shakespeares sonetter med illustrationer av Lundell av alla människor, Tjechov-dramer och dikter av Martinson. Samt en liten CD-skiva där Astrid läser om sommaren - vilket fick mig att drömma. M och jag diskuterar kattungar, bland det sötaste som finns, och jag vill ha en omedelbart som kan heta Aricia efter sopranrollen i Fedra och vara alldeles luddig och fin. Trygghet. Trygghet behöver man, och det är tur att saker och ting ordnar upp sig ibland för ingen mår bra av att ångra sig. Det märker man alltid så småningom.

Snart London och jag längtar. Innan dess skall lilla N flyga till solen, och då ska jag tänka på henne för flygresor är ändå flygresor. Liksom, att sitta miljontals meter ovanför jorden i ett litet plan, är det naturligt?

Strauss & icke-varande

Söndagkväll med Strauss, Stemmes tolkningar från konserten i fredags, den som jag somnade av feber på - förutom den halvtimmen som hon sjöng under. Hennes röst är en hel värld i sig, ett unikum. Lyssna här. I övrigt indisk mat och mazarinkaka, och enorm beslutsångest. Jag var på gott humör när jag jobbade, men nu vet jag inte.

Obetydligt inklämd i ena hörnet, längst ut där ingen märker. Det finns saker och ting jag borde ta itu med, sådant som i sinom tid blir oundvikligt. Vem bryr sig om vad man gör? Det som räknas och ses är alltid det man inte gör, så man inte är, hur man inte reagerar, det man inte säger, och så vidare, och det är detta som det senare spinns vidare på, detta som ifrågasätts. Ser någon det positiva? Jag skall inte ha vänner, tror jag. Jag får vara vän med mig själv istället, det är väl det viktigaste.Tål inte de olikheter som finns, och tål inte likgiltighet. Ibland passar det så väl att höra av sig, ibland kan det gå veckor utan ett knyst. Sedan gnälls det.. Nåja, nu är jag för trött.

Kvällsbubbel

om du blundar framför spegeln så var snäll och kom ihåg
att vi är inte vackrare än du

I Paris var det vår, och jag solade på trappan till Bastilleoperan, vilket var den byggnad jag såg mest under mina dagar i den franska huvudstaden. Ett äventyr i sig att bege sig till Centre Pompidou utan E som sällskap och dessutom med minimalt ont om tid, men det slutade väl och jag tycker om Paris, i synnerhet sådant som att äta pain du chocolat till frukost och promenera längs de stora boulevardgatorna och handla på Fnac och ja, Paris, kort och gott. Don Giovanni i dunklet - ljusteknikerna strejkade - på lördagkvällen var en fantastisk operaupplevelse, på opera i sig lär jag aldrig tröttna, däremot ställer jag mig mer tvekande till den särskilda bransch som opera definitivt är. Motsägelsefull men inbjudande, generös men begränsad - för alla eller finkultur? Det finns en dubbelmoral i den som inte är förståelig.

Ikväll har jag halsont, trots vaniljte med honung, men IKEA med A var perfekt och mellan de rosa fåtöljerna och bokhyllan Billy fanns tid för eftertanke. Vi vet ingenting och ändock allting, du och jag. Små tecken här och var får jag, men sedan då? Jag önskar att brevet på posten betyder att det finns en möjlighet också för mig. Innerligt önskar jag det. Ljusnar det med våren, undrar jag..

Ledsen, men tror att du vet vad jag menade, tror att du har det likadant ibland.

Trött

Trött på alla (nästan) människor. Varför tycker inte mina "vänner" om mig? Något fel är det. Jag överväger den där resan redan i höst.

Sjung min lycka

Sjung min lycka, sjung min längtan,
sjung min ordlösa saknad och min stumma sorg,
och när min oro ständigt växer i en bister tid,
så klinga, klinga, mina klockor, klangen som ger sinnet frid.

