Tjugoett

Tjugoett år. Mer vuxen? Svarar tvetydigt.. Eller, Anne får svara på den frågan. Hon kan mig bättre än jag kan mig själv. Min födelsedag förflöt ypperligt med oerhört fina och önskade presenter, i elefanternas tecken, men också med en ljuvlig Lilla My-tavla, badlakan, ett äpplekuddfodral och grönt porslin. Dessutom fick jag två kokböcker, som en liten antydan till att jag borde laga riktig mat och inte tycka att vad som helst är en godkänd middag.

Idag väntar lunch med Nelly (numera Vasastansbo) och godisinventering på Göta Lejon. Vi skriver november månad och det doftar vinter utomhus, vinter med mjuk snö, tända ljus och myskvällar. Och jul. Alla årstider har sin charm.

Lite trött på det ständiga gnället hos vissa. Finns det verkligen ett problem?

Bättre och bättre dag för dag

BAO!-konsert till sen timme i ett Globen förärat med en egen dansbana, kulörta lyktor i alla de färger och en ovanligt mysig stämning. I BAO! är tveklöst Benny själv, Helen och den skrattande dragspelsregissören Rudolfsson mina favoriter, men jag tycker att alla i orkestern är värda applådåskor då de lyckas ge denna oerhörda blandning av musik som BAO! ändå representerar en så stor och bred publik som den igår. Ingen kan annat än bli lycklig. Dessutom är det vi ändå..

Idag är jag på väg till en lång dag på teatern, men innan dess måste jag inhandla godis, sockerberoende som jag verkar vara. Tre dagar kvar som tjugoåring - ångest? Förmodligen går den över ganska snart, att bli äldre är att bli visare. Eller nåt.

God helg på er,
/ V.

Barn och bryderier

Lille C är sjutton dagar gammal och bedårande söt, med stora ögon som kisar försikigt, man vet inte om han sover eller ej. Det doftar nyfött, doftar bebis, och jag har honom i famnen så länge jag kan innan jag skall till Dramaten. Känslan är nästan obeskrivlig, men jag kallar den nog trygghet - för det är tvivellöst tryggt att hålla ett så litet barn så nära och på något vis inger det hopp. Ett liten människa som alldeles nyss inte fanns, men som nu tar sin plats i sin omgivnings och berikar den, och som sedermera skall upptäcka världen i sin takt och på sitt sätt. Det är häftigt och fantastiskt. Och N är den charmigaste ungen som finns.

du är svår att leva utan, jag är svår att leva med.. Men för evigt?

Ikväll BAO!-konsert i Globen, efterlängtad som få med sin Benny, sina vokalister, sin tuba och sitt dansklapper.

Jag älskar dig

Jag och Isabelle övade just användbara fraser i teckenspråksvärlden, däribland "jag älskar dig", "jag tycker om opera" och konst-begrepp såsom "konstnär", "musik" (spela med fingrarna) och "skådespelare." Sedan insåg vi att opera måste vara ett av de mer oväsentliga orden, då en döv person ändå inte hör musikstilen och sången..? Eller kan man höra inombords?

Ännu en hösthelg har förflutit, fort, och det känns lite som att livet bara rinner förbi. Så många drömmar som aldrig riktigt kommer till skott, utan bara gror där bakom hjärtat. Och ändå en ljuvlig tillvaro, med röda tända ljus om nätterna, klar himmel och positiva omdömen, och lilla H som sover sött i sin vagn i solen. Ambivalent är det, och kommer väl alltid att vara. Hur vi än vrider och vänder på det, du och jag, når vi inte ända fram. Det är Stockholm i oktober, och lite kyligt här och var, men varmt på nästa blad. Allting kan man inte begripa men trots det är det så oerhört självklart det som är och jag vill aldrig ändra på någonting. Aldrig.

Godnatt.

