Livet har sina goda stunder. Åtta timmars bilresa i ösregn var det värt. Idag insåg jag att jag hade begått världens misstag, men efter att ha andats och reflekterat en stund bestämde jag mig trots allt för att inte överreagera utan låta det vara som det är. Det kommer andra dagar, då allting förlöper väl och känns bättre inombords. Dagar då Det bästa jag vet så innerligt kan hjälpa, och förtrolla, så då blir jag glad på nytt.. Dessutom har jag ett fantastiskt stöd i allt det som sker i mitt liv.
Tillsammans med Mumin-böckerna och Wägners Väckarklocka från Bokmässan ligger Kamratposten, en sådan tidning jag skulle önska att jag kunde få arbeta på - en tidning som verkligen påverkar dem som läser den, mer än gula löp med idolfeber eller nya vinsorter. Journalistisk handlar om att påverka och uppmärksamma, men också om att väcka drömmar och lära ut livsviktiga saker, som sådant som hur man kysser någon (det ni), hur det är att bo på ett slott, varför det regnar eller hur man blir vänner igen efter ett bråk. Sådant som små unga människors hjärtan och huvuden kan undra över i timtal, oberoende av konflikter i Burma (bojkotta OS i Kina tycker jag), stormvindar eller bästa viktminskningsknepen.
Läs Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius och förundras över den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
åh, jag läste ardelius bok för ett tag sen! Är den inte helt fantastisk? Söt som sockervadd, ryser vid en del formuleringar. Och sen började jag läsa mumin, finns det nåt bättre? I min lilla skrivarkurs har jag just avslutat szymborska och ska ge mig av montecore. Äcklet ligger och väntar lite på mig. Lästid är bra. och till helgen och veckan44 kommer jag hem, kanske vi kan ses något då? Kramar till söta!
Skicka en kommentar