Lite som det är

Livet rymmer både stort och smått, både rosor och törnen. Inse det.. Vaknar av stressdrömmar och är inte alls där jag vill vara. Önskar mig blå.

Stolt över dig.

hur många dagar ska hjärtat slå
hur många nätter av törst
hur många timmar ska långsamt gå
hur många, hur många dagar,
hur många dagar målar du blå

Där elden falnar..

.. men fortfarande glöder, skriver Lars i sin sång. Omvärlden förändras men ingenting för mig. Men mamma är bra. För att inte säga bäst, ibland. Det är sådant jag kan tacka min lyckliga stjärna för, att ha fötts med bra föräldrar som bryr sig men inte för mycket. Alla omkring mig är lyckliga. Jag med, men just nu går jag på sparlåga - eller befinner mig i en formgrop. Jag har dock äntligen förstått min matte. Övning kanske ger färdighet ändå. Inhandlade två små vackra röda ljuslyktor (röd är min färg för tillfället) och tänkte att jag kan ha dem när jag också flyttar om tretusen år.. typ. Disa är förresten bra med sina sånger.

Små spöken

Små spöken på min ljusgröna mapp för barnkulturen, vilken jag började idag. Ämnet känns intressant - bara frågan om hur barn respektive kultur definieras är tillräckliga för att fylla tjugo poäng. I barndomen grundläggs så oerhört mycket av människans person. Höst på Universitetet, höst i de långa korridorerna med sina höga fönster - mot ängarna med äppelträd - och stora anslagstavlor. Inuti och utanför. Min älskade kusin och jag äter bullar och drömmer vitt och brett. Min favvouniversitetslärare Karin är där och allting känns tryggt. Med en sovande bebis i salen blir det dessutom en än mer rofylld stämning, bebisar lär vara bland det mest ljuvliga som finns.. På presentationsrundan säger jag att jag är intresserad av scenkonst - ett magiskt ord. Och jag ber henne höra av sig igen om det behövs hjälp, vill vara på Lasses och Stinas teater igen. Min teaterabstinens är påtaglig, yeah.

Himlen finns - och jag hade kunnat skriva en hyllning till vår vänskap lika milslång som sträckan mellan månen och stjärnorna. Det finns ingen som du och ingenting som oss. Oavsett vad som har skett mellan oss och vilken märklig relation vi har haft, och trots att vi stundom har olika syn på saker och ting, är det som är idag en fantastisk vänskap som jag aldrig vill ge upp.

Nycirkus och idioti

Sök den sanning, mitt liv var så stilla. Dansande giraffer på vitabergsparken scen i skymningen. Jag är ensam, men känner mig ändå inte särskilt vemodig, inte ikväll. Ibland är man med fast man inte pratar. Ibland kan man sitta där och bara vara, bara betrakta, bara andas in atmosfären. Träffade dock ett par bekanta trapetsartister från förr, Josephine och Rasmus. Men synd, ändå, att barnen behövde Ebba så länge att hon inte kunde komma, för jag saknar min Ebba och vi är ett sånt bra kulturpar. Missade Jöback live med en kvart idag, smsade förargat Anne om det, attans säger jag. Jöback, snyggast och med den vackraste rösten, min första kärlek och den som fick mig på rätt spår i livet med sin guldletarsång. Imorgon gifter sig artisten med stort A och glitter i håret, önskar henne all lycka. Själv kommer jag aldrig att gifta mig, inte om min tillvaro fortsätter i den här takten.. Alla blir vuxna och coola utom jag. Jäkla liv.

Entusiasm/önskedrömmar

Mannen med gitarren. Jojje Wadenius. I upptakten till barnkulturen försöker jag leva mig in i barnens värld. Med en av världens i särklass mest underbara barnskivor är det förhållandevis enkelt. Jag läser även en bok om barnens tillvaro genom tiderna jämte en gammal klassiker - Alla vi barn i Bullerbyn. Igår hade jag ett nytt, roligt jobb där jag träffade en oerhört inspirerande person. Jag kikade också in ett ögonblick i salongen där regissören av mitt liv och hans ensemble repade sin föreställning som snart har premiär. Den heter Fusk. Som om det var på fusk.. är det på fusk att leva? "Du fuskade!" kunde man utropa när man var yngre och förlorade i memory eller Hoppa Hare eller vad det kunde vara. Att fuska kan också vara att försköna. Eller att ljuga. Eller att dra förtjänster ur någonting man inte själv har uträttat. Tänk att bli avslöjad, att stå där vid den kritade mållinjen och inse att omvärlden har insett bedrägeriet och livslögnen. Fy.