Flimmer & flum

Förgäves försöker jag komma in på sidan för universitetsansökningar, men den verkar överbelastad - det är väl fler än jag som inte kunnat bestämma sig inför våren och det framtida livet.. Alla val man gör påverkar det som kommer sedan. Alla val leder åt något håll, oavsett om man ser det direkt eller inser det senare. Ibland önskar jag att man slapp välja, att det fanns någon som sade vilket val som var det rätta, från valet av tandkräm till frågan om utbildning. Ibland önskar jag det inte, för det är jag som skall leva detta liv och det är bara min inre vilja och mitt eget engagemang som kan föra mig dit jag vill och hjälpa mig att uppnå mina mål, ingen annans.

I helgen har jag (förhoppningsvis) varit en effektiv garderobiär och en duktig programförsäljare, på mina små stora teatrar - och jag frågar mig hur man kan glömma att skriva upp sig när det bästa av extrajobb man kan ha är att arbeta i en teatermiljö..? På Dramaten har den enda skådespelaren som lyckas sälja ut stora scenen kväll efter kväll abrupt hoppat av, nonchalant och modigt, så nu får jag och mamma se Måsen utan honom. Anledningen till avhoppet är inte riktigt densamma som skrivs i medierna.. Nåja. I mitt rum har jag flera cellofanpåsar med choklad och mintkyssar från Chokladfestivalen på Nordiska igår, och då har jag har hört att choklad är bra för hjärtat (alldeles såsom kärlek) äter jag den med gott och lyckligt samvete. Mer choklad åt folket!

"Ni bor i kyrkklockan!" - Vilgot, 2 1/2.

So long..

...och godnatt. Gulnande höstlöv i Stockholm, regntung himmel och ett sällsamt lugn. Små ljus som brinner för ännu ett offer, ett offer för meningslöst våld. Spontant mord, kan det kallas. För inte låg det i deras planering, inte var det en sedan länge uttänkt plan, inte var det deras vilja att 16-åringen på Kungsholmen aldrig mer skulle vakna upp - eller? De är barn, men ingen tycks bry sig. Det finns ingen ursäkt i världen för att ta någons liv och det finns ingen ursäkt att inte uppröras över att sådant sker i vårt till synes lugna samhälle, gång på gång på gång. Det säger oss också någonting - igen - om oss själva, för trygga barn dödar inte och går inte för långt.

Lille Hjalmar är född, tjugo i fyra den sjunde oktober. Hjalmar, som i författaren som skrivit en av mina älsklingsböcker Den allvarsamma leken. Ett litet barn jag är oerhört glad över och önskar all lycka.

I övrigt är tillvaron sin egen, på sitt särskilda sätt, och det är ljuvligt med höst. Höst inger eftertanke och är den vackraste årstiden med sin färgprakt och sin klara sol. Dessutom finns det kärlek överallt omkring mig, och det är fint att få vänja sig vid. Min pappas födelsedag idag och vi gav honom en randig kofta, så att han är lite trendigt inne..

Auf wiedersehn.

My favourite things

Livet har sina goda stunder. Åtta timmars bilresa i ösregn var det värt. Idag insåg jag att jag hade begått världens misstag, men efter att ha andats och reflekterat en stund bestämde jag mig trots allt för att inte överreagera utan låta det vara som det är. Det kommer andra dagar, då allting förlöper väl och känns bättre inombords. Dagar då Det bästa jag vet så innerligt kan hjälpa, och förtrolla, så då blir jag glad på nytt.. Dessutom har jag ett fantastiskt stöd i allt det som sker i mitt liv.

Tillsammans med Mumin-böckerna och Wägners Väckarklocka från Bokmässan ligger Kamratposten, en sådan tidning jag skulle önska att jag kunde få arbeta på - en tidning som verkligen påverkar dem som läser den, mer än gula löp med idolfeber eller nya vinsorter. Journalistisk handlar om att påverka och uppmärksamma, men också om att väcka drömmar och lära ut livsviktiga saker, som sådant som hur man kysser någon (det ni), hur det är att bo på ett slott, varför det regnar eller hur man blir vänner igen efter ett bråk. Sådant som små unga människors hjärtan och huvuden kan undra över i timtal, oberoende av konflikter i Burma (bojkotta OS i Kina tycker jag), stormvindar eller bästa viktminskningsknepen.

