Kom igen nu, Vera. För tänk.. Hur skulle du kunna leva utan det där kvittrande skrattet? Den där djupa, begrundande blicken, de där klarblåa ögonen? Den där ömheten, den där självklara värmen? Hur skulle du kunna existera vidare, ja, klara av att andas, utan vår fullständigt magiska kemi och alla våra gemensamma drömmar? Utan den där människan och hennes varande.
Man måste stundom dubbelkolla sina val och sina steg i livet. Det gäller även det som sker i kärlek. I övrigt en dag med svartvit Marimekko-klänning, tusen tiokronor och längtan. Längtan efter att det ska vara som vanligt.
Godnatt.
kom, låt oss fly rakt in i solen..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar