Hjärtat vet allt

Sommarsurr och kvällspromenader. Nytt jobb och upp i ottan, sött besök och ett örngott med Mumin och Snorkfröken. Svaga jazzpoptoner med Silje Nergaard och en oerhörd teaterabstinens, samma som alltid uppstår vid denna tid på året. Den är relativt omöjlig att lindra, men Drottningholmsteatern skall jag i alla fall besöka i augusti.

Jag och en vän diskuterar kulturpolitik och åsikterna är stundom tudelade om hur pengar skall fördelas, men vi kan enas om att kultur skall nå alla. Nog det. Detta står jag fast vid tills jag igen inser att kulturutövare inte bara föds sådär var som helst, utan att det ändå bara är en liten del av befolkningen.. en skara som kanske kommer att växa ett år, eller minska, eller växa därpå, beroende på konjuktur och utveckling. Alla kan inte älska teater, hur mycket jag än älskar det, och det ständiga "tråkigt"-begreppet är någonting som man får leva med. Frågan är om det skall läggas pengar på att skapa möjligheter för de som inte är uppe i kulturutövandet att nå dit (som genom fri entré och fler bidrag till alla fria grupper från norr till söder av växlande kvalité), eller på att bevara och utveckla det kulturutbud som redan finns och då gynna dem som redan är där, t ex genom byggandet av ett nytt operahus i Stockholm, och hoppas på att nyfikenhet ändå skall dra ofrälsta dit. Synd att den nya Trollflöjten-filmatiseringen blev nedskriven i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för Mozartopera kan vara en fantastisk tilldragelse om den framförs på ett bra sätt, och denna film kunde ha lockat ovetande.

Hon har åkt och överallt känns det obotligt tomt och ödsligt. Två veckor isär.

I en dröm i ett liv

att vi delar samma resa och styr mot samma mål,
kom, ta min hand, det är världen, det går..

Dagen ändlös och skratten aldrig tystnande. Ingmarslandet ligger på Fårö men jag har mitt hjärta här, där tiden stannar ibland och smakar gott av hallon och maränger - sådant man äter på sommaren. Sommaren, som trots ständiga hemringningar och överraskande regnnätter - och evigt funderande - mestadels innehåller stunder av lycka. Lycka, ett underligt begrepp som ingen någonsin begriper sig på fullt ut och som inte kan definieras, och ändå är det enklaste.

Kultur- och konstrunda i Vasastan och Gamla Stan, barnsligt roligt besök på Stockholms tivoli (min kommentar uppskjuten femtiofem meter upp i luften var: "det här är så oerhört härligt") i rosa kvällssol efter regnet, ännu fler småbutiker på Söder och fika i Operans guldsmyckade orkesterfoajé. Sina lediga dagar skall man utnyttja på bästa sätt, och i det underbaraste sällskapet. Ikväll har jag dessutom fått god, riktig middag, snudd på sällsynt för närvarande.

Den lilla ön och solnedgången väntar på oss. Eller kanoten nedanför..



hellre en regnig morgon med ditt ljus
än en solig morgon alla utom du

Back on track & kärlekssånger

Tillbaka. Ridån går upp och sommaren är i full färd och flärd, med ömsom mulet väder och ömsom strålande sol - liksom mitt humör växlar från oerhört premenstruellt till lyckligt förälskad och förnöjd. Prästkragarna blommar på Essingen och himlen är nästan "hösthög", vi promenerar och ingenting är enklare än så. Man hinner aldrig allt det man önskar, men det får kvitta lika, denna sommar är den sommar jag önskar mig och att leta bekymmer leder ingenvart. jag vill va fri som en fågel, fri som en fågel.. Jag lever mitt liv som jag vill.

I juni har jag läst böcker på landet, sålt en mängd våfflor, lagat mer eller mindre välsmakande middagar, haft försoningssamtal, lämnat uppsatsen bakom mig, sett hajar, tagit ännu ett steg, fikat och diskuterat det allra ljuvligaste och vackraste. Jag har vandrat "hem" genom sommar-Stockholm och lett åt den rosa himlen som sänkt sig över tinnar och torn, och då likt så många gånger förr knep det till i hjärtat, som för att bekräfta att i denna staden har du din plats och din roll och omgiven av denna obeskrivliga skönhet skall du alltid vara.

Vi hör till de modiga och rättframma - och det gör vi rätt i. Du sade alldeles som det var och det skall ingen beskylla dig för. Det är ingen motarbetning, det är sanning och det handlar enbart om dåligt självförtroende och rädsla att bli nedtryckt från hennes sida.

Ser på fotot som förevigar min farmors mamma, Julia, när hon tog studenten. Flera av mina drag är exakta kopior av hennes, någonting som man kan förundras över, och man inser att en släkt ändå är ett sammanhang som tillsammans bildar en egen unik historia där saker och ting både återkommer och stöps om. Den vetskapen kan vara större än man tror ibland.

Godnatt.

du är längtan.

Färgskalor och fjärilar

Färgskalor och fjärilar i fönstret.. F som i fantasi, finurlighet, famn och frihet. Framför allt frihet. Det inser jag ju mer jag tänker på det. Ingen annan än du själv avgör vad du vill med ditt liv och i vilken riktning du vill gå. Så måste det vara. Färgskalor i Linnés rosor och akvilejor, och i förgätmigej. I himmelen och havet och i Myran-stolar, som jag önskar mig... "Minimalistiskt men med klass".

Min A och jag spontangår på lägenhetsvisning på Högalidsgatan, en liten tvåa på 55 kvadrat med vita smårutiga fönster och fint kök. För närvarande låg priset på 2, 4 miljoner - dröjer nog länge innan jag har en sådan lägenhet i min ägo..

Majkvällar i Stockholm är en lycklig ynnest att få uppleva om och om igen. Varje gårdag känns som en dröm..

Saknad

vem kan segla förutan vind,
vem kan ro utan åror,
vem kan skiljas från vännen sin,
utan att fälla tårar

jag kan segla förutan vind,
jag kan ro utan åror,
men ej skiljas från vännen min,
utan att fälla tårar

Saknad. Ingenting faller väl ut - det går åt pipsvängen, som de uttryckte sig i Mattisborgen. Eller "det är tarvligt!" som N uttryckte sig när hon var fem år gammal och förargad. Vi har alla våra sätt att skydda oss, men stundom är de otillräckliga. Över Stockholm blåser vindar och dagarna rinner iväg. Imorgon är det nog höst igen. Spela du min lind, sjung min näktergal..

Älskar dig oändligt.

Always something there to remind me / every step I take

Ömsom regn, ömsom sol. Förvånande trötthet som jag skyller på en av mina drömmar, av det slag som alltid dyker upp när jag är stressad - farliga, obehagliga drömmar där jag blir utskälld eller utanför eller ledsen eller inte minns det jag skall minnas. Konsten att dö så det känns heter en av recensionerna i mitt uppsats-material. Det handlar om att bli berörd inuti hjärtat, nå över scenkanten, ut till människan mitt i vardagen, hon som väntar i salongen på att få se ridån gå upp. Hon som ätit fisk med potatis och gröna ärtor till middag, har tvättid fredag eftermiddag och spelar tennis på helgerna. Eller han som sjunger när han lagar mat, är bra på att leka med sina barn och ritar ekonomiska kalkyrer om dagarna. Violetta Valery lyckas stundom med sin uppgift, enligt materialet. Oavsett så är det operans och konstens uppgift, i de kritiska ögonens sken eller ej.

Ostrukterad som jag är längtar jag efter ordning och reda. Ikväll förmår jag inte ens skriva ett seriöst inlägg här..

a mountain made of cake
Kan du se det berget, underbara?

Fast. Allt det vi tar oss för är ju seriöst - annars hade vi aldrig startat upp det. Ingenting varar för evigt, men ändå, en kärlek består.. Tiden är kort, tiden är ful, det är den som alltid bedrar oss. Ett andetag, sen var det slut, när sommaren övergav oss. -- möts vi en sista kyss.. Se hur oseriös jag är, citatet är enbart nonsens och den sång jag spelar för tillfället. Godnatt.


(Lycka. Bild City. )

Resan / himlar & stjärnor

Buller och bång. De sista entusiasterna, lyssnar jag på, och ler åt mottagandet samtidigt som jag tyngs av dåligt samvete.. Oavsett så de är underbara. I Opera Vox finns den aldrig sinande energin, den stora lusten och framför allt en oerhörd tro på sin egen förmåga. Citatet "en ovanligt fri fågel" stämmer väl in och små röster blir en enad röst tillsammans på en liten Kungsholmscen. Hovsällskapsresor till Paris i egen tappning, en urflippad dokusåpa till Rossinis lyriska musik, och jag minns min tripp till Bastilleoperan och deras eviga svammel om förnyelse och publikansvar.. Har de ens funderat på att ta hjälp av Märit & CO? Ensembleanda av högsta klass i en individualiserad värld, kärlek överallt och rödvin av svartvinbärssaft. Opera med stort O.

