Ad astra per aspera

i en djup, oändlig skog,
svart av moln, där åskan slog,
gick ett litet barn en gång,
dagen lång..

Det ljusnar om vintern och det doftar vår om morgonen när jag och Anne sparkar i gruset på Essingen, lagom sömndruckna. Kyrktornet ser ända upp till himlen och även om det är långväga dit känns den nära. Förkylningar och intensiva tentaplugg må vara jobbigt, men ingenting mot att gå ensam i en oändlig skog där det åskar och är kallt. Att vara liten och inte ha någon att ty sig till är oerhört sorgligt. Att vara stor och ha någon att ty sig till är desto bättre - och det har jag. She, may be the song the summer sings -- for where she goes I've got to be, the meaning of my life is she. Det är så sant som det är sagt, tänker jag, när vi skrattar och molnen befinner sig någon-annanstans, i en värld där inte vi är närvarande.

På teatern där det stundar 100-årsjubileum (med utklädda garderobiärer) är det sig likt, samma publik och samma sorts chokladbiskivier i pausen, och det känns tryggt. Som en stolpe att hålla sig i - Dramaten står nog ganska bergfast trots ibland sviktande försäljning, för Dramaten är också ett slags begrepp som inte bara försvinner. Tror jag åtminstone. Till skillnad från operahusen, vilkas verksamhet i sinom tid kommer att kräva en mycket mer utåtriktad marknadsföring och ett ungdomstänk för att över-leva. Men till senare i februari har jag bokat en biljett till Guldringen på Operan, en mini-manga-version av Wagners Ring som vänder sig till barn. Låter det inte alldeles briljant? Hade jag haft en son eller dotter som nynnat Valkyriaritten i skolan hade jag blivit fullkomligt lugn, och månntro lockar det en och annan att lyssna på opera i alla fall.

Just då så förtvivlat var
molnet vek, och solen klar
glänste fram — och i dess ljus
Faderns hus!

Godnatt.