Four last songs

Fyra sista sånger av Strauss och bläcket i min skrivare är slut och komponerar därför en egen blandning av kvarvarande färger, står det på pop-upen. Jag promenerar i vårsolen i Tessinparken, och ignorerar samtidigt det där jag inte vill veta av. Råkar läsa en reflektion jag hade glömt. Uppsatsen börjar på allvar nästa vecka, jag befinner mig någonstans mellan hopp och förtvivlan men med handledning och inspirationsdagar skall det nog gå väl. Inte ge upp. I sommar är det uppstart för projekten.

Nora i hjärttröja och röd kjol är min favorit. Hon lägger sin lilla hand i min när vi går från förskolan, och på kvällen sjunger hon sig till sömns, bara en sådan sak.

Diskurs hit och diskurs dit

Det finns saker och ting i livet som är viktigare. Glassplitter, stjärndamm och brutna illussioner. Förväntade sommardagar och besvikelse, kalla nätter och solstänkta stenar. Obeslut-samhet och väntan. Ständigt denna väntan. Jag klistrar och jag klistrar och jag klistrar, maler Kristin i Drömspelet och ibland vore det skönt med den vissheten. En enda uppgift att fullfölja.

BAO i Globen i höst. Globen som folkpark med chokladhjul och dansbana. Jag älskar Benny. Elsa (fiktivt namn för Helens kommande barn) får väl sova i kulissen.. Eller dansa själv.

Emigrera?

Tänk om man bara kunde emigrera. Likt Kristina och Karl Oskar fly till en annan världsdel, fly ifrån vitsippor som inte slår ut och CSN:s regler, fly ifrån ständig stress och räkningar, fly ifrån oron för vad man ska göra, fly ifrån lägenhetsletande och osäkerhet. Fly ifrån normativitet och prestation. Ibland vill man gå i ide. Lägga sig under sin blåa barndomsfilt och sova tills det har ordnat sig till det rätta. Idag är en sådan dag. Livet borde vara som i en sång av Ted Gärdestad, där luften smakar jordgubb och himlen i dig är det enda som syns. Samtidigt är det ingen idé att oroa sig. När man oroar sig mår man som sämst, och ingen vill må dåligt. I höst skall jag läsa pedagogik och Karins kurs. sedan ska jag ta magisterexamen och reformera utbildningssystemet samt införa obligatorisk kulturundervisning i grundskolan. I sommar skall jag bli projektledare och ta körkort. Övrig tid är än så länge oviss. Men.. Solen går upp varje dag.

Som I en himmel

Stormsolig helg i ett gnistrande vackert Stockholm. Genvägspromenader, återseenden, kärlek, chokladmuffins och Helen Sjöholm. Helen med rösten och utstrålningen, alltid densamma. Oavsett vilket projekt som hon är involverad i lyckas hon beröra och förundra mig. Som i en himmel. Hon kan dessutom ta alla toner utan minsta antydan till ansträngning - och när hon långsamt inleder Längst inne i mitt huvud i Storkyrkan är jag den barnsligt lyckliga Vera.

Lördag hela veckan vill dock ingen ha, så imorgon börjar en ny intensiv pluggvecka med avbrott för genrep av Mats Eks Ett drömspel på Dramaten, en uppsättning jag har oerhört stora förväntningar på vilket jag sällan har numera. Jag har sett för mycket.. Nåja, inte överdriva.

Hemma, var ligger det nånstans är en evig fråga, mitt svar var det bara du som hörde. Tiden är ingen illusion, tiden är nu.

Mitt hjärta brister?

Drygt fem dagar i London - min Anne och jag. Intensivt och underbart i kvadrat, stjärnbeströdd himmel över Leicester Sqare och glassbaren där. I Stockholm skall vi bli glassbars-entreprenörer. London är en cool stad med en särskild stämning, engelsk men ändå universell, och det är en stad som nog aldrig kan upptäckas klart. Det väntar alltid någonting bakom nästa kvarter och tunnelbanenätet är oändligt stort.
Mary Poppins i den fantastiska föreställningen med samma namn flög över hustornen och vi sjöng konstant på sångerna, och åt croissanter från Pret-A-Manger. Överallt, nästan åtminstone, är människorna extremt artiga och vänliga, vilket i längden kan kännas ganska onaturligt. Men det är en petitess i sammanhanget. Jag var på The Royal Opera House i Covent Garden och såg Händels Orlando, en upplevelse i sig bara att befinna sig inom dess väggar. Glimmande glas i mängder och chokladglass i pausen. Kvalitetsmässigt går det inte att jämföra med Sverige, det är skillnad på opera där vi alla sjunger så gott vi kan och opera där vi alla sjunger mycket, mycket bra. Scentekniskt har också London andra möjligheter, vilket märks i alla föreställningar man kan se där. När vi kom hem natten till måndag var vi trötta, men fyllda av upplevelser. Resor är berikande.