Idag vaknade jag på rätt plats och smulade inte. Jag gör en kort Dödsdansen-sejour på mitt kära Dramaten, räknar fel och talar med en liten söt tant, en sådan man önskar att man får bli en dag. Jag har lärt mig att laga ännu en maträtt och solen sjunger stilla över taken sin sång om sommaren. I positiv anda skall vi välja våra val, säger Kay Pollak i sin livsfilosofiska bok, och att ta avstånd från projektion är en förutsättning. Förvånad undrar jag om det gäller i livets alla skeden? Att välja glädje går inte i motstånd.. eller?




(The Corinnas - Cathrine och Cissi)

Det där med våren

Inspirerad. Klinga mina klockor, klangen som ger sinnet.. ja, vad? Frid eller förväntningar? Dagarna virvlar iväg och sommaren stundas. Jag är förväntansfull för jag vet att någonting kommer att hända som inte hör till det alldagliga. Det är fortfarande jag och min uppsats - snart en del av mig själv då jag märker den med poetiska ord som "månntro", "oerhört" och "sedermera" - men jag känner ingen överväldigande oro. Sämre än de andra studenterna får jag inte vara - flera år yngre som jag är. Yngst är bäst.

Små korta ögonblick i solen på balkongen och små steg barfota i gräset. Det där med våren efter vinter kan man författa en roman av, temat är dessutom aktuellt och ingenting som vi tröttnar på för det är lika underbart varje gång. Jag älskar när det dammar av grusiga gator. Ställ till med kalas nu, lägg dig med mig.. Igår glass i Götgatsbacken och den mysigaste av hemmakvällar med min A och chips i god dilldip. Min "utgång" misslyckades dock med att födelsedagsbarnet inte behagade dyka upp i tid. Men, inte är jag särskilt ledsen för det inte. Jag håller gärna distans till överför-friskade jämnåriga som inte ens minns sitt namn och finner inget intresse i det.

I övrigt har jag insett att det är förändringens vindar som skall blåsa. En dag skall jag läsa PAO och kunna räkna i grafer.. En dag. Min intuition säger mig att engagemang borde leda dit. Och envishet.

Du gör den slösande glad.

Rim och gåtor

Det är ett stort och förunderligt liv. Sen sömnig kväll efter lång natts prat och ännu längre dags analyserande. Han hade belägg för sina saker, Verdi. Liksom du hade. Liksom ni har. I sammanhanget gråter jag över mig själv och över att dra tillvaron till sin spets, det handlar ju inte om någonting annat än att tycka om och känna tilltro till människor. Hur kan jag ta det så? Förmodligen finns det händelser som tidigare påverkat mig och idag leker gengångare i mitt hjärta. Jag är en känslig själ.. Jag överreagerar och ångrar mig oerhört.

Avslappnad helg på västkusten med solskenspromenad och opera i sin högre klass, inklusive en konsert med M (ingen utklassar dig), och på det försenade tåget hem igår fann jag åter lite inspiration. Idag blev jag överraskad över att min mamma uppmuntrade mig till det jag också när en stor dröm om, om så bara i liten grad. Det nya köket glittrar i blått och ändå är jag vemodig. Kunde man inte bara få vara? Varför tillönskar man sig egenskaper?

- - -
Den nöten knäcker ni aldrig. Den löser bara du och jag - vi. Genomströmmas av den underbaraste av kärlekar. Tillsammans kommer vi att trä smultron på strån livet ut.

min älskling har ett hjärta av snö

La April

L'April. Med kylig sol och förväntningar, gottegrisar och överraskningar, önskningar och drömspel, tidiga mornar och ris, oändligt med ord och aforismer, damm i köket och smulor på kudden. Mest i sällskap av Traviata, hon och jag är de bästa vänner numera (Alfredo kan hälsa hem), men också av andra söta. Imorgon barnvakt till lilla N som flyttat till Sjöstaden, på fredag Göteborg och min Sara - efterlängtat. Blåa tummar för M som söker Artisten och eviga försök att få en annan person på rätt spår. En dag förstår du. Jag vill bara inte att du skall hälla din talang i sjön, slösa bort den med vinden, det vore idioti. Undrar vilken eventuell talang jag själv borde utveckla.. Skriva mera? Eller?

"Vad vet du nu som du önskar att du vetat när du var 20?
- Att det ordnar sig. Då var allt så viktigt hela tiden. Det är det inte nu och det känns skönt."
(Helen Sjöholm i Expressen, 15 april)

Så är det. Saker och ting är så viktiga - konstant. Det är en norm också att anse att allting är viktigt, varenda liten småsak, från att använda hudcréme till att svara på sms till att satsa så högt det går till att läsa böcker till att träna till att äta grönsaker till att resa till att uppleva till att veta.. Inställningen "det ordnar sig" fungerar inte på 20-åringar, åtminstone inte på mig. I sådant fall fungerar den i fyra minuter, tills den faller bort igen. Nu ska jag sova. Det är viktigt.

My choice for life

Weeping Willows, min lillasysters favoritgrupp, får bli citerade i denna sena timma. Vårkvällen är somrig och jag tar lätta steg i ballerinaskor på vägen hem efter premiären (var var Marie?!), bärandes det stora hjärtat i handen och de förtroliga orden kvar inombords. Evigt sparade. Igår var en fantastisk dag. Som att vara inlindad i ett skal, likt i en puppa, och plötsligt bli fri för en stund.. Fjärilsfri och harmonisk. Tack alldeles underbara för ditt sätt att vara - det gjorde mig obeskrivligt lycklig. Sådana som du är de man behöver och de man så innerligen uppskattar.

Dessutom är min handledare en vänlig själ och uppsatsen engagerande, mot min tro att den skulle vara. Ingenting är roligare än man gör det, lyder ordspråket, och man sätter nog sin egen nivå. Allt kommer att ordna sig, intalar jag mig, allting kommer att bli till det bästa. Ridåer faller liksom stjärnor men de går alltid upp igen och nya stjärnor gnistrar till, energi ges och tas och fås, kärlek virvlar runt och drömmar som vävs slår in i sinom tid. Tolvtusen steg på stockholmska gator, Bach på svenska och salta nötter. Godnatt.

It had to happen
Sometimes you just can't run away
You find a soulmate
And everything falls into place
I'm no one 'til someone loves me
You saved me from myself
You helped to find the real me

Det som är sant

Det som är sant är sant. Ingenting blir som man har tänkt sig, säger ordspråket, och nog kan jag instämma. Livet vandrar vidare, och här och var gnistrar det till och sjunger.. Tack!

Förundran

You raise me up, so I can stand on mountains;
You raise me up, to walk on stormy seas;
I am strong, when I am on your shoulders;
You raise me up: To more than I can be.

Påskafton

Sitter ensam i A:s lägenhet på Essingen, lyssnar på schlager och äter mintchokladkakor. Efter halvt stormig långfredag har ett lugn infunnit sig, utombords och inombords. En dag kommer allting att vara förståeligt, säger vi.

Är: ledsen & lycklig.
Ger intryck av att vara: barnslig..
Mår: comme si, comme sa.
Ska: påskfika hos farmor & farfar på Gärdet.
Har: ätit gul paprika till frukost.
Bör: tro på det människor säger till mig.
Kan: lyssna.
Blir glad av: musik & ömhet.
Vill ha: sällskap.
Skulle vilja: bli framgångsrik.
Tycker om att: promenera långt i stan.
Drömmer om: symbios.
Längtar till: uppsatsen är inlämnad.
Fasar inför: att bli bedömd i uppsatsen.
Bryr mig om: mina vänner.
Trivs med: våren.
Planerar att: läsa pedagogik i höst.
Känner obehag inför: evig prestation.
Bor i: ett blått litet rum nära trädgården.
Skulle vilja bo i: våning på Södermalm med kakelugn, högt i tak och stora fönster.
Klär mig gärna i: shorts och randigt.
Äter gärna: grönsaker och choklad.
Dricker gärna: mjölk.
Tränar: på självständighet.
Tittar ofta på: teater.
Lyssnar ofta på: kloka människor.
Läser: SvD, DN, Tranströmer och litterärt.
Idag: är en djup dag.
Imorgon: skall bli underbar.
Igår: fel.
Nu: sjunger jag.
Vill se: rosa skymning och Resan till Reims.
Vill göra: avtryck.
Glad över: min familj och att ha möjligheter.
Arg på: efterkloksamhet.
Stolt över: min ambitiösa lillasyster.
Rädd för: likgiltighet.
Nyfiken på: det jag är nyfiken på upptäcker jag.
Lycka: soliga vårmornar.
Sorg: omöjligt att besvara här.
Älskar: oändligt.
Sover: tryggt.
Dansar: polka.
Lever: realistiskt men hoppfullt.

Med kärlek. // V.

Flyga i skymningen

Det var stjärnklart ute och mycket vackert. Hon hade aldrig trott att det kunde vara så fint i en stad. Eftersom staden var ju människornas verk, men landet naturens. Förut hade hon alltid bott nära marken. Nu bodde hon tre trappor upp med hiss och hade på sätt och vis kommit litet närmare himmelen tyckte hon - och tänkte på farmor. Och på hissen. (Maria Gripe ur Tre trappor upp med hiss)

Skärtorsdag och söta påskkärringar vart än man ser. Mina påskägg ger jag till Maria Gripe (som avlidit 83 år gammal) - en av de briljanta författare som väckte min lust att läsa när jag var liten (åh, vad jag läste hennes böcker), Unicef för att det är en organisation som verkar handla mer än prata för barnens rätt och möjligheter, nuvarande skolministern Björklund för att att han eftersträvar ordning och reda i skolan och är en bra person i ett parti som sviktar, lilla N och sist men definitivt aldrig minst min mamma som är bäst. Innan året är slut kommer livet att ha bytt skepnad och överraskat, var så säkra. Ikväll lyssnar jag på pianotolkningar av Rameau och analyserar, och tordyveln flyger i skymningen.. På landsvägen Hugo och Josefin - Josefin som egentligen heter Anna Grå. Josefin klingar vackrare. Hade jag läst Litterär Gestaltning hade jag skrivit en dikt tillägnad henne.