Världens vackraste musik, alla genrer. Musiken komponerad av Benny Andersson, som hyllas i dagarna på Berwaldhallen. Klangen som ger sinnet frid - ingenting stämmer mer. Bennys musik är den musik som ständigt finns som soundtrack till min tillvaro, den musik som format hela mitt liv och givit mig den inspiration och vägledning som krävs för att kunna "växa upp" och som utöver det sammanfört mig med den ljuvligaste skaran av människor. Hyllningskonserten igår kväll var nästan som en resa, från startpunkten på Gärdet till kärleken idag.

När Radiosymfonikerna spelar de inledande tonerna till Merano ser jag tivoliscenen i Chess framför mig inombords, de färgglada lyktorna, cirkusvagnarna, ljuset.. och redan då knyter det sig i mitt hjärta. I andra akten gråter jag till det instrumentala Ljusa kvällar om våren-stycket, körscenen Var hör vi hemma om rotlöshet i det nya landet och Helenas fullkomligt fantastiska tolkning av Du måste finnas. Hon är en stjärna. Månntro är det en orolig och bister tid vi lever i, men det kan kvitta lika. Barfota på en Duvemålaäng är livet ändå ett paradis, och mitt i musiken är det bara du som ser dig. Det är en obeskrivlig och oöverträfflig känsla.

Happy child

Paus

Paus. Den rödvita stop-skylten i blickfånget, för man kan inte plugga, söka jobb, umgås, gå på teater, skriva, gå i skolan, smsa, planera, städa, jobba, lära sig laga mat och strukturera konstant dygnet runt. I den klassiska musiken vimlar det av pauser utmärkta med små tecken. Idag har jag istället pysslat, lyssnat på barnvisor och ritat upp mina ambitioner på papper utan krav.
Helgen var mysig. Fika med sju sorters kakor, alla lika goda, hos L & M i deras enorma lägenhet i Kista, inredd personligt och färgglatt och fint. Och söndag gå-på-stan och caffelattedag med A, innan jag skulle laga grekisk paj. När jag hade gjort halva pajen tröttnade jag eftersom det var så oerhört svårt, så pappa fick laga klart den. Gott.

och världens minsta gummistövlar ifall det blir dåligt väder
Jojje Wadenius sång måste ha varit före sin tid. Inte förrän nu är det pappaledighetens decennium, men han (nåja, textförfattaren Barbro Lindgren också) förstod det redan 1969. Pappaledighet, egentligen ett besynnerligt begrepp, då ledig ju inte är det en förälder är och då själva saken i sig - att ta hand om och leka med sitt barn, ge det mat och läsa sagor - snarare borde vara en given allmän önskan som inget företag skall ifrågasätta utan uppmuntra på alla plan. Det svenska föräldrar saknar mest är, enligt en ny undersökning, egen tid. Intressant, för barn är ju i princip frivilligt.. Det är ju ingen nyhet att barn tar tid och kräver oändligt engagemang?

Februariångest

Februariångesten ligger tät över hustaken, känns av i luften, känns av överallt. Jag beundrar människor som säger att allting har sin tid och lever efter det, som aldrig stressar upp sig, som låter saker och ting vara som de är och tror på sig själva fullt ut. Jag gör det bara vissa dagar och däri finns mitt stora bekymmer.

På teatervetenskapen diskuterar vi icke-abstrakta frågor om konstens existens i medvetandet och ritar modeller av förhållanden mellan kontext teater och teaterns kontext, någon citerar Bourdieu och vi talar ostrukturerat om att hela livet är en teater där alla har en liten, om än liten, roll. Månntro stämmer det. Får jag spela clown då? Clowner är så oerhört vackra, men det gäller att kunna roa i allvaret och inte bara le jämt.

Boken i det stora postpaketet är ett bevis på att vänlighet och uppmuntrande människor finns. En dag skall jag bli en sådan som går i hennes spår. Blir nog Göteborg i maj i år.