Min Astrakan. Sången om innerlig kärlek till det nyfödda barnet i famnen - ett barn fött i den Nya Världen, långväga från äppelträden i småländska Duvemåla. De kom från de små stugornas och de stora barnkullarnas land, står det i Mobergs inledning, och trots sommarhimlens gråhet som tornar upp sig utanför fönstret kan jag i samma stund som jag erinrar mig den meningen bli oändligt lycklig. Historiens vingslag talar man om ibland, och det kan verkligen stämma att de känns både bakom bokryggarna och i musiken.
Regndagarna avlöser varandra i Stockholm, och de få ögonblick solen kisar fram är det en sensation. Min teaterlängtan återkommer än en gång och så verkar tanken på framtiden avgrundsdjup. Vemodighet och ömsesidig saknad - en saknad så stor som jag aldrig har känt. En vecka kvar tills den försvinner. Turligt nog finns det telefon, även om det är ett uselt substitut. Idag skall jag umgås med min älsklingskusin och äta middag på indisk restaurang med mamma, och imorgon skall vi fira farmors 85-årsdag. Den senaste veckan har döden varit ett ämne som diskuterats, men jag är inte rädd för den. Det jag är rädd för är oron för den.. för den tror jag kan få människor att förändras. Läs på Gretas blogg - var beredd på tårfyllda ögon - och stanna upp ett slag. Omkullsslagen av obotlig sjukdom vid blott fem års ålder kan hennes minne få oss att bli lite mer ödmjukt inställda till livet och det värdefulla.
du som ger mig svaren innan jag har frågat,
dina ögon ser mig som ingen annans,
du som alltid växer,
så att allt förnyas
Lilla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar