Kärlek. Matsäck i ösregnet. Ljuvliga chokladbiskvier. Önskningar. Kvällspromenad vid havet, under obeskrivligt magnifik himmel. Skånsk utsikt och kor. Långfikor på Fröken Olsson. Spårvagnsfilosoferingar. Namnbryde-rier. Bergochdalbana. God mat. Nya smeknamn. Designinspiration och flyttahemifrånlängtan. Men allra, allra mest en oerhörd lycka över att få vara tillsammans - en lycka som mynnar ut i både skratt och gråt, och tur är väl det, var hade annars alla känslor tagit vägen?
"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst i millioner år på denna enda minut."
(Lyckans minut, E. Lindorm)
Små barn föds, och så också Helens son, som anlände i onsdags. Jag kan inte låta bli att omnämna det här, och minns ovan nedskrivna dikt - alldeles så är det säkert. Tiden må vara orolig och världen omöjlig att begripa, men det finns fortfarande kärlek och det föds alltid barn som är älskade för dem de är - och det kan inte sägas vara annat än en av huvudsakerna med livet. du vet väl om att du är värdefull, för ingen annan är som du..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar