Paus

Paus. Den rödvita stop-skylten i blickfånget, för man kan inte plugga, söka jobb, umgås, gå på teater, skriva, gå i skolan, smsa, planera, städa, jobba, lära sig laga mat och strukturera konstant dygnet runt. I den klassiska musiken vimlar det av pauser utmärkta med små tecken. Idag har jag istället pysslat, lyssnat på barnvisor och ritat upp mina ambitioner på papper utan krav.
Helgen var mysig. Fika med sju sorters kakor, alla lika goda, hos L & M i deras enorma lägenhet i Kista, inredd personligt och färgglatt och fint. Och söndag gå-på-stan och caffelattedag med A, innan jag skulle laga grekisk paj. När jag hade gjort halva pajen tröttnade jag eftersom det var så oerhört svårt, så pappa fick laga klart den. Gott.

och världens minsta gummistövlar ifall det blir dåligt väder
Jojje Wadenius sång måste ha varit före sin tid. Inte förrän nu är det pappaledighetens decennium, men han (nåja, textförfattaren Barbro Lindgren också) förstod det redan 1969. Pappaledighet, egentligen ett besynnerligt begrepp, då ledig ju inte är det en förälder är och då själva saken i sig - att ta hand om och leka med sitt barn, ge det mat och läsa sagor - snarare borde vara en given allmän önskan som inget företag skall ifrågasätta utan uppmuntra på alla plan. Det svenska föräldrar saknar mest är, enligt en ny undersökning, egen tid. Intressant, för barn är ju i princip frivilligt.. Det är ju ingen nyhet att barn tar tid och kräver oändligt engagemang?