Det finns så mycket

Det finns så mycket.. Det är det man måste påminna sig själv om, när man stressar upp och ner i förhoppning att hinna med det man skall. När man står på Odenplan och rödljuset aldrig skiftar till grönt och man har oförklarligt bråttom och alla bilar tycks vara just framför ens ögon. Då. Sjusidorstentor må vara obegripliga, nationella prov i Ma C likaså, men det glittrar om november månad ändå. Av kärlek och vinterstämning.

Arabella på Göteborgsoperan i lördags kan definieras med att befinna sig den högsta sfären i den musikaliska och sceniska himlen i nära fyra timmar, skönheten i Nina Stemmes röst och magin i samspelet mellan sångarna kan sälla sig till det vackraste jag har upplevt på en scen. Också Linje Lusta på Stadsteatern med en briljant Helena Bergström i måndags är mer än sevärd, liksom den fantastiska Lång dags färd mot natt på Dramaten jag såg igår. Ibland överträffar teatern sig själv, och då önskar jag att den kunde frysa sig och bevaras i just det ögonblicket av fullkomlig symbios mellan scen, skeende och salong.

Må väl i mörkret.

Just me

Rannsakning av mig själv och nya, öppna ögon. Så ofokuserad som jag har varit denna höst är inte värt att vara, det gnager på mitt samvete, för det finns ingen verklig anledning. Mitt liv är fullkomligt underbart - det gäller bara för mig att inse det. När man stressar hinner man ingenting och när man ständigt ställer sig själv i mörkare dager och påstår att man inte kan någonting och aldrig kommer att lyckas mår man bara uselt inombords. Istället är det klokt att lägga sin energi på att övervinna små rädslor och sätta upp små mål. Och det ska jag försöka, med god uppbackning av somliga. Kom då, inspiration, kom. Ingen förutom jag är jag, hur klichéaktigt det än må låta, och då kan jag inte bara fånglo in i väggen och låtsas som att ingen behöver mig.

..med fötterna på jorden och blicken i det eviga blå.

Beautiful man

Han måste vara en av världens vackraste människor. Novembersolen skiner in genom fönstret när jag räknar matte, och de första julklapparna är inhandlade.

Längtar tills vi ses igen - du är bäst.

Balanserande

Ena ögonblicket där, andra ögonblicket där. Ständigt balanserande på en tunn tråd, vad är rätt och hur vet man när man gör rätt? C och jag smider planer och talar om att vi ju bara har ett liv, och i de liven ska vi ägna oss åt det vi allra mest tycker om, och så diskuterar vi namn - ett av mina favoritämnen. Kan tala i timtal om namn, kombinationer, eventuella kommande barns namn, gräsliga namn, vackra namn, namntoppar, brist på fantasi, överdriven fantasi etc. Hade jag fått barn idag hade jag döpt en son till Love eller August och en dotter till Greta eller Lovisa eller Hilde.

Igår fick Anne och jag presenter på Hamngatan, från Noa Noa, den andra delen av presenten (en liten strumpa i en vacker ask) fick man hämta i affären. Effektivt marknadsföringsknep, tyckte vi. En månad kvar till jul och jag ger tulpaner till mamma. Tulpaner i november. Nu måste jag äta frukost.

Med fötterna på jorden

Tur att nya dagar kommer fort, för igår var en förfärlig dag. Den glade fotografen på Dramatens event var ett undantag, sådan energi är det få som sprider. Men, gråa dagar hör väl till, förmodar jag. Liksom förvirring och livsavgörande beslut. Min intution säger mig att det kommer att ske snart, det jag så gärna önskar. Ikväll Röda havet 2 igen, sällan jag ser om teaterföreställningar men denna är en liten pärla. Tills dess väntar jag på att min färgglada pasta ska koka klart, så att jag kan avnjuta min verkligt avancerade lunch pasta med majs och oliver, vilket var det jag för tillfället hade inspiration till. Inspirationen läggs istället på att väva drömmar och försöka konkretisera tillvaron i all sin abstrakthet, som under söderpromenader eller nattliga telefonkonversationer, eller när man äter frukost med sömndrucken lillasyster och arg pappa.

I vår ska jag resa.

Och stjärnorna på himmelen de blänka?