Solen lyste in genom fönstret och väckte mig imorse, våren har anlänt och fåglarna kvittrar. Önskar att jag kunde säga att livet leker och är bekymmersfritt, men det känns tveksamt. Ovisshet är bland det mest stressande som finns. Längtar till den dagen då jag vet hur det blir, både för dig och för mig. Tophat-glass och lång promenad med M igår, innan vi mötte L och såg konsert på Nybrokajen 11 med Sandra Caménisch och Fredrik Kempe - en syskonlik söt duo. Min gamla "mentor" var där, och jag kände att jag hade saknat henne lite ändå.. I onsdags hjälpte jag till på älskade Folkoperan, ett operahus där man känner sig välkommen och uppskattad. Stod i den för tillfället tomma artistlogen och såg på föreställningen i monitorn, hörde rösterna från scengolvet ovanför och blev både drömsk och nostalgisk. Valen formar oss och i somliga fall är man övertygad om att ens val är det enda rätta.

Det kommer att ordna sig. Jag lovar.

Nej och nackspärr

Veckans första dag med nackspärr och litet litteraturnej, men till stor del var dock min litteratur godkänd, minst 1500 sidor skall det vara som behandlar allt ifrån Faucalts teorier till kulturella fält och objektet Violetta som symbol för sin samtid. Minns den rosa transvestitkören i Folkoperans Traviata 1999, och ser att min handledare blir förvånad över att jag sett uppsättningen, så "liten" jag är.. Om uppsatsen förtäljer jag ingenting, vi får se hur det går, men jag är inte den som ger upp när jag väl har bestämt mig för att klara av någonting.

Min kompanjon minglar med musikaleliten på Guldmaskgalan, och jag saknar henne trots att vi sågs igår. Lilla muppi. London på onsdag och presenterna är inslagna. Av mamma har jag fått en ny resväska, ljusgrön och alldeles fin, och med på resan är Zon - fiffigaste värkmedel jag hört talas om på länge, en salva och så vips gör sådant som nackspärr mycket mindre ont. Det ni.

Godnatt.

Den självständiga

...så att själen kan få ro.

Den självständiga. Så vill jag vara. När blir man vuxen? När blir jag det? Oändligt trött på all "barnighet", och de evinnerliga samtalen om att våga och finna sig själv. I skrivandets stund tvivlar jag på nästan allt och någonting säger mig att det kommer att ta lång tid. Om det ens sker. Det är att inträda i ett rum som man aldrig hade föreställt sig att man skulle befinna sig i, en sfär som är främmande och doftar annorlunda, där människorna beter sig på ovana sätt och visar upp ett annat ansikte. Samtidigt som de är likadana. Att skilja på den och den är felaktigt, men på samma sätt är det felaktigt att motsätta sig att det finns normer och mer framträdande egenskaper hos somliga som förenar dem. I mitt tjugoåriga liv har jag aldrig upplevt ett större tvivel än detta.

Igår var det vår i Stockholm, ljus himmel över Nybroplan och jag andades in doften av den stundande årstiden. Efter vinter kommer alltid vår, turligt nog. I veckan har jag sett happy-end-filmen Se upp för dårarna med T, hängt fyra timmar med min Mickimupp, gått på Avenue Q i A:s sällskap och haft diskussion där vi till slut började bråka, men det gick över och sedan var allt bra igen. Jag har också gjort en dam glad över att ha kommit ihåg hennes hatt på Dramaten, och lyckligt förundrat mig över att det finns de som vid 95 års ålder fortfarande har möjlighet och energi nog att gå på en teaterföreställning. Längtan smög över mig, det finns perioder där man tröttnat men plötsligt infinner sig inspirationen där åter och nyper tag i hjärtat. Vi ska leva för konsten, vi ska leva för kärleken, sjöng Cavaradossi och Tosca. Läser om Mira Bartov, Folkoperans nyutnämnda konstnärliga chef, och ser fram emot den 14e. Smink, violinister, kaffe, borttappad rekvisita, orkestergömmor, bristande arior, stående ovationer och röda väggar på älskade lilla Folkis.