Glad påsk.

Kärlekshistorier

Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår. (Fröding)

Teckensnittet byter stil och Giliap sjunger för mig. Uppenbarelse, kallas det, när man inser vad man skall göra och inte längre står blick stilla och väntar. Tidigare skrev jag att man är lyckligare utan kompass, och nog stämmer det. Livet skall vara som en kärlekshistoria - upp och ner, ner och upp, fram och tillbaka - stundom förtvivlande, stundom berusande vacker. Samlar gör människan på solstänkta dagar och små minnen, och innerst inne tror jag ändå att vi är ganska likasinnade, trots att verkligheten ibland tycks säga någonting annat. Jag påminns om det när jag ser hur olika vi är, för att i sekunden därpå inse det förträffliga i att tänka i varandras banor och följa hjulspår och förstå hur vi gör det. Tranströmer betonar det i somliga av sina haikus, som jag högläser för I, och andra har sagt det förr. Om och om igen skall det sägas. När lär vi oss? När befäster sig en sanning hos alla? Varför är vissa aldrig nöjda och andra alltid? Varför är somliga oföretagsamma och andra effektivt kreativa? Linnéår i år. Tänk att ha döpt hela floran.. Som den som uppfann lodet, vilket vi diskuterar framför Äntligen hemma. Den personen visste månntro vilken väg han skulle vandra - rakt fram.

Jag gläds åt förfrågan från C och kommer att fullfölja mitt uppdrag så gott jag kan. Rossini nästa och musikalisk gemenskap, denna gång på Kungsholmen.

Idag blev det översvämning hos tandläkaren och inombords och jag längtar tills vi ses. I vårvindar friska behövs det människor som håller om.

Fyra år har blomman på apeln frusit. Men i år ska den bära frukt. Mina barn ska för första gången få smaka frukten av ett ädelt träd, från landet där deras mor har vuxit upp. (Kristina, akt 2)

Glasgow Boogie

Igår var jag på KB - Kungliga Biblioteket - som andas uråldrig vetenskapsteori och känns som ett palats man knappt får beträda om man inte putsat skorna och tror att man är en av världens storheter, vars forskning kommer att lämna avtryck på jorden. Imorgon skall jag tillbaka dit och läsa artiklar, och jag bestämmer mig för att uppsatsen skall gå som jag önskar. Peppar, peppar.

Påskäggsinhandlande, middag på Hallandsgatan med goda kex och rundvandring på Stadsteatern. Kostymförrådet är som på alla teatrar det finaste, där skulle man kunna stanna i en evighet och botanisera bland alla tusen klänningar och skjortor och udda skor, vilka dessutom alla är märkta med namn på skådespelarna som har burit dem. Sötast är lådan som är märkt "röda barnsockor". Röda barnsockor?

I övrigt har det ljusnat och det gäller att se möjligheterna istället för begränsningarna. Utan kompass lever man lyckligare, även om goda råd alltid behövs.

Four last songs

Fyra sista sånger av Strauss och bläcket i min skrivare är slut och komponerar därför en egen blandning av kvarvarande färger, står det på pop-upen. Jag promenerar i vårsolen i Tessinparken, och ignorerar samtidigt det där jag inte vill veta av. Råkar läsa en reflektion jag hade glömt. Uppsatsen börjar på allvar nästa vecka, jag befinner mig någonstans mellan hopp och förtvivlan men med handledning och inspirationsdagar skall det nog gå väl. Inte ge upp. I sommar är det uppstart för projekten.

Nora i hjärttröja och röd kjol är min favorit. Hon lägger sin lilla hand i min när vi går från förskolan, och på kvällen sjunger hon sig till sömns, bara en sådan sak.

Diskurs hit och diskurs dit

Det finns saker och ting i livet som är viktigare. Glassplitter, stjärndamm och brutna illussioner. Förväntade sommardagar och besvikelse, kalla nätter och solstänkta stenar. Obeslut-samhet och väntan. Ständigt denna väntan. Jag klistrar och jag klistrar och jag klistrar, maler Kristin i Drömspelet och ibland vore det skönt med den vissheten. En enda uppgift att fullfölja.

BAO i Globen i höst. Globen som folkpark med chokladhjul och dansbana. Jag älskar Benny. Elsa (fiktivt namn för Helens kommande barn) får väl sova i kulissen.. Eller dansa själv.

Emigrera?

Tänk om man bara kunde emigrera. Likt Kristina och Karl Oskar fly till en annan världsdel, fly ifrån vitsippor som inte slår ut och CSN:s regler, fly ifrån ständig stress och räkningar, fly ifrån oron för vad man ska göra, fly ifrån lägenhetsletande och osäkerhet. Fly ifrån normativitet och prestation. Ibland vill man gå i ide. Lägga sig under sin blåa barndomsfilt och sova tills det har ordnat sig till det rätta. Idag är en sådan dag. Livet borde vara som i en sång av Ted Gärdestad, där luften smakar jordgubb och himlen i dig är det enda som syns. Samtidigt är det ingen idé att oroa sig. När man oroar sig mår man som sämst, och ingen vill må dåligt. I höst skall jag läsa pedagogik och Karins kurs. sedan ska jag ta magisterexamen och reformera utbildningssystemet samt införa obligatorisk kulturundervisning i grundskolan. I sommar skall jag bli projektledare och ta körkort. Övrig tid är än så länge oviss. Men.. Solen går upp varje dag.

Som I en himmel

Stormsolig helg i ett gnistrande vackert Stockholm. Genvägspromenader, återseenden, kärlek, chokladmuffins och Helen Sjöholm. Helen med rösten och utstrålningen, alltid densamma. Oavsett vilket projekt som hon är involverad i lyckas hon beröra och förundra mig. Som i en himmel. Hon kan dessutom ta alla toner utan minsta antydan till ansträngning - och när hon långsamt inleder Längst inne i mitt huvud i Storkyrkan är jag den barnsligt lyckliga Vera.

Lördag hela veckan vill dock ingen ha, så imorgon börjar en ny intensiv pluggvecka med avbrott för genrep av Mats Eks Ett drömspel på Dramaten, en uppsättning jag har oerhört stora förväntningar på vilket jag sällan har numera. Jag har sett för mycket.. Nåja, inte överdriva.

Hemma, var ligger det nånstans är en evig fråga, mitt svar var det bara du som hörde. Tiden är ingen illusion, tiden är nu.

Mitt hjärta brister?

Drygt fem dagar i London - min Anne och jag. Intensivt och underbart i kvadrat, stjärnbeströdd himmel över Leicester Sqare och glassbaren där. I Stockholm skall vi bli glassbars-entreprenörer. London är en cool stad med en särskild stämning, engelsk men ändå universell, och det är en stad som nog aldrig kan upptäckas klart. Det väntar alltid någonting bakom nästa kvarter och tunnelbanenätet är oändligt stort.
Mary Poppins i den fantastiska föreställningen med samma namn flög över hustornen och vi sjöng konstant på sångerna, och åt croissanter från Pret-A-Manger. Överallt, nästan åtminstone, är människorna extremt artiga och vänliga, vilket i längden kan kännas ganska onaturligt. Men det är en petitess i sammanhanget. Jag var på The Royal Opera House i Covent Garden och såg Händels Orlando, en upplevelse i sig bara att befinna sig inom dess väggar. Glimmande glas i mängder och chokladglass i pausen. Kvalitetsmässigt går det inte att jämföra med Sverige, det är skillnad på opera där vi alla sjunger så gott vi kan och opera där vi alla sjunger mycket, mycket bra. Scentekniskt har också London andra möjligheter, vilket märks i alla föreställningar man kan se där. När vi kom hem natten till måndag var vi trötta, men fyllda av upplevelser. Resor är berikande.

Solen lyste in genom fönstret och väckte mig imorse, våren har anlänt och fåglarna kvittrar. Önskar att jag kunde säga att livet leker och är bekymmersfritt, men det känns tveksamt. Ovisshet är bland det mest stressande som finns. Längtar till den dagen då jag vet hur det blir, både för dig och för mig. Tophat-glass och lång promenad med M igår, innan vi mötte L och såg konsert på Nybrokajen 11 med Sandra Caménisch och Fredrik Kempe - en syskonlik söt duo. Min gamla "mentor" var där, och jag kände att jag hade saknat henne lite ändå.. I onsdags hjälpte jag till på älskade Folkoperan, ett operahus där man känner sig välkommen och uppskattad. Stod i den för tillfället tomma artistlogen och såg på föreställningen i monitorn, hörde rösterna från scengolvet ovanför och blev både drömsk och nostalgisk. Valen formar oss och i somliga fall är man övertygad om att ens val är det enda rätta.

