Lovsommar och varma vindar

Lovsommar (istället för barndomens sommarlov) i två veckor. Märkligt uppfylld av någonting obeskrivligt belutar jag mig för att idag är bättre än igår, och även om livet är förgängligt är det just därför det är bara ögonblicket som existerar. Alla skapar sina liv, men förhoppningsvis möts vi på mitten och äter chokladskorpor tillsammans. Inte sant?

...att vi den nåd besinna, som räcker året om.

I ena delen av världen saknas det ris för hela befolkningen, i andra delen av världen, där jag befinner mig, är jag helt uppfylld av betydligt mer själsliga och inre bryderier. Liksom, vem bryr sig? Finns det någon alls man kan lita på, fullkomligt finna sig trygg hos? Det tvivlar jag på, än en gång, för ikväll känns allting omöjligt på alla plan. Och hur jag än önskar kan jag inte vara likgiltig inför det som sker, för jag är ingen likgiltig människa och kommer aldrig att vara. Varje dag blir jag förvissad om att det jag bryr mig om är ingenting alla andra lägger märke till, eller uppmärksammar eller uppskattar eller upprörs över. Stundom är det nog sådant som bara jag har energi att engagera mig i, eller ifrågasätta. Livet ut kommer jag att bli förvånad över detta, såsom jag blivit denna vecka, förra veckan, veckan dessförinnan och vidare. vad har du idag på hjärtat, du som alltid har så kloka funderingar över saker och ting..

Sommar

Så blev det sommar.. Första juni imorgon, solen glittrar och även om det är kallt i vattnet än så länge lockar det att bada. När man står där i huttrande januari med råkall kyla och fryser tror man aldrig att det ska bli sommar igen, men turligt nog har man fel varje år. Som morgonsällskap har jag Alla vi barn i Bullerbyn och när jag hör vinjetten tänker jag på landet, hur det doftar där, jordgubbar och hur jag som barn brukade springa i gruset för att det skulle låta likadant som i introt till Bullerbyn-avsnittet. Eller på min och Tittis fantastiska lek "fattiga barn", det vill säga vi smutsade ner oss så mycket vi kunde, plockade blommor och gick sedan och försökte sälja blommorna i vår skrinda för en och femtio.. Det önskar jag alla barn, lyckliga sommarlov. Det ger så mycket energi som behövs under året.

I sommar har jag övergivit Skansen (lilla Glasslunden..) och istället säljer jag förköpsremsor och mineralvatten, Ramlösa Jordgubb Lime kan rekommenderas. I övrigt får vi hoppas att det finns tid till både picknick, slottsutflykter, kärlek och till att bara vara - ett underskattat tillstånd.

Idag är jag volontär på pre-Stockholm Jazz Festival - lyssna och njut!

Så ta på dig en näsa som är röd..

...och bli en clown. Förkyld och med enerverande hosta sitter jag här och lyssnar på mitt nyinköpta album med Lill-Babs bästa låtar, Lill-Babs som jag beundrar oerhört mycket och har gjort sedan åttaårsåldern. Hon har förmågan att beröra och trollbinda sin publik, förmågan att få show att verka enkelt och så äger hon en smittande glädje men också ett allvar som gör henne till en sådan artist som kan sjunga vad som helst och ändå alltid hålla hög klass. Livet är en teater, där vi alla har en liten roll..

Saknar dig så det skriker inuti, lilla älskade människa.

Nu ut i solen.

I ett litet, litet rum av ljus

Vägen till Klockrike, skrev Harry Martinsson. Om lilla stora Bolle som vandrar längs den dammiga vägen, på väg till det som till synes är jordens ände, i ett evigt sökande. Litteraturen är en vän i världen för oss, liksom musik, konst, teater, opera, dans - kultur. Tentan i nationalekonomi handlar om rationella val, och säg, vad väljer du? På min lunchrast läser jag Anna Larssons (operasångerska) artikel om sitt barns förtjusning i klassisk Wagner-vuxen-opera, och så diskuterar vi Duvemåla.. När jag kom hem (jag är sällan hemma, känns det som) bokade jag en premiärbiljett till Glada Änkan på Folkoperan, 17 september, för jag blev så glad när jag såg rollistan med Sara och coola sopraner. Mitt engagemang börjar sannerligen komma tillbaka.. och det gör mig lycklig inuti.

mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter
min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter

godnatt från trött Vera.

