I skymningslandet

ibland måste man göra sådant man inte törs, annars är man ingen människa utan bara en liten lort

Önskar du någon gång att du var den som visste och var medveten om allt? Önskar du ibland att du var den som kunde förutse framtiden och på så sätt slippa rädslan, den som rör sig närmre och närmre under skymningskvällar i juli, då när regnet farit bort och molnen lättat. Rädslan för nästa ögonblick och tiden därefter, för reaktioner och möten, för skeenden och faror, för ovisshet och förändringar, för ensamhet och utsatthet. Det händer att jag önskar det. Som när vi pratar om stora och viktiga saker, länge, och jag nyper mig i armen för att försäkra mig om att det är sant det som sker. Det finns bara en sak att säga, och det är tack.

Längtar så jag går sönder. Regnet öser ner, men vad gör det. Ikväll ingenting. Det kunde storma eller hagla eller till och med snöa utan att jag hade lagt minsta notis om det. Ingenting annat har betydelse.