Lilla Kottens julskiva, redan en klassiker, trots att det bara är den tionde november. Sitter och längtar ut i världen.. Jag avskyr att bli utesluten samtidigt som jag delvis har mig själv att skylla. Jag är trött på interna saker, och trött på överlägsenhet, och trött på de som tror att de äger universum. Som hon. Hon måste vara den mest egocentriska och icke-omtänksamma människa jag träffat. Trött. Vänskap kan vara så otroligt konstigt. Tur det finns änglar och tur att det finns barn som lille Sam, med blonda lockar, annars hade jag fått spjuck totalt.

Viktor & Rolf

"..detta är nästan under min värdighet." Citatet från kvinnan bredvid mig i den enorma trängseln på H&M imorse är klockrent, för så känns det. Gud, det handlar ju bara om lite kläder. Ändå befann vi oss där, och skjortan med hjärtat och den svarta rosetttröjan var värda det, och månntro värda det dåliga samvete jag fick på vägen hem när jag såg den svältfödda flickan blicka ner på mig från affischen för Läkarmissionen - när jag hade smsat iväg femtio kronor till henne kändes det lite bättre. I västvärlden är konsumtion en av de största lyckobringarna, åtminstone för stunden, i andra delar av världen existerar knappt ens begreppet. Samtidigt är man väl barn av sin omgivning och sin miljö.. Jag vet inte.

Singin in the rain på Oscars igår, en ljuvlig föreställning och oerhört snygg koreografi. Kalle Dyall gillade jag mest, och Sissela. Sissela måste vara skickligast av alla inom komedigenren.

Underbar present från underbar människa. Ge mig mod också..

Time to tango

Det viktigaste är inte att aldrig falla utan att resa sig upp efter varje fall.

Livet är inne i en mellanperiod, därav blogginlägg så sällan. Istället skriver jag osammanhängande brev till diverse personer jag beundrar, och minns plötsligt den gången jag fick ett riktigt brev från Astrid Lindgren, ett personligt där hon önskade mig lycka till med mitt skrivande. Hon hade läst min uppsats om bullerbybarn och Duvemåla, jag var tretton år och inte ett dugg tonåring, och jag såg det som en oerhört stor sak eftersom hon var - och är - en av de jag verkligen känner beundran inför. Hon skildrar barnet och dess tillvaro såsom den är, utan krusiduller och förvrängningar, och med en äkthet.

Lyriska och förälskade är de alla. Cosi fan tutte, så gör de alla, som i Mozarts opera. I lördags träffade jag Sara, en av de finaste som finns, och snart är det helgen då vi ska på Göteborgsoperan-premiär. I affärerna gnistrar julpyntet och vips är det jul och sedan vår igen.. Jag önskar mig en Manhattan-väska, böcker, en yogakurs och kärlek ♥ i julklapp.

Happy, happy

Med tryckande huvudvärk och tårar i ögonen gick jag till jobbet igår i kylan. Men bara doften av teater fick mig på gott humör, och alla små söta konstnärliga människor som svirar omkring där och som är mina kolleger, som jag tycker om, och det trevliga paret från Lidköping och Calle från Valerie Solanas och den allmänna stämningen i huset. Jag vill jobba på teater jämt. Nu ska jag och min syster gå en promenad i vintersolen och sedan ska jag träffa M, en vuxen människa. Bra för mig, som är så barnslig. Och imorgon blir det oväntad rolig träff - jippie.

Love. // V.

Blinka lilla stjärna där

Tiden flyger och igår var det snöstorm i ordets rätta bemärkelse. När jag gick i Kungsträden på väg mot Operan var det mjukt och vitt under mina stövlar, och det gnistrade så fint, och jag tyckte det var bedårande vackert. Orsaken till kaos men det rår inte snön och vintern över, kaoset är i första hand människornas fel. Lilla söta N sjunger sånger för mig i vardagsrummet och i operakören finns bara en enda verklig stjärna. Hon är ändå kvar, oavsett, och det är viktigt. Lyrisk när jag åkte hem, ty opera är fantastiskt, och dessutom satt Hanna från Oscars i fyran bredvid och talade lyckligt om glädjekicken i att spela Singin in the rain. Mitt livs mest ostrukturerade tenta är snart inlämnad, men nu har vi teater/film-block, dvs det som jag föredrar. Just keep going on.