Det kommer att ordna sig. Jag lovar.

Nej och nackspärr

Veckans första dag med nackspärr och litet litteraturnej, men till stor del var dock min litteratur godkänd, minst 1500 sidor skall det vara som behandlar allt ifrån Faucalts teorier till kulturella fält och objektet Violetta som symbol för sin samtid. Minns den rosa transvestitkören i Folkoperans Traviata 1999, och ser att min handledare blir förvånad över att jag sett uppsättningen, så "liten" jag är.. Om uppsatsen förtäljer jag ingenting, vi får se hur det går, men jag är inte den som ger upp när jag väl har bestämt mig för att klara av någonting.

Min kompanjon minglar med musikaleliten på Guldmaskgalan, och jag saknar henne trots att vi sågs igår. Lilla muppi. London på onsdag och presenterna är inslagna. Av mamma har jag fått en ny resväska, ljusgrön och alldeles fin, och med på resan är Zon - fiffigaste värkmedel jag hört talas om på länge, en salva och så vips gör sådant som nackspärr mycket mindre ont. Det ni.

Godnatt.

Den självständiga

...så att själen kan få ro.

Den självständiga. Så vill jag vara. När blir man vuxen? När blir jag det? Oändligt trött på all "barnighet", och de evinnerliga samtalen om att våga och finna sig själv. I skrivandets stund tvivlar jag på nästan allt och någonting säger mig att det kommer att ta lång tid. Om det ens sker. Det är att inträda i ett rum som man aldrig hade föreställt sig att man skulle befinna sig i, en sfär som är främmande och doftar annorlunda, där människorna beter sig på ovana sätt och visar upp ett annat ansikte. Samtidigt som de är likadana. Att skilja på den och den är felaktigt, men på samma sätt är det felaktigt att motsätta sig att det finns normer och mer framträdande egenskaper hos somliga som förenar dem. I mitt tjugoåriga liv har jag aldrig upplevt ett större tvivel än detta.

Igår var det vår i Stockholm, ljus himmel över Nybroplan och jag andades in doften av den stundande årstiden. Efter vinter kommer alltid vår, turligt nog. I veckan har jag sett happy-end-filmen Se upp för dårarna med T, hängt fyra timmar med min Mickimupp, gått på Avenue Q i A:s sällskap och haft diskussion där vi till slut började bråka, men det gick över och sedan var allt bra igen. Jag har också gjort en dam glad över att ha kommit ihåg hennes hatt på Dramaten, och lyckligt förundrat mig över att det finns de som vid 95 års ålder fortfarande har möjlighet och energi nog att gå på en teaterföreställning. Längtan smög över mig, det finns perioder där man tröttnat men plötsligt infinner sig inspirationen där åter och nyper tag i hjärtat. Vi ska leva för konsten, vi ska leva för kärleken, sjöng Cavaradossi och Tosca. Läser om Mira Bartov, Folkoperans nyutnämnda konstnärliga chef, och ser fram emot den 14e. Smink, violinister, kaffe, borttappad rekvisita, orkestergömmor, bristande arior, stående ovationer och röda väggar på älskade lilla Folkis.

Sött avslut med tigerkaka och hallonsaft hos min onkel, på Skeppargatan, och boken jag läser är Beppes memoarer - en skildring av huvudstaden. Önskar att jag får sällskap av dem på konserten, de gör mig trygga, och att litteraturförteckningen är god nog imorgon.

Lang Lang, Tranströmer och jag (böcker får man aldrig för många)

Överraskande pigga går vi på bokrea halv åtta på morgonen, och innan jag inser att jag är trött har jag inhandlat sju nya böcker. Tranströmer, biografi om Moberg, stora underbara boken om Hasse & Tage (ett stycke svensk kulturhistoria), en bok om att vara snäll, Shakespeares sonetter med illustrationer av Lundell av alla människor, Tjechov-dramer och dikter av Martinson. Samt en liten CD-skiva där Astrid läser om sommaren - vilket fick mig att drömma. M och jag diskuterar kattungar, bland det sötaste som finns, och jag vill ha en omedelbart som kan heta Aricia efter sopranrollen i Fedra och vara alldeles luddig och fin. Trygghet. Trygghet behöver man, och det är tur att saker och ting ordnar upp sig ibland för ingen mår bra av att ångra sig. Det märker man alltid så småningom.

Snart London och jag längtar. Innan dess skall lilla N flyga till solen, och då ska jag tänka på henne för flygresor är ändå flygresor. Liksom, att sitta miljontals meter ovanför jorden i ett litet plan, är det naturligt?

Strauss & icke-varande

Söndagkväll med Strauss, Stemmes tolkningar från konserten i fredags, den som jag somnade av feber på - förutom den halvtimmen som hon sjöng under. Hennes röst är en hel värld i sig, ett unikum. Lyssna här. I övrigt indisk mat och mazarinkaka, och enorm beslutsångest. Jag var på gott humör när jag jobbade, men nu vet jag inte.

Obetydligt inklämd i ena hörnet, längst ut där ingen märker. Det finns saker och ting jag borde ta itu med, sådant som i sinom tid blir oundvikligt. Vem bryr sig om vad man gör? Det som räknas och ses är alltid det man inte gör, så man inte är, hur man inte reagerar, det man inte säger, och så vidare, och det är detta som det senare spinns vidare på, detta som ifrågasätts. Ser någon det positiva? Jag skall inte ha vänner, tror jag. Jag får vara vän med mig själv istället, det är väl det viktigaste.Tål inte de olikheter som finns, och tål inte likgiltighet. Ibland passar det så väl att höra av sig, ibland kan det gå veckor utan ett knyst. Sedan gnälls det.. Nåja, nu är jag för trött.

Kvällsbubbel

om du blundar framför spegeln så var snäll och kom ihåg
att vi är inte vackrare än du

I Paris var det vår, och jag solade på trappan till Bastilleoperan, vilket var den byggnad jag såg mest under mina dagar i den franska huvudstaden. Ett äventyr i sig att bege sig till Centre Pompidou utan E som sällskap och dessutom med minimalt ont om tid, men det slutade väl och jag tycker om Paris, i synnerhet sådant som att äta pain du chocolat till frukost och promenera längs de stora boulevardgatorna och handla på Fnac och ja, Paris, kort och gott. Don Giovanni i dunklet - ljusteknikerna strejkade - på lördagkvällen var en fantastisk operaupplevelse, på opera i sig lär jag aldrig tröttna, däremot ställer jag mig mer tvekande till den särskilda bransch som opera definitivt är. Motsägelsefull men inbjudande, generös men begränsad - för alla eller finkultur? Det finns en dubbelmoral i den som inte är förståelig.

Ikväll har jag halsont, trots vaniljte med honung, men IKEA med A var perfekt och mellan de rosa fåtöljerna och bokhyllan Billy fanns tid för eftertanke. Vi vet ingenting och ändock allting, du och jag. Små tecken här och var får jag, men sedan då? Jag önskar att brevet på posten betyder att det finns en möjlighet också för mig. Innerligt önskar jag det. Ljusnar det med våren, undrar jag..

Ledsen, men tror att du vet vad jag menade, tror att du har det likadant ibland.

Trött

Trött på alla (nästan) människor. Varför tycker inte mina "vänner" om mig? Något fel är det. Jag överväger den där resan redan i höst.

Sjung min lycka

Sjung min lycka, sjung min längtan,
sjung min ordlösa saknad och min stumma sorg,
och när min oro ständigt växer i en bister tid,
så klinga, klinga, mina klockor, klangen som ger sinnet frid.

Världens vackraste musik, alla genrer. Musiken komponerad av Benny Andersson, som hyllas i dagarna på Berwaldhallen. Klangen som ger sinnet frid - ingenting stämmer mer. Bennys musik är den musik som ständigt finns som soundtrack till min tillvaro, den musik som format hela mitt liv och givit mig den inspiration och vägledning som krävs för att kunna "växa upp" och som utöver det sammanfört mig med den ljuvligaste skaran av människor. Hyllningskonserten igår kväll var nästan som en resa, från startpunkten på Gärdet till kärleken idag.

När Radiosymfonikerna spelar de inledande tonerna till Merano ser jag tivoliscenen i Chess framför mig inombords, de färgglada lyktorna, cirkusvagnarna, ljuset.. och redan då knyter det sig i mitt hjärta. I andra akten gråter jag till det instrumentala Ljusa kvällar om våren-stycket, körscenen Var hör vi hemma om rotlöshet i det nya landet och Helenas fullkomligt fantastiska tolkning av Du måste finnas. Hon är en stjärna. Månntro är det en orolig och bister tid vi lever i, men det kan kvitta lika. Barfota på en Duvemålaäng är livet ändå ett paradis, och mitt i musiken är det bara du som ser dig. Det är en obeskrivlig och oöverträfflig känsla.

