Ner på vår silverjord

Gråt inte, Pajazzo.. Nedda älskade dig också, men inte på samma sätt. Ibland blir operan verkligare än livet självt och när jag sitter uppkrupen i trappan vid scenkanten befinner jag mig där de är. När jag kom till teatern var jag irriterad på den inte särskilt trevliga floristen på Kaprifol, men med kvällen och alla fina människor försvann det och övergick i att jag nu sitter och tänker att "undra vad de tänker..." Samtidigt, vad spelar det för roll? Slängkyssar är nog bevis och du är sötast. Hoppas bara inte jag var för otydlig.. Jag har svårt att släppa taget men tror att jag behöver ansvar, för med ansvar växer man. Nu ska jag sova, imorgon skall jag ta på mig mina brechtianska glasögon och gå på djupet i Mackies och Peachums föreställningsvärld och fika med Lisa. Godnatt.