Back on track

Med myskläder och blåbärspaj. Lilla Scenen, Stadsteatern. Att älska teater är enkelt. Att älska scenkonst är ett sätt att leva - en vision om att uppfyllas av magin som sker i mötet mellan scen och salong, en dröm om en vackrare värld, en kontrastering. Momo lyssnade - och lyssna vill också jag. Tiden stjäls inte bara av ondo, också av godo. Allt som är berikande är gott för människan.

Ömsom regn och ömsom solsken. Vädret är nyckfullt, tillvaron likaså. Jag räknar matte och ler åt min naiva inställning, hur stor är chansen att jag lyckas? Minimal. Men det är avkoppling att se siffrorna fylla blocket, att se de nedskrivna resultaten. x + y = z. 2a - 5x = 24z. Det känns konkret i all sin otydlighet. För vem är x och vad är y? Är det du i trappan? Du med ögonen. I klassrummet minns jag Norra Real och de evighetslånga diskussionerna. Det är som att bli yngre igen, som att backa ett steg. Min pappa jämförde vid en av sina filosofiska stunder livet med trappan i Lustiga Huset på Gröna Lund. Man måste våga ta sig uppför den, och faller man är det bara att vänta tills man åker uppåt igen, det väsentliga är att inte dra sig ur. Månntro är det så.

Kultursvart med röda lackskor vill jag flytta hemifrån. Spela Piaf på hög volym i ett litet rum med kokvrå och äta makaroner med ketchup jämt och aldrig få höra att jag tar för mycket plats..

På gång

Nya tider, nya tag. Med Marimekko-block och huvudet på skaft, och med hjärtat på rätt ställe, kan skolan börja. Jag har de bästa av vänner. I Stockholm finns caffe latte (bra när man är trött) och teatrar. Mitt älsklingshus Folkoperan har öppnat. Jag har köpt fina böcker och jag struntar i vad som är rätt eller inte just nu. Låt det vara..

Lika olikheter

Lyssnar på Helens ljuvliga sommarprogram. Hon är coolast. Finns ingen som Helen. Augustikvällen är gudomligt skön från Monteliustrappan, där jag och min polare befinner oss, och jag räknar stjärnorna tyst för mig själv och orkar bara vara nu. Vi hade sista dagen idag på kulturfestivalen. Lite sorgligt men den kommer tillbaka nästa år. Efter jazzkonserten med Expansions (Magnus Lindgren, Putte och några till), var jag alldeles lyrisk. Så otroligt bra. Jag berättade det för producenten Ingmarie (en sådan man inspireras av), som sedan sade det till musikerna, vilka blev lyckliga och sade att det fanns hopp även för jazzen, tänk att hon som är så ung kan gilla nutida improvisationsjazz..

Imorgon ska jag gå på bokbordet och så ska jag se Nicke Nyfiken - the movie. Yeah. På måndag är det inskrivning i skolan och sedan ska jag med fara för mitt liv slåss för en biljett till Siegfrid. Skriver ni listor? Frågar Helen. Det händer. Att jag prickar av, stryker över, får gjort. Jag gjorde en ekonomisk planlista igår - får se hur länge den håller. Vill och ska-listor.. Jag vill bara vara lycklig / göra så att andra mår bra. Kan man skriva det? Nog är det tillräckligt? Vi säger så. Glimmande ljus och drömmar och pepparkakor och gud, det ordnar sig.. Alla har vi väl nåt. Låtsas att tiden står stilla och våga vad du vill.