Sött avslut med tigerkaka och hallonsaft hos min onkel, på Skeppargatan, och boken jag läser är Beppes memoarer - en skildring av huvudstaden. Önskar att jag får sällskap av dem på konserten, de gör mig trygga, och att litteraturförteckningen är god nog imorgon.

Lang Lang, Tranströmer och jag (böcker får man aldrig för många)

Överraskande pigga går vi på bokrea halv åtta på morgonen, och innan jag inser att jag är trött har jag inhandlat sju nya böcker. Tranströmer, biografi om Moberg, stora underbara boken om Hasse & Tage (ett stycke svensk kulturhistoria), en bok om att vara snäll, Shakespeares sonetter med illustrationer av Lundell av alla människor, Tjechov-dramer och dikter av Martinson. Samt en liten CD-skiva där Astrid läser om sommaren - vilket fick mig att drömma. M och jag diskuterar kattungar, bland det sötaste som finns, och jag vill ha en omedelbart som kan heta Aricia efter sopranrollen i Fedra och vara alldeles luddig och fin. Trygghet. Trygghet behöver man, och det är tur att saker och ting ordnar upp sig ibland för ingen mår bra av att ångra sig. Det märker man alltid så småningom.

Snart London och jag längtar. Innan dess skall lilla N flyga till solen, och då ska jag tänka på henne för flygresor är ändå flygresor. Liksom, att sitta miljontals meter ovanför jorden i ett litet plan, är det naturligt?

Strauss & icke-varande

Söndagkväll med Strauss, Stemmes tolkningar från konserten i fredags, den som jag somnade av feber på - förutom den halvtimmen som hon sjöng under. Hennes röst är en hel värld i sig, ett unikum. Lyssna här. I övrigt indisk mat och mazarinkaka, och enorm beslutsångest. Jag var på gott humör när jag jobbade, men nu vet jag inte.

Obetydligt inklämd i ena hörnet, längst ut där ingen märker. Det finns saker och ting jag borde ta itu med, sådant som i sinom tid blir oundvikligt. Vem bryr sig om vad man gör? Det som räknas och ses är alltid det man inte gör, så man inte är, hur man inte reagerar, det man inte säger, och så vidare, och det är detta som det senare spinns vidare på, detta som ifrågasätts. Ser någon det positiva? Jag skall inte ha vänner, tror jag. Jag får vara vän med mig själv istället, det är väl det viktigaste.Tål inte de olikheter som finns, och tål inte likgiltighet. Ibland passar det så väl att höra av sig, ibland kan det gå veckor utan ett knyst. Sedan gnälls det.. Nåja, nu är jag för trött.

Kvällsbubbel

om du blundar framför spegeln så var snäll och kom ihåg
att vi är inte vackrare än du

I Paris var det vår, och jag solade på trappan till Bastilleoperan, vilket var den byggnad jag såg mest under mina dagar i den franska huvudstaden. Ett äventyr i sig att bege sig till Centre Pompidou utan E som sällskap och dessutom med minimalt ont om tid, men det slutade väl och jag tycker om Paris, i synnerhet sådant som att äta pain du chocolat till frukost och promenera längs de stora boulevardgatorna och handla på Fnac och ja, Paris, kort och gott. Don Giovanni i dunklet - ljusteknikerna strejkade - på lördagkvällen var en fantastisk operaupplevelse, på opera i sig lär jag aldrig tröttna, däremot ställer jag mig mer tvekande till den särskilda bransch som opera definitivt är. Motsägelsefull men inbjudande, generös men begränsad - för alla eller finkultur? Det finns en dubbelmoral i den som inte är förståelig.

Ikväll har jag halsont, trots vaniljte med honung, men IKEA med A var perfekt och mellan de rosa fåtöljerna och bokhyllan Billy fanns tid för eftertanke. Vi vet ingenting och ändock allting, du och jag. Små tecken här och var får jag, men sedan då? Jag önskar att brevet på posten betyder att det finns en möjlighet också för mig. Innerligt önskar jag det. Ljusnar det med våren, undrar jag..

Ledsen, men tror att du vet vad jag menade, tror att du har det likadant ibland.

Trött

Trött på alla (nästan) människor. Varför tycker inte mina "vänner" om mig? Något fel är det. Jag överväger den där resan redan i höst.

Sjung min lycka

Sjung min lycka, sjung min längtan,
sjung min ordlösa saknad och min stumma sorg,
och när min oro ständigt växer i en bister tid,
så klinga, klinga, mina klockor, klangen som ger sinnet frid.

