Är det nån som har en våning åt mig?

Återigen är jag där, i fasen jag-måste-flytta-nu-annars-får-jag-spjuck. Vill också ha en egen lägenhet på Söder med Josef Frank-tapeter, rött överkast och en målad haiku på väggen. När man var liten trodde man att tjugo var åldern då man var gift och hade barn.. Idag är tjugo någonting annat.

I övrigt händer inte särskilt mycket, men jag är glad ändå. Denna vecka bestod till det största av att lära sig hitta på Stockholmsmässan, min nya arbetsplats, med en yta som är oändlig. På mässan Formex fanns designtanter i svart och Marimekko, feminina herrar och en och annan söt liten bebis, vilka alla drack caffe latte och åt briesmörgås med vaniljmarmelad av det utsökta priset 77 kronor. Svenska Moderådet hade ingenting att säga till om i den frågan, däremot hade de valt att designa caféts utrymme totalt i vitt och koppar - idealiska färger att fika i..

Imorgon är det universitetsstart - teatervetenskap och opera 5 poäng - och La Traviata-alternativet för min C-uppsats är borträknat sedan jag läst recensionerna av premiären. Allra helst vill jag göra receptionsstudier av publik, får hoppas att Barbro är vänligt inställd till det. Paris om en månad och mamma är fruktansvärt avundsjuk, för jag får se Don Giovanni på Bastilleoperan med Peter Mattei (mammas favorit näst efter Anders Ekborg) i huvudrollen. Hon får nöja sig med Brahms Requiem den 22a i Konserthuset, inte lika förtjusande.

Nu skall jag ut i snön. Må väl.