Ingenting försvinner

Allt finns kvar. Intalar jag mig när jag sitter uppkrupen i den vita soffan med rosa fleecefiltar backstage och saknar dig. Inombords minns jag det och ler. Astrakanen slog ut i blom på höstkanten - och augustimånen lyser klar, evig och stark över Strömmen och Grand Hotel där pappa hämtar mig. Bortskämt barn. Anne är den sötaste. Med henne är jag aldrig rädd - vilket jag är i övrigt (t ex över att jag skall störa när jag ringer mitt jobb eller för att jag inte ska kunna hålla en ekonomisk plan eller för att aldrig bli förälskad i etc) - utan bara trygg. Sommaren nynnar på sista strofen och snart håller vi hösten i våra händer.. nära. Godnatt.

Hemma i Sthlm

Veckor går fort och så även denna som tillbringades på Sardinien, en liten italiensk korallpärla (!) med kristallklart vatten. Med undantag för en stundom mobbande lillasyster förflöt dagarna väl, särskilt dagen på fiskebåten i sällskap med energiska göteborgsbarn, ett gäng vuxna som trodde att de var yngre än de var och ett coolt gaypar. Havet är någonting av det allra vackraste som finns.

Alldeles snart skall jag iväg och jobba på Sthlms Kulturfestival. Iklädd min orange tröja och med solglasögon-ränder i ansiktet är jag säkerligen snyggast i stan. I övrigt är det förändringens vindar som blåser, och jag slutar aldrig att förvånas över vad som sker. Kärleken övervinner allt - kom igen.

I dina ögon

Stockholm i min hand och små flygande saker som faller ner från träden som ett tecken på att hösten nalkas. Skymning i augusti är vackert och Nelly och jag hade en kväll igår som jag tyckte mycket om. Nelly är bra. Och till och med öl kan vara bra, åtminstone på Spy Bars uteservering (23 års åldergräns?!), där vi skymtade diverse celibriteter. Glassdrinken innan var också god. Ser fram emot Sardinien på onsdag, vi flyger tidigt på morgonen, och Mickis och jag håller tummarna blåa för att inget regn ska falla i Italien så länge vi är där. Men om det mot förmodan ändå regnar så får det vara så, för lyckan är stor i att bara byta miljö för ett tag, blåsa en bubbla mellan sig och omvärlden, andas ut på en strand och äta äkta italiensk chokladglass.

Idag blev jag irriterad. I dina ögon ja. Men i mina?

Raka motsatsen

Långledig fredag behövdes, trots gnällig morgon blev den så småningom hur bra som helst, med shopping och choklad och promenad i östermalmskvarter som inte riktigt är våra. Anne och Vera på nya äventyr.

M och jag utbildas inför vårt jobb som artistvärdinnor på Sthlms Kulturfestival, äter frukt och pratar. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull som den är när man ska föra ett skepp i hamn, som det brukar kallas. Vi ska vara på den lilla coola scenen K12 med de bästa artisterna. Hämta Ramlösa, fixa mat från Operakällaren och dela ut blommor. Känns som ett ypperligt uppdrag och alla är så snälla. Jag kommer till och med att få träffa Magnus Lindgren. Magnus "jag är inte bara musiker - jag är numera människa också" Lindgren, saxofonisten från Dalagatan.

Sms:et värmer faktiskt. Det visar att du har tänkt lite.

Augustibuller

Lundell sjunger "Gå ut och var glad, din djävul, gå ut och var vacker och stolt hela vintern.." och det borde vara så enkelt. Augustibuller och stjärndamm i håret, obesvarade sms som ändå besvaras, älskliga vänner och en evig dröm. Lite ont i halsen kan man ha, men det går över. Lite ångest kan man också ha, men den kan dränkas i cider eller hallonsaft. Lite vemodig kan man vara över att känna sig övergiven, tills man inser att så var det ju inte i själva verket. För stunden enbart, och en stund försvinner så fort. Idag var det blåsig höst och jag önskade mig en sjal. Aldrig ska jag glömma Helen i september: "du.. du har ju ingen halsduk, det måste du ha, nästa gång.."

Underbart besked, Ebba är hemma i höst. Phu. Vänner ska inte vara för långt borta.

Godnatt. // V.