You are my sunshine..

Kamfer och lavendel

Efter regnbågen sprang du som barn... Den som siktar högst, är det den som i slutändan når stjärnorna? Robert hade sin dröm om guld, symboliskt är vi lika.
Sen lördagsafton med vindruvor, arbetsmarknads-ekonomi och mjölk, lyssnande till mitt livs ständiga förälskelse Kristina från Duvemåla och stillsamt begrundande över att vara eller icke vara. Minns du den innerliga känslan av omåttlig lycka?

Jag önskar.

Onsdagsbryderier

Valborgsmässoafton, dagen då Madicken kände livet i sig och så gärna ville ha sina nya klarröda sandaler vid elden. Valborg som jag skall tillbringa i goda vänners lag med massa godis, men som hittills mest har bestått av detta ständiga pluggande. Nationalekonomi varvas med organisatorisk kompetens-utvecklingsdefinition - och jag längtar tillbaka till den stundom ljuvliga teatervetenskapen. Ämnet där man hade full kontroll och fann jämlikar, på andra institutioner är socialiseringen betydligt mer komplicerad och ibland undrar jag om vi alla är olika "skapta" och därav inte riktigt samstämmer. Lika barn leka bäst, säger uttrycket, och nog är det så... eller är det blott fördomar?

Livet är ombytligt, älskade människa. Men det kommer att gå väl, det också, liksom det andra du grubblar över. Ditt liv är delvis även mitt liv, och tillsammans kommer vi att övervinna allt, även om vi gråter någon gång och tvivlar. Tänk på allt positivt du får höra, tänk på hur många som tycker om dig och hur du klarar av de beslut du tar. Och.. det glittrar om dig där du går - bara en sådan sak.

Själv är jag på en balansgång, en gungbräda, och vet inte särskilt mycket. I sinom tid kanske.. Tills dess är jag "den lilla söta" tjugoettåringen, och får väl vara nöjd med det. Bättre att vara det än att vara ingen alls. Förresten så förvånas jag över likgiltigheten vi har inför varandra, är det bara jag som bryr mig?

The sun'll come out tomorrow..

Min A och jag var på musikalkonsert igår i Berwaldhallen, det vill säga konsert med stor symfoniorkester vilket jag älskar oändligt - ingenting kan slå det musikaliskt. Det kan vara charmigt med intima myskonserter också, men känslan av att höra ett stycke där all klang når ut mångdubbelt genom denna mix av alla instrument är ändå underbarast. Solisterna var söta och jag gillar konceptet med att bjuda in mindre välkända artister istället för att välja Oscars-vägen.

I övrigt njuter jag av våren. Vår med ljusa skymningskvällar, långa promenader där man vänder ut och in på meningen med livet, ballerinaskor, grus och glass. Med kvittrande fåglar är det enklare att stiga upp i ottan, och jag intalar mig att solen alltid döljer sig där bortom molnen, och säger som Annie; the sun'll come out tomorrow, bet your bottom dollar that tomorrow, there'll be sun.

Dagens bästa: dina ögon, brämhults hallonjuice, lill-babs och stjärndamm på tapeten.

Den smala vägen..

...eller den breda. Svaret kvarstå, slåss för sin egen skull eller för någon annans, eller bara låta tillvaron fortlöpa och sanningen bestridas en annan gång. "Om jag hinner", säger vi ofta. Vi borde alltid hinna det som är viktigt. Såg Den smala vägen på Stadsteatern idag, tyckte den var oerhört bra och fint gestaltad, både dramatiskt och sceniskt. Den hade det som teater skall ha, det som väcker tanke och nyfikenhet.

Igår promenerade jag och min A på Djurgården, såsom man gör på våren i Stockholm, våren som blåser snålt och låter sin regntunga himmel sänka sig över oss. Regnig himmel som gör att jag kan använda min nya, coola, regn-kappa. På kvällen var jag hos Nora, vilket innebar eget godispyssel, skratt och Bamse-läsning, tills hon somnade sött med nallen tätt tryckt intill sig.

du, lilla sparvöga, flyg över ängarna. Citat från Marie Fredrikssons text återkommer till mig när jag läste att de funnit lilla Engla död. Så fruktansvärt, på alla sätt. Tänk om det var en spontanhandling, tänk att vakna på morgonen och tänka att man vill döda ett barn..? Fullständigt absurt. Finner inte ord för det.

