Kärlekshistorier

Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår. (Fröding)

Teckensnittet byter stil och Giliap sjunger för mig. Uppenbarelse, kallas det, när man inser vad man skall göra och inte längre står blick stilla och väntar. Tidigare skrev jag att man är lyckligare utan kompass, och nog stämmer det. Livet skall vara som en kärlekshistoria - upp och ner, ner och upp, fram och tillbaka - stundom förtvivlande, stundom berusande vacker. Samlar gör människan på solstänkta dagar och små minnen, och innerst inne tror jag ändå att vi är ganska likasinnade, trots att verkligheten ibland tycks säga någonting annat. Jag påminns om det när jag ser hur olika vi är, för att i sekunden därpå inse det förträffliga i att tänka i varandras banor och följa hjulspår och förstå hur vi gör det. Tranströmer betonar det i somliga av sina haikus, som jag högläser för I, och andra har sagt det förr. Om och om igen skall det sägas. När lär vi oss? När befäster sig en sanning hos alla? Varför är vissa aldrig nöjda och andra alltid? Varför är somliga oföretagsamma och andra effektivt kreativa? Linnéår i år. Tänk att ha döpt hela floran.. Som den som uppfann lodet, vilket vi diskuterar framför Äntligen hemma. Den personen visste månntro vilken väg han skulle vandra - rakt fram.

Jag gläds åt förfrågan från C och kommer att fullfölja mitt uppdrag så gott jag kan. Rossini nästa och musikalisk gemenskap, denna gång på Kungsholmen.

Idag blev det översvämning hos tandläkaren och inombords och jag längtar tills vi ses. I vårvindar friska behövs det människor som håller om.

Fyra år har blomman på apeln frusit. Men i år ska den bära frukt. Mina barn ska för första gången få smaka frukten av ett ädelt träd, från landet där deras mor har vuxit upp. (Kristina, akt 2)