Läs Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius och förundras över den.

Mitt i alltihop

kommande dagar
är ett främmande land
där allting ser så annorlunda ut
så fråga mig inte vad som skall hända
jag vill inte tänka tanken till slut

Sitter här och identifierar mig i en textrad, författad av en sångare i samma ålder som mina föräldrar. Inser likheten och slås av den. Mitt i alltihop - mitt i pannkakor, stjärndamm, Sound of Music, presenter och små gåtor utan svar. Det blåser om hösten, vilda vindar och stockholmsgrus, men på teatern infinner sig lugnet alltid. Det stillsamma lugnet när salongsdörrarna stängta, när det enda som hörs är dialogerna eller sångerna som gestaltas bakom dem. Lite lägre, lite längre bort, men nog hörs de. "Ack, vad jag älskade den mannen" är slutrepliken i Dödsdansen, ögonblicket innan applåderna. Hon gjorde väl det. Imorgon bok&biblioteksmässa i Göteborg och Faust på Göteborgsoperan, om jag hinner fram i tid vill säga. Med min icke stresstålige far vid ratten kan man aldrig veta.

Hjärtat mitt. Lilla underbara hjärtat mitt.

Uppdatering

..det här är mitt liv, min tid, jag kan ha rutig soffa och prickig gardin, klär mig hur jag vill och äter vad jag vill.. Nanne Grönvall rocks, efter genrep av show på Börsen igår. Veras bloggande är minst sagt sporadiskt, som ni märker, men här är jag igen. Vera som antingen sover för kort tid (det vill säga stiger upp vid halv fem) eller för länge (längre än åtta timmars sömn), äter mer sötsaker än mat (även om det har förbättrats), som har fått en ny teater att "hänga på" (en teater med tusen barn och en enormt stökig foajé, dock underhållen av världens bästa chef), längtar efter italiensk present, och Vera som har bestämt sig för att sluta oroa sig. Det ordnar sig alltid med allting, i sinom tid. Vera som i Facebook-tider funderar på att logga av, för vänner är till för att träffa, umgås och skratta med, och inte för att se över ett community.. Vera som älskar teater innerligt och aldrig skall ge upp drömmen om att få en liten plats där.

Snart kommer Helmer. Och Svea. Bebisar är bland det sötaste som finns.

Flyga och fara och finnas till

Friskytten och Glada Änkan är Folkoperans produktioner 2008. Framför mig ser jag en skytte (som stjärntecknet) i uniform, men förmodar att det handlar om kärlek (vad annars?) och en munter dansant dam som lever galet. Men de konstnärliga ambitionerna är långt mer gångna än så, med regi av Linus Fellbom och Suzanne Osten, och troligen kommer båda uppsättningarna att vara förlagda i nutid och anspela på dagens kaosfyllda och ambivalenta tillvaro.

Ambivalent är vad den är - ena dagen si, andra dagen så, tredje dagen en annan.. När vet man att det stämmer, det man väljer? Saker och ting - från till synes enkla saker som lunchmat, jobbtider och fikaställe till mer väsentliga beslut om utbildning, prioriteringar och sin egen tid - är alltid så oerhört viktiga. Allting är likt ett spel som gäller liv och död och jag önskar att jag kunde låta bli att tänka. Lyckas du så finns du står det om 80-talisterna i Svenska Dagbladets artikelserie, och den rubriken kräver reflektion. Dessutom är den ekologiska mjölken slut i kyldisken, för du får inte välja fel..

I söndags såg jag Gråt inte mer Ursula, och inte du heller Cecilia på Klarascenen, en liten poetisk drömsk föreställning med inslag av flygningar och countrysång, och lycklig är jag att teaterhösten har anlänt. Livet är en teater och teater är livet. Nog om det - ut i hösten.