"vi delar allt, till och med vantar." All kärlek till dig.

Godnatt. // V.

Du och jag och Marimekko

Kom igen nu, Vera. För tänk.. Hur skulle du kunna leva utan det där kvittrande skrattet? Den där djupa, begrundande blicken, de där klarblåa ögonen? Den där ömheten, den där självklara värmen? Hur skulle du kunna existera vidare, ja, klara av att andas, utan vår fullständigt magiska kemi och alla våra gemensamma drömmar? Utan den där människan och hennes varande.

Man måste stundom dubbelkolla sina val och sina steg i livet. Det gäller även det som sker i kärlek. I övrigt en dag med svartvit Marimekko-klänning, tusen tiokronor och längtan. Längtan efter att det ska vara som vanligt.

Godnatt.

kom, låt oss fly rakt in i solen..

Reflektion

bara viljan att finnas kvar..

Mörkt ute, mörkt inne, bara lilla Strindbergslampan som lyser. Tänker på Moa, 11 år, som avled av en manet på Koh Lanta - paradisön där vi tillbringade vår första thailändska vecka. Hav är ljuvligt, men förrädiskt. Hennes föräldrar gifte sig på samma strand som hon avled på. Tänker på själsliga bråk och iskalla ord, ord som stannar utanför men ändå rör. Rör och rör om. flyg lilla sparvöga, flyg genom ängarna, dröm dina drömmar så länge du känner.. Tänker på alla drömmar som Moa aldrig fick uppleva, alla skratt hon aldrig fick höra. De där skratten som flyger lyckliga från vägg till vägg och fyller rummet. Som Noras när hon bytt om till rosa tyllkjol och tiara och dansar för oss. Tänker på att det är onödigt att förslösa sin tid, den som när som helst kan vara till ända, på att inte vara sams eller konfrontera varandra för ingenting. Tänker på att kärlek borde genomsyra allt och att människor borde le mot varandra istället för att se ut som om de önskade att de inte hade funnits och som om livet är ett enda lidande. Då kunde de ha bytt med Moa, tycker jag.

Du säger att kärleken aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen
Säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig

Och varje moln är trasigt
du räknar allt sorgligt natten lång
och hon du älskade en gång, och kanske älskade dig.
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
kanske allt egentligen.

Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin & sprit så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt är försent, försent för vin, försent för kärlek ren som snö.
Inatt finns ingen väg tillbaks.

Och du undrar vem som kysser henne nu
Och du undrar vem, vem om inte du
O läpparna du kallar dina
det gör ont att veta men lika ont att undra

Du säger; har du tändstickor?
Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm
Och har du vin & sprit så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt är försent, försent för vin, försent för kärlek ren som snö
Inatt finns ingen väg tillbaks
Ingen alls

Försent för edelweiss.
Ingen Alls
Försent för Edelweiss
Ingen Alls.
Edelweiss

Bara för att den är så vacker. Hellström.

Hemma

Borta bra men hemma bäst? Så sägs det, och så är det nog. Stockholm tog emot oss med lysande vårsol och fågelkvitter, i Thailand hördes mest gräshoppor och stundom också små livliga apor på taket. Men sol var det. Förutom elefantincidenten och brännblåsor råkade vi inte ut för någonting obehagligt, och det var en helt underbar resa. Man får mersmak - det är lyxigt med riktig semester där man verkligen kan koppla bort omvärlden och bara bry sig om det som är i stunden. Att man sedan har en fantastisk familj och fantastiska vänner att komma hem till är en bonus, som gör att hjärtat slår runt lite extra efter landningen, och kanske är även det en del av tjusningen med att resa.

Till min A - du är allt och med dig är tillvaron en lycklig dröm som råkade bli sann.

From Thailand

From Thailand to you.. Min Muppi och jag ar i Thailand, bor i bungalows ovanfor stranden (pa Narima pa Koh Lanta, en liten soldrankt o dar den storsta orten har sju gator), bungalows som har hela djungeln ytterst nara inpa. Naganting som givit oss besok av grodor i duschen, sisadar fem pa morgonen, en av dem blev livradd for oss. Lilla grodan.