Världens vackraste musik, alla genrer. Musiken komponerad av Benny Andersson, som hyllas i dagarna på Berwaldhallen. Klangen som ger sinnet frid - ingenting stämmer mer. Bennys musik är den musik som ständigt finns som soundtrack till min tillvaro, den musik som format hela mitt liv och givit mig den inspiration och vägledning som krävs för att kunna "växa upp" och som utöver det sammanfört mig med den ljuvligaste skaran av människor. Hyllningskonserten igår kväll var nästan som en resa, från startpunkten på Gärdet till kärleken idag.

När Radiosymfonikerna spelar de inledande tonerna till Merano ser jag tivoliscenen i Chess framför mig inombords, de färgglada lyktorna, cirkusvagnarna, ljuset.. och redan då knyter det sig i mitt hjärta. I andra akten gråter jag till det instrumentala Ljusa kvällar om våren-stycket, körscenen Var hör vi hemma om rotlöshet i det nya landet och Helenas fullkomligt fantastiska tolkning av Du måste finnas. Hon är en stjärna. Månntro är det en orolig och bister tid vi lever i, men det kan kvitta lika. Barfota på en Duvemålaäng är livet ändå ett paradis, och mitt i musiken är det bara du som ser dig. Det är en obeskrivlig och oöverträfflig känsla.

Happy child

Paus

Paus. Den rödvita stop-skylten i blickfånget, för man kan inte plugga, söka jobb, umgås, gå på teater, skriva, gå i skolan, smsa, planera, städa, jobba, lära sig laga mat och strukturera konstant dygnet runt. I den klassiska musiken vimlar det av pauser utmärkta med små tecken. Idag har jag istället pysslat, lyssnat på barnvisor och ritat upp mina ambitioner på papper utan krav.
Helgen var mysig. Fika med sju sorters kakor, alla lika goda, hos L & M i deras enorma lägenhet i Kista, inredd personligt och färgglatt och fint. Och söndag gå-på-stan och caffelattedag med A, innan jag skulle laga grekisk paj. När jag hade gjort halva pajen tröttnade jag eftersom det var så oerhört svårt, så pappa fick laga klart den. Gott.

och världens minsta gummistövlar ifall det blir dåligt väder
Jojje Wadenius sång måste ha varit före sin tid. Inte förrän nu är det pappaledighetens decennium, men han (nåja, textförfattaren Barbro Lindgren också) förstod det redan 1969. Pappaledighet, egentligen ett besynnerligt begrepp, då ledig ju inte är det en förälder är och då själva saken i sig - att ta hand om och leka med sitt barn, ge det mat och läsa sagor - snarare borde vara en given allmän önskan som inget företag skall ifrågasätta utan uppmuntra på alla plan. Det svenska föräldrar saknar mest är, enligt en ny undersökning, egen tid. Intressant, för barn är ju i princip frivilligt.. Det är ju ingen nyhet att barn tar tid och kräver oändligt engagemang?

Februariångest

Februariångesten ligger tät över hustaken, känns av i luften, känns av överallt. Jag beundrar människor som säger att allting har sin tid och lever efter det, som aldrig stressar upp sig, som låter saker och ting vara som de är och tror på sig själva fullt ut. Jag gör det bara vissa dagar och däri finns mitt stora bekymmer.

På teatervetenskapen diskuterar vi icke-abstrakta frågor om konstens existens i medvetandet och ritar modeller av förhållanden mellan kontext teater och teaterns kontext, någon citerar Bourdieu och vi talar ostrukturerat om att hela livet är en teater där alla har en liten, om än liten, roll. Månntro stämmer det. Får jag spela clown då? Clowner är så oerhört vackra, men det gäller att kunna roa i allvaret och inte bara le jämt.

Boken i det stora postpaketet är ett bevis på att vänlighet och uppmuntrande människor finns. En dag skall jag bli en sådan som går i hennes spår. Blir nog Göteborg i maj i år.

Vera och de kromatiskt fallande skalorna

Jag läser teatervetenskap. Och 5-poängskursen Opera på Musikvetenskapliga Instutionen, med lite för mycket noter och skalor, men, skall man kunna titulera sig operaexpert (i sinom tid vill säga) finns det inget val.. Monterverdis Poppeas kröning tycker jag oavsett var alldeles underbart vacker.

Dagens musik:
En apa som liknar dig, Olle Ljungström

Godnatt.

