Mitt hjärta brister?

Drygt fem dagar i London - min Anne och jag. Intensivt och underbart i kvadrat, stjärnbeströdd himmel över Leicester Sqare och glassbaren där. I Stockholm skall vi bli glassbars-entreprenörer. London är en cool stad med en särskild stämning, engelsk men ändå universell, och det är en stad som nog aldrig kan upptäckas klart. Det väntar alltid någonting bakom nästa kvarter och tunnelbanenätet är oändligt stort.
Mary Poppins i den fantastiska föreställningen med samma namn flög över hustornen och vi sjöng konstant på sångerna, och åt croissanter från Pret-A-Manger. Överallt, nästan åtminstone, är människorna extremt artiga och vänliga, vilket i längden kan kännas ganska onaturligt. Men det är en petitess i sammanhanget. Jag var på The Royal Opera House i Covent Garden och såg Händels Orlando, en upplevelse i sig bara att befinna sig inom dess väggar. Glimmande glas i mängder och chokladglass i pausen. Kvalitetsmässigt går det inte att jämföra med Sverige, det är skillnad på opera där vi alla sjunger så gott vi kan och opera där vi alla sjunger mycket, mycket bra. Scentekniskt har också London andra möjligheter, vilket märks i alla föreställningar man kan se där. När vi kom hem natten till måndag var vi trötta, men fyllda av upplevelser. Resor är berikande.

Solen lyste in genom fönstret och väckte mig imorse, våren har anlänt och fåglarna kvittrar. Önskar att jag kunde säga att livet leker och är bekymmersfritt, men det känns tveksamt. Ovisshet är bland det mest stressande som finns. Längtar till den dagen då jag vet hur det blir, både för dig och för mig. Tophat-glass och lång promenad med M igår, innan vi mötte L och såg konsert på Nybrokajen 11 med Sandra Caménisch och Fredrik Kempe - en syskonlik söt duo. Min gamla "mentor" var där, och jag kände att jag hade saknat henne lite ändå.. I onsdags hjälpte jag till på älskade Folkoperan, ett operahus där man känner sig välkommen och uppskattad. Stod i den för tillfället tomma artistlogen och såg på föreställningen i monitorn, hörde rösterna från scengolvet ovanför och blev både drömsk och nostalgisk. Valen formar oss och i somliga fall är man övertygad om att ens val är det enda rätta.

Det kommer att ordna sig. Jag lovar.