Stress kanns langvaga ifran oss har, allting i livet kanns langt borta och Stockholm ar verkligen pa andra sidan jordklotet. Inuti ocksa. Vi ater varldens godaste bananpannkakor med honung till frukost, solar och blir randigt solbranda, har akt med galna tuktukchaufforer, andas och vilar. Det ar inspirerande att ha havet och dess brus omkring sig, och det ar oerhort vackert med dessa milslanga lena strander. Romantiska restauranger med kulorta lyktor finns det flera, vi har hittat tva vi tycker om, och de allra flesta thailandare ar sa snalla.

Idag var vi dock pa utflykt, dar vi forst traffade charmiga apor, akte longtailbat och at lunch hogt pa ett berg. Darefter skulle vi rida elefant, var det tankt. Till en borjan gick allting val, men en stund in pa turen gick var elefantforare av elefanten for att roka. Han retade aven elefanten bakom oss genom att rora vid dess betar, en riktigt felsteg som ledde till att elefanten blev irriterad och flickan, pojken och mamman som satt pa den foll av. Alla som har sett en elefant vet att de ar stora djur, och vi red i en slags snarig skog. Flickan foll forst och blev svart skadad i ansiktet. Hon fick sjalva stallningen over sig. Elefanten ramlade forst och borjade sedan springa. Alla skrek (totalt var det fem elefanter ute) och flickans storasyster, som befann sig pa nasta elefant, blev hysteriskt radd och ledsen. Allt var jattedramatiskt och vi blev valdigt skarrade och radda. Vi bad var forare, som ocksa skadat sig (idioten), att aka tillbaka direkt. De ovriga elefanterna fortsatte ett tag, men aven deras tur avslutades mycket tidigare. Alla som var med var fran Sverige och Norge. Elefantforarna ar yngre killar som bevisligen inte tar sitt arbete fullt sa seriost som de borde, atminstone inte vissa av dem. Avslutet pa dagen (och for familjen som skadade sig hela semestern) blev inte lyckat, om man sager sa. Vi ar fortfarande lite skakade.. Livet ar skort.

Ta hand om er,
/ Vera

Mixade tankar

På Koh Lanta är det 32 grader. I Stockholm, regnigt och råkallt, är det blott 2. Jag ser fram emot att byta miljö ett tag, komma bort, andas, inspireras, bara vara. Med mig själv och med min Anne. Vi behöver det, minst sagt. Det är tur att man har lyckan och förmånen att kunna resa. Vi fick nyligen ett nytt litet brev och foto på Merci, familjens fadderbarn i Guatemala. Hon fyller åtta år snart och mår väl relativt bra, byn som hon bor i utvecklas och bland annat arbetar Plan där för utbildning och kunskap för alla, både flickor och pojkar. Jag vet att det finns de som besöker sina fadderbarn, och tanken slog mig nyligen, det kanske kan bli ett framtida projekt..?

I helgen spelar Sound of Music sina sista föreställningar på Göta Lejon, och det är någonting särskilt med "sista"-shower.. Det är någonting i luften, någonting som påminner mig om allt det där jag har förknippats med och levt med. Det som har hört och hör till min föreställningsvärld och genomsyrat min tillvaro sedan jag var liten. Junikvällar vid Cirkus, försommargrönska, cellofaninklädda blommor, skratt, förväntan, engagemang, jordgubbar, applåder. "Och allting började med Duvemåla", sade hon, och hade så oerhört rätt. Man kan säga vad man vill om ungdomsgårdar och tonårsaktiviteter, men nog måste teater räknas som en av de mer lämpade förströelserna för barn som är på väg att växa upp. Eller? Det tror jag.

Hjärtat är fullt

Men nej, hjärtat blir aldrig fullt. Det finns alltid rum för fler att älska och bry sig om. Som Cesar, en liten kille nyss fyllda fyra månader som jag passade idag. Han saknar fullständigt frisyr och kan inte säga ett ord, har dessutom inga tänder och är stundom lite svår att tolka (all gråt låter likadant) - men när jag får varma innerliga leenden gång på gång så smälter jag omedelbart, oavsett vår åldersskillnad och övriga olikheter. När jag vinkat hejdå längtar jag genast tills vi ses åter, min bebispolare (med ursnygga grönblommiga PoP-byxor) och jag.