Happy child

Paus

Paus. Den rödvita stop-skylten i blickfånget, för man kan inte plugga, söka jobb, umgås, gå på teater, skriva, gå i skolan, smsa, planera, städa, jobba, lära sig laga mat och strukturera konstant dygnet runt. I den klassiska musiken vimlar det av pauser utmärkta med små tecken. Idag har jag istället pysslat, lyssnat på barnvisor och ritat upp mina ambitioner på papper utan krav.
Helgen var mysig. Fika med sju sorters kakor, alla lika goda, hos L & M i deras enorma lägenhet i Kista, inredd personligt och färgglatt och fint. Och söndag gå-på-stan och caffelattedag med A, innan jag skulle laga grekisk paj. När jag hade gjort halva pajen tröttnade jag eftersom det var så oerhört svårt, så pappa fick laga klart den. Gott.

och världens minsta gummistövlar ifall det blir dåligt väder
Jojje Wadenius sång måste ha varit före sin tid. Inte förrän nu är det pappaledighetens decennium, men han (nåja, textförfattaren Barbro Lindgren också) förstod det redan 1969. Pappaledighet, egentligen ett besynnerligt begrepp, då ledig ju inte är det en förälder är och då själva saken i sig - att ta hand om och leka med sitt barn, ge det mat och läsa sagor - snarare borde vara en given allmän önskan som inget företag skall ifrågasätta utan uppmuntra på alla plan. Det svenska föräldrar saknar mest är, enligt en ny undersökning, egen tid. Intressant, för barn är ju i princip frivilligt.. Det är ju ingen nyhet att barn tar tid och kräver oändligt engagemang?

Februariångest

Februariångesten ligger tät över hustaken, känns av i luften, känns av överallt. Jag beundrar människor som säger att allting har sin tid och lever efter det, som aldrig stressar upp sig, som låter saker och ting vara som de är och tror på sig själva fullt ut. Jag gör det bara vissa dagar och däri finns mitt stora bekymmer.

På teatervetenskapen diskuterar vi icke-abstrakta frågor om konstens existens i medvetandet och ritar modeller av förhållanden mellan kontext teater och teaterns kontext, någon citerar Bourdieu och vi talar ostrukturerat om att hela livet är en teater där alla har en liten, om än liten, roll. Månntro stämmer det. Får jag spela clown då? Clowner är så oerhört vackra, men det gäller att kunna roa i allvaret och inte bara le jämt.

Boken i det stora postpaketet är ett bevis på att vänlighet och uppmuntrande människor finns. En dag skall jag bli en sådan som går i hennes spår. Blir nog Göteborg i maj i år.

Vera och de kromatiskt fallande skalorna

Jag läser teatervetenskap. Och 5-poängskursen Opera på Musikvetenskapliga Instutionen, med lite för mycket noter och skalor, men, skall man kunna titulera sig operaexpert (i sinom tid vill säga) finns det inget val.. Monterverdis Poppeas kröning tycker jag oavsett var alldeles underbart vacker.

Dagens musik:
En apa som liknar dig, Olle Ljungström

Godnatt.

Småkakor med sylt

Du är min kanelbulle bland alla torra Mariekex tycker jag är en av de finaste kärleksförklaringarna uttryckta i ord. Det säger allt. Du är den unika och den som lyser upp - och den med socker på. Jag lyssnar på Bennys November-skiva, inspirerad efter att ha hört lite om den kommande hyllningen på radio idag, som jag skall se nästa fredag. Hade det varit i musikvetenskap jag hade skrivit C-uppsats hade jag utan tvekan valt någon form av Benny-tema. C-uppsats om älskade Kristina från Duvemåla var ett alternativ, men det faller på att man inte får se inspelningen - och på att det vore att nostalgisera, det hade aldrig gått att skilja på känslor och konkret fakta.

I världen sker mycket, som att min lillasyster blivit ett år äldre - över en natt - sjutton år och närmare mig. Och min kusin har börjat på sjuksköterske-utbildning, det tycker jag är coolt. Igår åt jag italiensk kaffeglass som var gudomligt god och jag är tillfälligt beroende av ananas, inbillar mig att frukt ger energi. För det behövs. Även om det blir ljusare om mornarna är det fortfarande alldeles mörkt, tur det finns levande ljus. Imorgon skola och sommarjobbssökande.

Godnatt.

Brel och backar

Snömodd och usel kondition, förbryllande människor och du och jag under stjärnorna. Små uppförsbackar här och var, men vi säger att hinder är till för att övervinnas. Man behöver inte alltid ha ett mål med det man gör, så länge man följer sin lust och sina känslor. Idag stod dessutom en liten notis i tidningen om henne, H med den vackraste rösten, och det har jag också varit glad för hela dagen. Barnsligt lycklig faktiskt.

Fantastisk Brel på Vasan igår. Visor i dramatiserad form på scen är sådant som man får se för sällan, denna föreställning utgör ett undantag och jag sparar den i mina "älska-teater-och-musik-innerligt"-ögonblick. Rakt in i hjärtat är deras underrubrik och ingenting är självklarare.

Min uppsats skall bli bäst.

Är det nån som har en våning åt mig?

Återigen är jag där, i fasen jag-måste-flytta-nu-annars-får-jag-spjuck. Vill också ha en egen lägenhet på Söder med Josef Frank-tapeter, rött överkast och en målad haiku på väggen. När man var liten trodde man att tjugo var åldern då man var gift och hade barn.. Idag är tjugo någonting annat.

I övrigt händer inte särskilt mycket, men jag är glad ändå. Denna vecka bestod till det största av att lära sig hitta på Stockholmsmässan, min nya arbetsplats, med en yta som är oändlig. På mässan Formex fanns designtanter i svart och Marimekko, feminina herrar och en och annan söt liten bebis, vilka alla drack caffe latte och åt briesmörgås med vaniljmarmelad av det utsökta priset 77 kronor. Svenska Moderådet hade ingenting att säga till om i den frågan, däremot hade de valt att designa caféts utrymme totalt i vitt och koppar - idealiska färger att fika i..

Imorgon är det universitetsstart - teatervetenskap och opera 5 poäng - och La Traviata-alternativet för min C-uppsats är borträknat sedan jag läst recensionerna av premiären. Allra helst vill jag göra receptionsstudier av publik, får hoppas att Barbro är vänligt inställd till det. Paris om en månad och mamma är fruktansvärt avundsjuk, för jag får se Don Giovanni på Bastilleoperan med Peter Mattei (mammas favorit näst efter Anders Ekborg) i huvudrollen. Hon får nöja sig med Brahms Requiem den 22a i Konserthuset, inte lika förtjusande.

Nu skall jag ut i snön. Må väl.

Tango och triumfer

Hjärtat mitt kan inte säga nej..

Let's dance - tango - och stressad intervju med andfådd operasångerska i nya radioprogrammet Schüldt i P2. Hennes äldsta dotter heter Greta. Skall mitt barn också heta. Greta eller Ester, som betyder stjärna på portugisiska.
Stormigt och annorlunda känslor, upp och ner och ingenstans, men jag tror det ljusnar snart för idag sken solen i flera timmar. Inskriven på teater-vetenskapen är jag, och turligt nog har vi introduktion nästa vecka. Min ordning saknar ord och den klara frågeställningen känns långväga ifrån. Umgicks med M igår, en pärla och en trygghet, i sommar har vi känt varandra i fem år - en lång och minst sagt föränderlig tid. Idag är ljusår från då, och det är skönt. Somliga människor är bara och så länge de finns så ordnar det sig.

Tillbaka till middagslagandet (jag har blivit så huslig att mamma knappt tror sina ögon..).

Låt mig gråta i din närhet, låt mig skratta av din kärlek, låt mig älskas trots de brister jag bekänner..

Chock

Listorna över de vanligast förekommande namnen på nyfödda barn år 2006 får mig i chock, lättupprörd som jag stundtals är. Emma och Lukas. Emma?! Mjukt och lent men ack så uttjatat, Emma var troligen populärast också för tjugo år sedan. Lukas har jag aldrig gillat, men namnet är åtminstone inte lika icke-innovativt som Emma. Mina favoriter återfinns betydligt längre ner, och risken att de skall befinna sig på 10-i-topp tills jag får barn är turligt nog inte så stor i detta landet-lagom-är-bäst-och-vi-ska-alla-vara-udda-på-ett-likadant-sätt..

Mio, min Mio

Min. Ordet sätter man före för att betona kärleksfullt, min Mio, min.. Jag söker sommarjobb på Astrid Lindgrens Värld och önskar att hon levde och kunde anställa mig för mina kvalitér "kan alla Astrids sagor utantill" och "Astrids största beundrare" istället för som nu, efter kriterierna tyska och serviceerfarenhet. Bullerbyn, mitt hjärtas Bullerbyn, hur kan man älska någonting så? Litteratur kan hämma och feluppfostra. Men - och i detta fall - god litteratur kan omhulda, skydda, inspirera, lära klokt, förena, förundra, väcka till skratt och få dig att se och förstå dig själv. Säg den terapikurs som är bättre än Emil i Lönneberga.

Idag hände en oväntad mycket bra sak och jag skall göra mitt bästa för att få förtroende.

Vi förvirrar oss bort på fel spår. Ingen älskar jag som du.

Guldkorn

Livet vandrar vidare och jag med det. Positivt överraskad blir man stundom, som över små besked mitt i vardagen, vilka gör att man vågar tro lite till. Likaså de vänliga och trevliga människorna - dem älskar jag. Stormiga och regnkalla januaridagar som denna blir ljusare tack vare dem. I begynnelsen var månntro alla så, innan människan uppfann de "andra" egenskaperna.