Med nyfött hopp

Back on track och med en egen bokstav på lut. Inspirationen saknas stundom men faller åter på plats av besvarad kärlek, poetiska formuleringar, rosa himlar, en liten hand i min, rogivande samtal och betydande beröm. När augusti månad övergår i september är jag en rikare människa, för jag har alldeles allting som jag behöver.

Mitt mål för hösten är att lugna ner mig. Stressa av. Andas. Inta de ögonblickliga intrycken - de vackra - och leva med dem. Ägna sig åt det som är allra viktigast och det som ger mer energi än det tar. Lille V och teatern på Junibacken var ett sådant intryck - ett litet barn helt uppslukad av scenens Karlsson på Taket, fullkomligt hängiven. Det är med den blicken man borde lära sig att se världen, istället för att låta den gå förbi i all hast.

I övrigt väntar jag på besked, lyssnar på jazz, läser Tjechov och har en hemlighet. Som ingen annan vet.

Godnatt.

i alla drömmar var du ändå nära, så underbart nära..

Bergman

Slog mig att jag ville nämna någonting om Bergman, denna soliga söndag, drygt en vecka sedan han gick bort. Fjorton år gammal förtrollades jag av hans uppsättning av Schillers Maria Stuart på Dramaten, Bergmans Dramaten, med Pernilla August och Lena Endre som drottningarna. Såg till och med om den, från parkett, och där föll mitt teaterhjärta på plats ännu mer för det var en oerhört vacker och storartad uppsättning. Det Ingmar Bergman gav till teater-och filmvärlden är oskattbart och kommer för evigt leva kvar, förhoppningsvis väl förvaltat, och sprida sitt ljus över alla och envar som sysslar med konst eller bara är människa.

Stolthet & fördom?

Min sommar flyger vidare och augustimånen lyser klart och vackert när jag vandrar hem i den stillsamma förorten efter att ha lämnat min lilla stora A. Vi har haft flumkväll med lillasyster, avslutandes med allsång till tidernas musical Sound of music. Morgonpass med start vid halv sju tär på krafterna, men det ger mig energi att jobba, oändligt mycket mer än det tar. I övrigt tycks sommaren ha väckts smått ur sin slummer, solen skiner om dagarna, jag har nya, snygga, kläder och imorgon skall vi laga vegetarisk lyxmiddag med chévre och mousse (utan grädde, hur vi nu skall lyckas med det) till L och M.

Stolthet och fördom är en roman av Jane Austen. I dagarna är det en sammankoppling som jag återkommer till, i samband med regnbågsfestival och idel stolthet, stolthet över att faktiskt få vara den man är och älska vem man vill. Fördom för att fördom är ett annat namn för feghet och inskränkthet, och innebär motvilja till att lära sig någonting nytt och vidga sina perspektiv. För allting i världen kan jag inte inse hur man kan ha ett enda klokt argument mot äkta kärlek. De som har det, som öppet eller inte visar att de inte har full acceptens för till exempel "hbt-människor", faller som stenar i mina ögon och lämnar sedan aldrig havsbotten. De lär sina barn indirekt att kärlek kan vara fel och känslor inkorrekta - och att normen står före individen - en sak som inte passar i ett indivualiserat samhälle. All kärlek är bra kärlek.

Du & jag och lite grus i skorna

Kärlek. Matsäck i ösregnet. Ljuvliga chokladbiskvier. Önskningar. Kvällspromenad vid havet, under obeskrivligt magnifik himmel. Skånsk utsikt och kor. Långfikor på Fröken Olsson. Spårvagnsfilosoferingar. Namnbryde-rier. Bergochdalbana. God mat. Nya smeknamn. Designinspiration och flyttahemifrånlängtan. Men allra, allra mest en oerhörd lycka över att få vara tillsammans - en lycka som mynnar ut i både skratt och gråt, och tur är väl det, var hade annars alla känslor tagit vägen?

