Grymhet

Så sitter jag här, lycklig för mina klädfynd, lyssnandes på Widmarks nya cd (han är grym!), och med ett stundande sommarlov framför mig - om det så må tillbringas i en glasskiosk är det ändå ledighet och inga övriga måsten. Lycklig för mina vänners omtanke och för att de finns. Långfikor tycker jag om. Leva länge..
Så tänker jag på flickan som mördades av sin styvpappa, och det sticker till i ögonen. Hur kan världen te sig så ond? Hur kan man? Alla de kvittrande sommardagar hon aldrig får vara med om. Alla pussar hon aldrig kommer att få. Alla djupa samtal hon förblir utan. Alla drömmar och äventyr hon aldrig kommer att uppleva. Alla sånger som inte får röra vid hennes hjärta, och de barn hon aldrig kommer att få älska och se växa upp. All den sorg hennes saknad frambringar i hennes näras liv för en enda människa, om man ens kan kalla honom det, och dess illvilja.

Saknad

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen och tomma rymder större än hela världen,
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
(I. Arvidsson)