Igår var jag på operaworkshop, en häftig upplevelse. Lorangas musik är visst inte så sömnig, åtminstone inte Matlagarvisan på enbart flygel i ett stort, stort, rum vid Karl XII:s torg. I ögonblicket föds konsten.

"Gå på känsla!" Ja. Känsla och lust skall man alltid gå på, men det behöver man också höra. Alldeles så som man vill höra orden jag får viskade i mitt öra, på natten, då ljusen slocknat och ingenting är omöjligt.

Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud

Eller Det är slut mellan Rödluvan och vargen som det finns en ungdomsbok vid namn av. De norénska dramerna ger mig en munter och glädjefull eftermiddag - inlindat i sorgsamma och fullkomligt galna neurotiska papper naturligtvis - men jag kunde ändå känna förströelse. Som ett litet barn en gång sade om en pjäs barnet sett, det var roligt när mamman grät. Någon som missat poängen? Scenens kristallkrona föll i golvet och alla små pärlor flög omkring, och då älskade jag teater så mycket som man bara kan göra när det är riktigt bra. Se den.

I övrigt har jag ätit chokladmousse och givit mamma en fin födelsedags-present. Strukturerat kaos är rubriken på mitt liv, men det måste ordna sig. I stjärnorna skymtas sanningen och när man minst anar det så föds en gnutta hopp. Mozart kan rädda mig annars, i sin fallskärm. Jag vill återfödas som koloratursopran. Alternativt som Kristina Lugn, alldeles så som hon ter sig, coolast på jorden och trettondagskonsertens största (och nästan enda..) behållning. Ingen annan kan skriva så vackra kärleksdikter och så igenkännande strofer.

Längtar oerhört.

Under ett fönster och sjunger

I januari fryser nyisen och vi drar sjalarna tätare kring oss. I januari är kvällsluften rå att andas in. I januari vänder vi ner blickarna och ser inte på varandra. I januari är den ensamma ensammast och den övergivna övergivnast. I januari längtar vi bort och därför är det än mer väsentligt att finnas nu och här - för att vi längtar. Men den ljusa strålkastaren lyser upp Södra Teaterns vy och i somligas universum gnistrar det ändå. Götgatan den fjärde. Mina egna pärlor är till oumbärlig hjälp och nytta. Avsaknaden av solljus kan ersättas med annan slags skönhet och personlig förströelse.

Inse det som du har försökt att lära mig. Det som vi har diskuterat nätterna igenom, i långa midnattskonversationer på telefon, det som vi har talat om oändligt antal gånger. Älskliga lilla människa, inse det.

Nytt år

2007 inleds med nattlig promenad längs Hornsgatan, under stjärnorna med lilla stora A - min bästa vän och oumbärliga kompanjon - och jag tänker att detta måste bli ett gott och bra år. Det är min enda ambition, det och att våga. Nyårsafton innebar i övrigt lyxig middag och glädje, och nyårsdagen blev en sovdag som avslutades med en oväntad kortslutning. Eld är farligt.

Min nya Filippa K-tröja är finast, min chef är söt och drömmar är till för att förverkligas. Vi bestämmer det.

din älskling är försvunnen
han kommer ej igen
när det dagas
Veronica, Veronica,
slå upp din parasoll,
din vän har gått ifrån dig
men spelar det nån roll?
det finns så många andra,
du hittar säkert en,
när det dagas..

Natt och dag och liv

Ser att det är stjärnklart och tänker på lilla N när hon sitter i sin vagn, förundrad sägandes på snart tvååriga förnöjda barns vis: "stor stjärna..." Små barn älskar man lätt, och saknar därefter.

Jag och E var på en av de sista föreställningarna av Ångrarna på Stadsteatern ikväll, vilket på alla sätt var en bra och tankfull uppsättning som skilde sig från mängden. Inte enbart för att den var dokumentär och verklighetsbaserad utan också för att den hade ett unikt tilltal, som dessutom innehöll små pauser då det bara var tyst, en sak som jag ofta tycker saknas inom teatern. När det är pauser är de alltid tjugofem minuter långa innehållandes kaffe och kaka, alternativt som i Macbeth på Dramaten där stämningen avbryts då och då av överflödiga ridåfall.

Idag köpte M och jag nyårsmat och onyttigheter typ noblesse och geisha, och jag handlade på Systemet för allra första gången. Det ni. Sedan hade jag fått något infall av att jag ville ha nytt läppglans med glitter, så då köpte jag sådant (två färger till och med - vitt och rosa) men egentligen var det bara ett substitut för längtan. Undrar om Mozart längtade? Hur kunde annars all denna ljuvliga musik strömmat ur honom, alla dessa arior och duetter som lindar sig längs hjärteroten och får mig (och andra Mozart-entusiaster) att bli uppfyllda? Musik är stundom överjordiskt. Nyp dig i armen och inse att du inte drömmer.

Nedräkning.

Beatlesyra

Varje ord finns bara i kärlek - Sonnevi.

Ur det nya poesieposet Oceanen, en av julklapparna. Förtrollande vackert och osymmetriskt. Tänk att kunna skriva så, tänk att kunna iklä känslor i ord på det sättet som endast stora poeter kan göra. Beatlesyra med alla deras kärlekslåtar, lyckliga och olyckliga, om förtröstan, gemenskap och ensamhet. Själens obotliga?
Eller den frivilliga. Havstystnad, står det i boken, och jag längtar till Gotland och att se upp på sommarhimlen. Men nu är idag, och denna vecka nalkas ett nytt år. Nytt år och nya tider. 2007. Nyss var det milleniumskifte och då var vi barn under de gnistrande raketerna på Skeppsbron. Vad är vi nu? Månntro har det ingen betydelse. Nästa år väntar ett nytt projekt som skall ros i land med fyra åror, och jag hoppas på ett välvilligt mottagande. Tiden måste vara mogen. Om den inte är det får den skylla sig själv. Det tjugoförsta året på tideräkning Vera kan inte vara för sent. Enligt Astrid Lindgren var det aldrig för sent att göra sådant man tycker om, så därför klättrade hon i träd livet ut.

Mitt eget nyårslöfte är att våga, i alla avseenden. I världen finns intet att förlora. Sedan ska jag äta ännu mer grönsaker och träna på Friskis & Svettis med N i fulmysiga träningskläder, och förstås, låta var sak ta sin tid. När man skyndar blir man stressad. Jag fick ingen yogakurs i julklapp så jag får väl ta itu med det själv.

Igår inhandlande av svart kuvertväska och te-fika hos M. Och jag blev så kär i den röda CD-spelaren i deras kök att jag inte kommer att vara nöjd med tillvaron förrän jag äger en likadan.

Vad är det jag
inte vet
om mig själv
Sannolikt
nästan allt
Var därför
inte rädd
- Sonnevi.

All you need is love.

Juldagsfilosofi

Julafton är över men de tindrande ljusen lyser än. Känslan av jul finns fortfarande inombords, det är någonting särskilt med jul ändå, en stämning som inte kan liknas vid någonting annat. Väldigt fina paket fick jag - som t ex fem kulturella böcker, ett oerhört snyggt halsband, teaterbiljetter och Filippa K-koppar. Coolaste presenten måste vara de färgglada Björn Borg-shortsen jag fick av min farbror och hans sambo. Godast var cheesecaken och sötast var farmor - alltid.

Idag är det en mysdag och ingenting behöver göras, vilket är lyxigt, så därför sitter jag här och lyssnar på Lundell och äter marsipan. I natt drömde jag om sommar och bryggor i skärgården, men än är det vinter kvar säger mor.. och än får man gå med strumpor och skor. Sommaren känns oändligt ifrån. Senare skall vi spela det nya Sthlmsspelet och föräta oss ytterligare på Aladdin-choklad, och kanske kan vi inleda vår roman, jag och lillasyster, den som vi skall ge ut sedan när vi är framgångsrika och ekonomiskt oberoende. Tror jag trallalala.

Kärlek till dig och bara dig..

en gång skall du lära dina barn
någonting bättre du med,
lära dem att lyssna
lära dem att se lite mer, lite mer

På franska

I Marie Antoinette som jag ser varvar de franska och engelska, och alla är gudomligt snygga och 1700-talets liv vid franska hovet ser ut att ha varit en ren solskenssaga. Men lever gör man bäst i sin egen tid. Snart ska jag träffa lilla stora N (hon är faktiskt liten också för hon är yngre än jag) och det är skönt med jullov. Och nyår ser jag fram emot, det kommer att bli roligt och knäppt i deras sällskap. Hämtade ut biljetten till hyllningskonserten till Benny igår på Berwaldhallen, tänk, Kristina från Duvemåla med symfoniorkester.. tänk, vilken lycka.

"Alldeles utomordentligt Vera!" från en superwoman på tentan.

Mål väl.