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst i millioner år på denna enda minut."

(Lyckans minut, E. Lindorm)

Små barn föds, och så också Helens son, som anlände i onsdags. Jag kan inte låta bli att omnämna det här, och minns ovan nedskrivna dikt - alldeles så är det säkert. Tiden må vara orolig och världen omöjlig att begripa, men det finns fortfarande kärlek och det föds alltid barn som är älskade för dem de är - och det kan inte sägas vara annat än en av huvudsakerna med livet. du vet väl om att du är värdefull, för ingen annan är som du..

I skymningslandet

ibland måste man göra sådant man inte törs, annars är man ingen människa utan bara en liten lort

Önskar du någon gång att du var den som visste och var medveten om allt? Önskar du ibland att du var den som kunde förutse framtiden och på så sätt slippa rädslan, den som rör sig närmre och närmre under skymningskvällar i juli, då när regnet farit bort och molnen lättat. Rädslan för nästa ögonblick och tiden därefter, för reaktioner och möten, för skeenden och faror, för ovisshet och förändringar, för ensamhet och utsatthet. Det händer att jag önskar det. Som när vi pratar om stora och viktiga saker, länge, och jag nyper mig i armen för att försäkra mig om att det är sant det som sker. Det finns bara en sak att säga, och det är tack.

Längtar så jag går sönder. Regnet öser ner, men vad gör det. Ikväll ingenting. Det kunde storma eller hagla eller till och med snöa utan att jag hade lagt minsta notis om det. Ingenting annat har betydelse.

..då blir åter gott att vara.

Olle Adolphsson. Jag behöver två par ögon för att leva.. Utflyktsdag med pappa och lillasyster, till ett slott vid vattnet med goda mazariner och vidunder-lig sommarutsikt. Jag tycker om att vara på färd längs en väg - och jag tycker om att vara lite ledig. Vi vänder blad i almanackan och vips är det höst. Gäller att njuta av det ljus som finns, även om det stundom känns ganska mörkt.. Saknad i mitt hjärta och små bitar som skaver i mitt bröst. Jag är inte van. Om det ens går att vänja sig. Jag betvivlar det.

Kronprinsessans födelsedag och imorse - och ännu - är jag liten rojalist. Kungahovet är en traditionsbunden företeelse, ett välkänt begrepp, i en föränderlig värld och kungafamiljen är goda representanter utomlands för Sverige. De kostnader deras arbete utgör är en petitess i sammanhanget, det finns så oändligt mycket annat som får långt mycket mer pengar än det i själva verket är värt.. Politikers eviga babbel (läs Almedalen) till exempel.

Nedräkning. Samlar ihop små och stora kort i en av mina vackraste lådor och fylls av förundran. Allt är skönhet när man ser det genom den blicken, genom de ögon som glittrar av värme och hopp. Förtrollade av en enda persons varande.

All den tid som mitt hjärta kan slå

Min Astrakan. Sången om innerlig kärlek till det nyfödda barnet i famnen - ett barn fött i den Nya Världen, långväga från äppelträden i småländska Duvemåla. De kom från de små stugornas och de stora barnkullarnas land, står det i Mobergs inledning, och trots sommarhimlens gråhet som tornar upp sig utanför fönstret kan jag i samma stund som jag erinrar mig den meningen bli oändligt lycklig. Historiens vingslag talar man om ibland, och det kan verkligen stämma att de känns både bakom bokryggarna och i musiken.