Småkakor med sylt

Du är min kanelbulle bland alla torra Mariekex tycker jag är en av de finaste kärleksförklaringarna uttryckta i ord. Det säger allt. Du är den unika och den som lyser upp - och den med socker på. Jag lyssnar på Bennys November-skiva, inspirerad efter att ha hört lite om den kommande hyllningen på radio idag, som jag skall se nästa fredag. Hade det varit i musikvetenskap jag hade skrivit C-uppsats hade jag utan tvekan valt någon form av Benny-tema. C-uppsats om älskade Kristina från Duvemåla var ett alternativ, men det faller på att man inte får se inspelningen - och på att det vore att nostalgisera, det hade aldrig gått att skilja på känslor och konkret fakta.

I världen sker mycket, som att min lillasyster blivit ett år äldre - över en natt - sjutton år och närmare mig. Och min kusin har börjat på sjuksköterske-utbildning, det tycker jag är coolt. Igår åt jag italiensk kaffeglass som var gudomligt god och jag är tillfälligt beroende av ananas, inbillar mig att frukt ger energi. För det behövs. Även om det blir ljusare om mornarna är det fortfarande alldeles mörkt, tur det finns levande ljus. Imorgon skola och sommarjobbssökande.

Godnatt.

Brel och backar

Snömodd och usel kondition, förbryllande människor och du och jag under stjärnorna. Små uppförsbackar här och var, men vi säger att hinder är till för att övervinnas. Man behöver inte alltid ha ett mål med det man gör, så länge man följer sin lust och sina känslor. Idag stod dessutom en liten notis i tidningen om henne, H med den vackraste rösten, och det har jag också varit glad för hela dagen. Barnsligt lycklig faktiskt.

Fantastisk Brel på Vasan igår. Visor i dramatiserad form på scen är sådant som man får se för sällan, denna föreställning utgör ett undantag och jag sparar den i mina "älska-teater-och-musik-innerligt"-ögonblick. Rakt in i hjärtat är deras underrubrik och ingenting är självklarare.

Min uppsats skall bli bäst.

Är det nån som har en våning åt mig?

Återigen är jag där, i fasen jag-måste-flytta-nu-annars-får-jag-spjuck. Vill också ha en egen lägenhet på Söder med Josef Frank-tapeter, rött överkast och en målad haiku på väggen. När man var liten trodde man att tjugo var åldern då man var gift och hade barn.. Idag är tjugo någonting annat.

I övrigt händer inte särskilt mycket, men jag är glad ändå. Denna vecka bestod till det största av att lära sig hitta på Stockholmsmässan, min nya arbetsplats, med en yta som är oändlig. På mässan Formex fanns designtanter i svart och Marimekko, feminina herrar och en och annan söt liten bebis, vilka alla drack caffe latte och åt briesmörgås med vaniljmarmelad av det utsökta priset 77 kronor. Svenska Moderådet hade ingenting att säga till om i den frågan, däremot hade de valt att designa caféts utrymme totalt i vitt och koppar - idealiska färger att fika i..

Imorgon är det universitetsstart - teatervetenskap och opera 5 poäng - och La Traviata-alternativet för min C-uppsats är borträknat sedan jag läst recensionerna av premiären. Allra helst vill jag göra receptionsstudier av publik, får hoppas att Barbro är vänligt inställd till det. Paris om en månad och mamma är fruktansvärt avundsjuk, för jag får se Don Giovanni på Bastilleoperan med Peter Mattei (mammas favorit näst efter Anders Ekborg) i huvudrollen. Hon får nöja sig med Brahms Requiem den 22a i Konserthuset, inte lika förtjusande.

Nu skall jag ut i snön. Må väl.

Tango och triumfer

Hjärtat mitt kan inte säga nej..

Let's dance - tango - och stressad intervju med andfådd operasångerska i nya radioprogrammet Schüldt i P2. Hennes äldsta dotter heter Greta. Skall mitt barn också heta. Greta eller Ester, som betyder stjärna på portugisiska.
Stormigt och annorlunda känslor, upp och ner och ingenstans, men jag tror det ljusnar snart för idag sken solen i flera timmar. Inskriven på teater-vetenskapen är jag, och turligt nog har vi introduktion nästa vecka. Min ordning saknar ord och den klara frågeställningen känns långväga ifrån. Umgicks med M igår, en pärla och en trygghet, i sommar har vi känt varandra i fem år - en lång och minst sagt föränderlig tid. Idag är ljusår från då, och det är skönt. Somliga människor är bara och så länge de finns så ordnar det sig.

Tillbaka till middagslagandet (jag har blivit så huslig att mamma knappt tror sina ögon..).

Låt mig gråta i din närhet, låt mig skratta av din kärlek, låt mig älskas trots de brister jag bekänner..