Februariångest

Februariångesten ligger tät över hustaken, känns av i luften, känns av överallt. Jag beundrar människor som säger att allting har sin tid och lever efter det, som aldrig stressar upp sig, som låter saker och ting vara som de är och tror på sig själva fullt ut. Jag gör det bara vissa dagar och däri finns mitt stora bekymmer.

På teatervetenskapen diskuterar vi icke-abstrakta frågor om konstens existens i medvetandet och ritar modeller av förhållanden mellan kontext teater och teaterns kontext, någon citerar Bourdieu och vi talar ostrukturerat om att hela livet är en teater där alla har en liten, om än liten, roll. Månntro stämmer det. Får jag spela clown då? Clowner är så oerhört vackra, men det gäller att kunna roa i allvaret och inte bara le jämt.

Boken i det stora postpaketet är ett bevis på att vänlighet och uppmuntrande människor finns. En dag skall jag bli en sådan som går i hennes spår. Blir nog Göteborg i maj i år.