Regndagarna avlöser varandra i Stockholm, och de få ögonblick solen kisar fram är det en sensation. Min teaterlängtan återkommer än en gång och så verkar tanken på framtiden avgrundsdjup. Vemodighet och ömsesidig saknad - en saknad så stor som jag aldrig har känt. En vecka kvar tills den försvinner. Turligt nog finns det telefon, även om det är ett uselt substitut. Idag skall jag umgås med min älsklingskusin och äta middag på indisk restaurang med mamma, och imorgon skall vi fira farmors 85-årsdag. Den senaste veckan har döden varit ett ämne som diskuterats, men jag är inte rädd för den. Det jag är rädd för är oron för den.. för den tror jag kan få människor att förändras. Läs på Gretas blogg - var beredd på tårfyllda ögon - och stanna upp ett slag. Omkullsslagen av obotlig sjukdom vid blott fem års ålder kan hennes minne få oss att bli lite mer ödmjukt inställda till livet och det värdefulla.

du som ger mig svaren innan jag har frågat,
dina ögon ser mig som ingen annans,
du som alltid växer,
så att allt förnyas
Lilla.

Blå andetag

Vera på kvällspromenad, Stora Essingen.

Och jag hade aldrig någonsin föreställt mig att det var såhär det kändes.

Hjärtat vet allt

Sommarsurr och kvällspromenader. Nytt jobb och upp i ottan, sött besök och ett örngott med Mumin och Snorkfröken. Svaga jazzpoptoner med Silje Nergaard och en oerhörd teaterabstinens, samma som alltid uppstår vid denna tid på året. Den är relativt omöjlig att lindra, men Drottningholmsteatern skall jag i alla fall besöka i augusti.

Jag och en vän diskuterar kulturpolitik och åsikterna är stundom tudelade om hur pengar skall fördelas, men vi kan enas om att kultur skall nå alla. Nog det. Detta står jag fast vid tills jag igen inser att kulturutövare inte bara föds sådär var som helst, utan att det ändå bara är en liten del av befolkningen.. en skara som kanske kommer att växa ett år, eller minska, eller växa därpå, beroende på konjuktur och utveckling. Alla kan inte älska teater, hur mycket jag än älskar det, och det ständiga "tråkigt"-begreppet är någonting som man får leva med. Frågan är om det skall läggas pengar på att skapa möjligheter för de som inte är uppe i kulturutövandet att nå dit (som genom fri entré och fler bidrag till alla fria grupper från norr till söder av växlande kvalité), eller på att bevara och utveckla det kulturutbud som redan finns och då gynna dem som redan är där, t ex genom byggandet av ett nytt operahus i Stockholm, och hoppas på att nyfikenhet ändå skall dra ofrälsta dit. Synd att den nya Trollflöjten-filmatiseringen blev nedskriven i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för Mozartopera kan vara en fantastisk tilldragelse om den framförs på ett bra sätt, och denna film kunde ha lockat ovetande.

Hon har åkt och överallt känns det obotligt tomt och ödsligt. Två veckor isär.

I en dröm i ett liv

att vi delar samma resa och styr mot samma mål,
kom, ta min hand, det är världen, det går..

Dagen ändlös och skratten aldrig tystnande. Ingmarslandet ligger på Fårö men jag har mitt hjärta här, där tiden stannar ibland och smakar gott av hallon och maränger - sådant man äter på sommaren. Sommaren, som trots ständiga hemringningar och överraskande regnnätter - och evigt funderande - mestadels innehåller stunder av lycka. Lycka, ett underligt begrepp som ingen någonsin begriper sig på fullt ut och som inte kan definieras, och ändå är det enklaste.

Kultur- och konstrunda i Vasastan och Gamla Stan, barnsligt roligt besök på Stockholms tivoli (min kommentar uppskjuten femtiofem meter upp i luften var: "det här är så oerhört härligt") i rosa kvällssol efter regnet, ännu fler småbutiker på Söder och fika i Operans guldsmyckade orkesterfoajé. Sina lediga dagar skall man utnyttja på bästa sätt, och i det underbaraste sällskapet. Ikväll har jag dessutom fått god, riktig middag, snudd på sällsynt för närvarande.

Den lilla ön och solnedgången väntar på oss. Eller kanoten nedanför..



hellre en regnig morgon med ditt ljus
än en solig morgon alla utom du