Ömsom regn, ömsom sol. Förvånande trötthet som jag skyller på en av mina drömmar, av det slag som alltid dyker upp när jag är stressad - farliga, obehagliga drömmar där jag blir utskälld eller utanför eller ledsen eller inte minns det jag skall minnas. Konsten att dö så det känns heter en av recensionerna i mitt uppsats-material. Det handlar om att bli berörd inuti hjärtat, nå över scenkanten, ut till människan mitt i vardagen, hon som väntar i salongen på att få se ridån gå upp. Hon som ätit fisk med potatis och gröna ärtor till middag, har tvättid fredag eftermiddag och spelar tennis på helgerna. Eller han som sjunger när han lagar mat, är bra på att leka med sina barn och ritar ekonomiska kalkyrer om dagarna. Violetta Valery lyckas stundom med sin uppgift, enligt materialet. Oavsett så är det operans och konstens uppgift, i de kritiska ögonens sken eller ej.
Ostrukterad som jag är längtar jag efter ordning och reda. Ikväll förmår jag inte ens skriva ett seriöst inlägg här..
a mountain made of cakeKan du se det berget, underbara?
Fast. Allt det vi tar oss för är ju seriöst - annars hade vi aldrig startat upp det.
Ingenting varar för evigt, men ändå, en kärlek består.. Tiden är kort, tiden är ful, det är den som alltid bedrar oss. Ett andetag, sen var det slut, när sommaren övergav oss. -- möts vi en sista kyss.. Se hur oseriös jag är, citatet är enbart nonsens och den sång jag spelar för tillfället. Godnatt.
(Lycka. Bild City. )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar