Hjärtat vet allt

Sommarsurr och kvällspromenader. Nytt jobb och upp i ottan, sött besök och ett örngott med Mumin och Snorkfröken. Svaga jazzpoptoner med Silje Nergaard och en oerhörd teaterabstinens, samma som alltid uppstår vid denna tid på året. Den är relativt omöjlig att lindra, men Drottningholmsteatern skall jag i alla fall besöka i augusti.

Jag och en vän diskuterar kulturpolitik och åsikterna är stundom tudelade om hur pengar skall fördelas, men vi kan enas om att kultur skall nå alla. Nog det. Detta står jag fast vid tills jag igen inser att kulturutövare inte bara föds sådär var som helst, utan att det ändå bara är en liten del av befolkningen.. en skara som kanske kommer att växa ett år, eller minska, eller växa därpå, beroende på konjuktur och utveckling. Alla kan inte älska teater, hur mycket jag än älskar det, och det ständiga "tråkigt"-begreppet är någonting som man får leva med. Frågan är om det skall läggas pengar på att skapa möjligheter för de som inte är uppe i kulturutövandet att nå dit (som genom fri entré och fler bidrag till alla fria grupper från norr till söder av växlande kvalité), eller på att bevara och utveckla det kulturutbud som redan finns och då gynna dem som redan är där, t ex genom byggandet av ett nytt operahus i Stockholm, och hoppas på att nyfikenhet ändå skall dra ofrälsta dit. Synd att den nya Trollflöjten-filmatiseringen blev nedskriven i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för Mozartopera kan vara en fantastisk tilldragelse om den framförs på ett bra sätt, och denna film kunde ha lockat ovetande.

Hon har åkt och överallt känns det obotligt tomt och ödsligt. Två veckor isär.