Resfebern har definitivt anlänt, fem dagar kvar, men vi tror att vi har inhandlat allting vi ska ha med oss och med den vetskapen sjunger febern åtminstone en aning. Sedan reser jag ju med dig, och med dig är jag så oerhört trygg. Jag vet att du skyddar mig. Min trygghet är med dig.. Igår firades A och M med morotskaka, ljusfyrverkeri, presenter och bokstavs-kex, det var de värda och det blev en lyckad kväll i det bästa av sällskap trots att vi var trötta.

Min inspiration till att skriva är nästan obefintlig, så jag återkommer vid annat tillfälle.

Kärlek. // V.

My faaaaaair lady

Den spanska räven rev en annan räv, och den klassiska musikalen med den välrenommerade ensemblen lär riva ner flest applådåskor i höst - på fyra timmar är i princip samtliga biljetter uppbokade. "Det är Helen alla vill se", säger min mamma, och nog är det så. Jag såg My fair lady i London en gång, en mycket bra uppsättning (jag jämförde den då med engelska Mamma Mia! som saknade starka sångröster) och säkert blir den lika bra med Helen. Hon är ju ett proffs på dialekter, vilket behövs i den lantlolla-rollen, och överhuvudtaget är hon outstanding på scen. Som en stjärna som aldrig falnar.

Igår var jag ledsen hela dagen, tills jag träffade några av de allra bästa människorna som finns. Då sken solen igen och vi ville inte sluta prata, för vem vill det i det sällskapet. Långfika med chailatte var det som krävdes för att ställa världen lite mer till rätta, och ju mer jag reflekterar över det, ju mer inser jag att god vänskap är oersättligt. All kärlek till er.

Önskar mig fler mornar som imorse..

Inte på humör

Inte på humör för att läsa om priselasticitet, för vart leder det? Inte på humör för att småbråka om ingenting, för vart leder det? Inte på humör för att söka nytt jobb, för vart leder det? Artikelserien i SvD belyser bekymret - det kallas kvartlivskris. Kris är nog att ta i, men stundom känns den nära. Nära är idag. Laughter comes after rain sjunger Sara, förhoppningsvis har hon rätt.

Snart där..

En trasig stol

"Brukar Jan Malmsjös stol gå sönder sådär varje föreställning?" Efter den fjärde frågan av samma sort vill jag bara skratta åt dem, de små Dramaten-besökarna. I uthänget svarar jag att "nej, ni har fått se någonting unikt, känn er utvalda". Den trasiga stolen blev tydligen föremål för både vadslagningar och annat, intressant vad en liten stol kan göra..

Idag är det vårsol och fågelkvitter, och en föreläsning om prismekanism. Igår mötte jag en saknad person på tunnelbanan, och tänkte på att livet flyger bort och att alla dagar är så obarmhärtigt korta. Tjugoåttonde februari - och imorgon är det en bonusdag, en dag som endast finns var fjärde år. Evas konsert i tisdags var fantastisk, hon är cool. Hon har förmågan, som en av ytterst få artister, att kunna trollbinda hela publiken och det gnistrar om henne på scen. Dessutom är hon en mästare på givande mellansnack.

Jag saknar dig, här.

I feel you

Måndag. Rationellt tänkande, produktionsfaktorer och ekonomiska diagram på föreläsningen - och det slår mig att det är givande och intressant att lära sig saker man inte alls har någon förkunskap om. Det är nog därför det vore en dröm att plugga i all evighet, knoppa av kurs efter kurs tills man visste allting värt att veta längs den vägen. Universitets-vägen. Men, den främsta kunskapen lär man sig förmodligen bara av livet självt. Kuddkrig, långfikor, nattliga konversationer, flödesskrivning, spontandans, sandslott, rosa luktsudd på lågstadiet - kan du läsa dig till sådant?

Letade efter synonymer för den man älskar. Det röda körsbäret i fruktcoctailen, den mjuka kanelbullen bland de torra kexen och choklad-pralinen man spar till efter kaffet. Det glittrande solskenet om våren, den spirande lyckan som hjälper när man är ledsen, och den kudde i kudd-rummet som alla barn ville ha. Den som skyddade mot bråkiga killar, vardagsregn, mammalängtan och trötta fröknars röster. Men allra mest, och därom råder inga tvivel, är du mitt hjärta.

Imorgon bokrea och efterlängtad konsert med Evornas Eva, Dahlgren, på älskade Cirkus.

det var evighets sekunder, tre korta andetag, hela livet vände, vem valde, inte jag...