Lista snodd från Mickis

namn: vera.
happening på gång: julafton.
jag älskar: scenkonst, att umgås med dem jag tycker om, att bo i stockholm.
jag hatar: ingenting, men jag ogillar orättvisor.
snyggast just nu: min chokladtryffel.
om jag kunde skulle jag: producera en egen operaföreställning.
jag får ont i magen när: vid stress och ångest.
katter är: världens finaste.
jag är rädd för: att inte nå dit jag vill nå och att bli ensam.
jag pratade senast med: lilla syster.
jag läser jämt folks internetdagböcker: somligas.
är dödligt kär? i kärleken.
blir lätt "för stunden förälskad" i okända på ex, tåg: det händer.
om jag var döende skulle jag: skriva kärleksförklaringar till alla jag älskar.
har hemlig passion för: har nog inga hemliga passioner.
är du snäll: tror jag uppfattas som ganska snäll, och det är jag väl, oftast.
är du fåfäng: jadå.
är du blyg: i telefonsituationer och inför i mina ögon "stora" människor.
är du piercad: nej.
är du bestämd: sådär, jag ger mig ibland.
intressen: leva livet, gå på teater/opera, fika och babbla.
vad gör du just nu: har just lämnat uppsatsen bakom mig.
senaste person du kramade: isabelle.
senaste person du ringde: anne.
senaste person som ringde dig: mamma.
hur många speglar finns i det rum du är i: ingen alls, är i skrivrummet.
saknar du någon nu: min muppi och så saknar jag ulrika.
vad köpte du senast: svart top på gina tricot.
när var du i en affär senast: igår.
vad har du för framtidsplaner: läsa mer teatervetenskap, åka till Paris och heja på operaklubben.
vad drack du senast: varm oboy med vispgrädde.
har du stadigt sällskap: nej.
vill du ha barn: en son.
längtar du till din nästa födelsedag: nej, långt ifrån.
har rakat dina ben någon gång: ja, det är väl sånt man gör?
är du sugen på något nu: nej, jag har fått mitt sockerbehov stillat idag.
hur många hål har du i öronen: inga.
född? 30 oktober - 86
var bor du? enskede, stockholm, sverige.
hur många koppar kaffe dricker du en vanlig dag? i genomsnitt en halv.
hur vill du ha ditt kaffe? med mycket mjölk eller skum.
använder du hudkräm? ja, olivcréme och en rosa.
byter du kanal under reklampauser, går du därifrån eller sitter du kvar vid tv:n? sitter kvar, reklam är underhållande.
vad jobbar du med? garderobiär och ideellt kulturarbete.
vad läste du för språk i skolan? engelska och franska.
har du någon gång gjort något olagligt som resulterade i att brandkåren fick rycka ut? gud nej.
äger du en diskmaskin eller diskar du för hand? vi har en hemma.
är du miljövänlig? jag tänker ganska miljövänligt i alla fall.
källsorterar du? nej..
brukar du torka håret med hårtork, handduk eller inte alls efter en dusch? handduk.
var brukar du handla dina kläder? där jag hittar någonting fint - allt från hm till filippa k och barnavdelningar.
tycker du att du är snygg? nej. på sin höjd kan jag vara söt, ibland, rätt dagar.
micro-pop eller poppa själv? salta micro-pop.
är du bra på att laga mat? absolut inte. mina barn kommer det bli synd om, de lär bli utan mat..
har du några fobier? är inte så förtjust i nätter.
har du några tvångstankar? knackar tre gånger i bordet innan jag somnar.
tycker du att du har fin dialekt? stockholmska.
hur märks det på dig att du är öppensinnad? lätt att bli engagerad.
hur märker man av din charm? haha. vet inte.
vilken har varit den bästa julkalendern genom tiderna? mysteriet på greveholm.
röstade du i det senaste valet? ja, blått.
är du nöjd med ditt liv som det är nu? ja. mitt liv är ett fantastiskt liv.
är du mytoman? neeej.
när åt du senast? maryland till chokladen tidigare ikväll.
vilken låt lyssnade du senast på? någon thåström-sång, lånat av isabelle i brist på musikalisk inspiration.
vad tycker du är fint? rosa himlavyer, lockar, att se människor som älskar varandra, tända ljus.
har du pengar på mobilen? alltid.

Tryffel och bryderier

Bryt. Svårt att ta kritik? Iskallt, och känsligast av alla.

Idag gjorde jag god chokladtryffel och idag bekymrar jag mig, trots att det är fem dagar kvar till julafton och att det glittrar överallt. Särskilt i dina ögon. Men också på gatan, i vitt och silver, och jag önskar mig styrka. "Man orkar mycket mer än man tror", säger Filippa Reinfeldt, med tre barn och heltidsarbete och stort hus, i Feminas nyårsnummer. Kan du tyska också? Kanske skall strunta i våren och byta bana. Jag ser en vacker snurrad ring och tänker att det är tur att det snurrar.. tänk om det stod still istället. Vi får brev från fadderorganisationen som förmedlar breven till lilla Merci i Guatemala, de ber alla att enbart skicka två paket om året och inga dyra gåvor, för det skapar orättvisa bland byns barn. Vänlighet och omtanke blir orättvisor, ett bråk, ett ledset barn, kan orsakas av oss när vi skickar ett paket med rosa hårsnoddar från H&M, tillverkade i Kina av barn yngre än Merci, och det snurrar runt, runt. Globalt perspektiv, global handel. I år julhandlar Sverige för 44 miljarder. Vilken tomtesäck, säger jag bara..

Allt du kan önska dig

Helen gnistrar som en stjärna av sig själv där hon står på Berwaldhallens scen. Efter konserten är jag uppfylld till bredden av denna fantastiska människa och hennes sång. Stilla och nästan viskande i Jul, jul, strålande jul, dramatisk dansant inlevelse i Fairytale of New York och magisk i inledningssången Guds frid i gode vise män, i vilken det kändes som att hon sjöng för hela världen och all dess befolkning. Fullkomligt närvarande och sprakande av energi i varje liten ton och rörelse är hon nog den bästa artist som finns. Eller, hon är det. Tillsammans med sin kompanjon Fredrik och musikerna gav hon mig julstämning så det når långt bortom nyår. Salighet inslaget i röda snören.

Underbara, underbara, tack för julklapparna.

Idag börjar en lång väntan.

Två och en halv

Minus två och en halv grad. Men inte kan jag väcka min syster á la Bullerbybarnen och ropa att det snöar inte, ty i denna stad är snöig jul ett minne blott? Julstämning har jag dock ändå, med små änglar överallt och efterlängtad konsert idag med Helen. Igår dubbeljobbade jag och insåg när jag såg nya schemat att det här går ju inte. Tur jag har en förstående hejaklack som kan hjälpa mig.. Hon behövs, minst sagt.

Fika med I och N var trevligt, och jag vill också åka utomlands. Till Berlin tror jag, så kan jag gå på opera varje dag. Ska bara lära mig tyska först. Nu väntar Loranga på att bli färdigskriven, så tillbaka till honom. På återseende och allt gott.

Ensam

Gud vad jag känner mig ensam, helt plötsligt. Bara jag och Dartanjang kvar, men han är ju en sagofigur, om så med en verklig förebild. Hittade ett band som heter Vera, vilka ska ha konsert på Fasching i januari, dem vill jag se. Kom hem då!

Fast alla hus fick inte rum på ridån

Loranga, Loranga. Kärlek, buller och bång döper jag analysavsnittet till i mitt utkast. Opera kan vara mitt liv tills jag dör. I London ska jag se Händels Orlando och i julklapp har jag önskat mig en tung operabok. Det var ett test idag, men jag hoppas på en annan chans, en annan dag. Och små giraffer har också öron.

Ulrika har åkt till Indien, men det är samma julstjärnor och samma måne där så det kommer att gå bra. Hon är cool, och få har lärt mig så mycket som hon har.

Lilla stora hjärta där.

A Swinging Christmas

Hjärtat är fyllt utav dig, jag har allt man kan önska sig.. sjunger de på radion och jag längtar efter kärlek. Såg ett genrep på Stadsteatern i veckan, en romantisk komedi, men jag förstod ingenting för den var så obotligt grå och förutsägbar. Gråa väggar, grå dekor, beiga kläder, med undantag för snöfallet i andra akten var det idel mörka toner. Jag föredrar svart eller ljusa färger på en scen. Igår fick jag årets första julklapp av mina storasystrar, och vi julfikade. Idag är jag speedad, men jag litar på dig, du som symboliserar trygghet och värme och hopp. Det är upp till mig själv hur det går.

Vilken vecka..

Ups and downs, minst sagt. Och jag har ingenting att säga. Ikväll är allting ändå så obotligt fel. Tur jag ska till Operan imorgon, tur att opera finns, tur att teater finns, som man alltid har kvar oavsett hur livet i övrigt förändras. Tur att min handledare skickade ett så sött mail. Tur att jag har ett älsklingsjobb. Tur att min farfar och farmor är de bästa i världen. Tur att det är jul snart. Tur att jag fick den förfrågan i onsdags som jag fick. Tur att jag är barnvakt till det finaste av barn. Tur att man kan äta choklad och hoppas att det går över..

Early morning

Nyponsoppa och ostsmörgås, har jag ätit till frukost. Uppe tidigt, men ändock för sent för att inse att Stadsteatern inte alls släpper sina vårbiljetter 6.00 som utlovat, utan redan vid midnatt. Tentan är färdigskriven och orden är slut, när återkommer de? Jag tror ibland att jag har tappat dem likt man tappar vantar eller pepparkakor som går itu. Rampfeber trots att jag inte befinner mig där. Längtan och kalla ord och julsånger och chokladrutor med glasyr.

