Hymn för kärlek och sorg

Ser Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Målarsalen - en häftig föreställning med kulisser som växlar i rosa, rött och mörkersvart. Hennes liv var en evig kamp mot patriarkatet och den manliga normen som utger kvinnan för att vara ofullständig, kanske gick hon för långt, kanske inte. Oavsett så var det välspelad dramatik. I övrigt räknar jag mest matte och saknar de jag så sällan träffar. Sms: et jag fick av min symbiosvän ikväll var en liten påminnelse om att vi inte får försvinna ut i livet utan varandra ty utan vänner ingenting. Människa utan människa, usel och ett ömkligt ting, som Helen sjöng. Jag försöker vara modig och imorgon ska jag visa mig vuxen på alla plan. Här hemma har vi sockerkringlor och jag tänker på idealbarndomar apropå lek och empati och teorier om dylika saker, och så tror jag ändå att allting bara handlar om att älskas och att få älska. Trygghet, tror jag. Vi talar om förlorad barndom och kompententa barn som aldrig är just barn, och på en skolgård skjuts någon mer av femtonåringar och i Skövde brinner förskolor till följd av "barns" sysselsättningar när deras föräldrar och lärare är någonannanstans.. Men hamnar trygga barn från kärleksfulla hem också där? Är det samhället eller familjen som formar valen - och som formar barnet? Tål att reflektera över. Men nu sovdags.