Och så avskyr jag att bråka. Det är synd om människorna, yppar Indras dotter i Strindbergs vackraste pjäs Ett drömspel.

Russinchoklad och mockasiner

Små bitar av hemmagjord russinchoklad med mandel och röda POP-mockasiner, två delar i min fredag. Som i övrigt innehöll både vitt vin, London-glädje, glatt återseende, Mamma Mu, falsk operasång och saknad. December är en mysig månad, förväntansfull, och igår morse såg jag det första avsnittet av årets julkalender - en tradition och dessutom en barnkulturell reflektion. Min favorit är Mysteriet på Greveholm och de pepparkaksdegsätande spökena i osynlig skepnad, och årets kalender tycks mig lite mesig.. Kanske för att jag går under benämningen vuxen, tro det eller ej. Kanske inte.

Må väl.

Det finns så mycket

Det finns så mycket.. Det är det man måste påminna sig själv om, när man stressar upp och ner i förhoppning att hinna med det man skall. När man står på Odenplan och rödljuset aldrig skiftar till grönt och man har oförklarligt bråttom och alla bilar tycks vara just framför ens ögon. Då. Sjusidorstentor må vara obegripliga, nationella prov i Ma C likaså, men det glittrar om november månad ändå. Av kärlek och vinterstämning.

Arabella på Göteborgsoperan i lördags kan definieras med att befinna sig den högsta sfären i den musikaliska och sceniska himlen i nära fyra timmar, skönheten i Nina Stemmes röst och magin i samspelet mellan sångarna kan sälla sig till det vackraste jag har upplevt på en scen. Också Linje Lusta på Stadsteatern med en briljant Helena Bergström i måndags är mer än sevärd, liksom den fantastiska Lång dags färd mot natt på Dramaten jag såg igår. Ibland överträffar teatern sig själv, och då önskar jag att den kunde frysa sig och bevaras i just det ögonblicket av fullkomlig symbios mellan scen, skeende och salong.

Må väl i mörkret.

Just me

Rannsakning av mig själv och nya, öppna ögon. Så ofokuserad som jag har varit denna höst är inte värt att vara, det gnager på mitt samvete, för det finns ingen verklig anledning. Mitt liv är fullkomligt underbart - det gäller bara för mig att inse det. När man stressar hinner man ingenting och när man ständigt ställer sig själv i mörkare dager och påstår att man inte kan någonting och aldrig kommer att lyckas mår man bara uselt inombords. Istället är det klokt att lägga sin energi på att övervinna små rädslor och sätta upp små mål. Och det ska jag försöka, med god uppbackning av somliga. Kom då, inspiration, kom. Ingen förutom jag är jag, hur klichéaktigt det än må låta, och då kan jag inte bara fånglo in i väggen och låtsas som att ingen behöver mig.

..med fötterna på jorden och blicken i det eviga blå.

Beautiful man

Han måste vara en av världens vackraste människor. Novembersolen skiner in genom fönstret när jag räknar matte, och de första julklapparna är inhandlade.

Längtar tills vi ses igen - du är bäst.

Balanserande

Ena ögonblicket där, andra ögonblicket där. Ständigt balanserande på en tunn tråd, vad är rätt och hur vet man när man gör rätt? C och jag smider planer och talar om att vi ju bara har ett liv, och i de liven ska vi ägna oss åt det vi allra mest tycker om, och så diskuterar vi namn - ett av mina favoritämnen. Kan tala i timtal om namn, kombinationer, eventuella kommande barns namn, gräsliga namn, vackra namn, namntoppar, brist på fantasi, överdriven fantasi etc. Hade jag fått barn idag hade jag döpt en son till Love eller August och en dotter till Greta eller Lovisa eller Hilde.

Igår fick Anne och jag presenter på Hamngatan, från Noa Noa, den andra delen av presenten (en liten strumpa i en vacker ask) fick man hämta i affären. Effektivt marknadsföringsknep, tyckte vi. En månad kvar till jul och jag ger tulpaner till mamma. Tulpaner i november. Nu måste jag äta frukost.

Med fötterna på jorden

Tur att nya dagar kommer fort, för igår var en förfärlig dag. Den glade fotografen på Dramatens event var ett undantag, sådan energi är det få som sprider. Men, gråa dagar hör väl till, förmodar jag. Liksom förvirring och livsavgörande beslut. Min intution säger mig att det kommer att ske snart, det jag så gärna önskar. Ikväll Röda havet 2 igen, sällan jag ser om teaterföreställningar men denna är en liten pärla. Tills dess väntar jag på att min färgglada pasta ska koka klart, så att jag kan avnjuta min verkligt avancerade lunch pasta med majs och oliver, vilket var det jag för tillfället hade inspiration till. Inspirationen läggs istället på att väva drömmar och försöka konkretisera tillvaron i all sin abstrakthet, som under söderpromenader eller nattliga telefonkonversationer, eller när man äter frukost med sömndrucken lillasyster och arg pappa.

I vår ska jag resa.

Och stjärnorna på himmelen de blänka?

Lilla Kottens julskiva, redan en klassiker, trots att det bara är den tionde november. Sitter och längtar ut i världen.. Jag avskyr att bli utesluten samtidigt som jag delvis har mig själv att skylla. Jag är trött på interna saker, och trött på överlägsenhet, och trött på de som tror att de äger universum. Som hon. Hon måste vara den mest egocentriska och icke-omtänksamma människa jag träffat. Trött. Vänskap kan vara så otroligt konstigt. Tur det finns änglar och tur att det finns barn som lille Sam, med blonda lockar, annars hade jag fått spjuck totalt.

Viktor & Rolf

"..detta är nästan under min värdighet." Citatet från kvinnan bredvid mig i den enorma trängseln på H&M imorse är klockrent, för så känns det. Gud, det handlar ju bara om lite kläder. Ändå befann vi oss där, och skjortan med hjärtat och den svarta rosetttröjan var värda det, och månntro värda det dåliga samvete jag fick på vägen hem när jag såg den svältfödda flickan blicka ner på mig från affischen för Läkarmissionen - när jag hade smsat iväg femtio kronor till henne kändes det lite bättre. I västvärlden är konsumtion en av de största lyckobringarna, åtminstone för stunden, i andra delar av världen existerar knappt ens begreppet. Samtidigt är man väl barn av sin omgivning och sin miljö.. Jag vet inte.

Singin in the rain på Oscars igår, en ljuvlig föreställning och oerhört snygg koreografi. Kalle Dyall gillade jag mest, och Sissela. Sissela måste vara skickligast av alla inom komedigenren.

Underbar present från underbar människa. Ge mig mod också..

Time to tango

Det viktigaste är inte att aldrig falla utan att resa sig upp efter varje fall.

Livet är inne i en mellanperiod, därav blogginlägg så sällan. Istället skriver jag osammanhängande brev till diverse personer jag beundrar, och minns plötsligt den gången jag fick ett riktigt brev från Astrid Lindgren, ett personligt där hon önskade mig lycka till med mitt skrivande. Hon hade läst min uppsats om bullerbybarn och Duvemåla, jag var tretton år och inte ett dugg tonåring, och jag såg det som en oerhört stor sak eftersom hon var - och är - en av de jag verkligen känner beundran inför. Hon skildrar barnet och dess tillvaro såsom den är, utan krusiduller och förvrängningar, och med en äkthet.

Lyriska och förälskade är de alla. Cosi fan tutte, så gör de alla, som i Mozarts opera. I lördags träffade jag Sara, en av de finaste som finns, och snart är det helgen då vi ska på Göteborgsoperan-premiär. I affärerna gnistrar julpyntet och vips är det jul och sedan vår igen.. Jag önskar mig en Manhattan-väska, böcker, en yogakurs och kärlek ♥ i julklapp.

Happy, happy

Med tryckande huvudvärk och tårar i ögonen gick jag till jobbet igår i kylan. Men bara doften av teater fick mig på gott humör, och alla små söta konstnärliga människor som svirar omkring där och som är mina kolleger, som jag tycker om, och det trevliga paret från Lidköping och Calle från Valerie Solanas och den allmänna stämningen i huset. Jag vill jobba på teater jämt. Nu ska jag och min syster gå en promenad i vintersolen och sedan ska jag träffa M, en vuxen människa. Bra för mig, som är så barnslig. Och imorgon blir det oväntad rolig träff - jippie.

Love. // V.

Blinka lilla stjärna där

Tiden flyger och igår var det snöstorm i ordets rätta bemärkelse. När jag gick i Kungsträden på väg mot Operan var det mjukt och vitt under mina stövlar, och det gnistrade så fint, och jag tyckte det var bedårande vackert. Orsaken till kaos men det rår inte snön och vintern över, kaoset är i första hand människornas fel. Lilla söta N sjunger sånger för mig i vardagsrummet och i operakören finns bara en enda verklig stjärna. Hon är ändå kvar, oavsett, och det är viktigt. Lyrisk när jag åkte hem, ty opera är fantastiskt, och dessutom satt Hanna från Oscars i fyran bredvid och talade lyckligt om glädjekicken i att spela Singin in the rain. Mitt livs mest ostrukturerade tenta är snart inlämnad, men nu har vi teater/film-block, dvs det som jag föredrar. Just keep going on.