A smile reflected in a stream

Hon dyker upp vid glasslunden med tre små barn vid sin sida, och jag kan inte dölja hur lyckligt överraskad jag blir. Victoria är en människa av den särskilda sorten, lite coolare och fantastisk, med ett stort hjärta. Återstoden av dagen ler jag, trots regntung himmel, och också ledsenheten smälter bort likt glass. De vill inte se mig så, hur det än må vara. Min nya bok är en djup psykologisk sådan om medveten närvaro, över oss gnistrar stjärnorna, vi måste bara lära oss att se dem.

Allt är skenbart och ömkligen sårbart

Så mycket som jag har gråtit de senaste två dagarna minns jag inte när jag gjorde sist. Jag hatar - för att använda ett starkt uttryck - när saker och ting är märkbart orättvisa utan anledning. Det känns som att jag bara är ett namn på ett papper, trots Lisas förlåt, och jag tror att det här har förstört min sommar. Om de inte förstår, vill säga. Bakom namnet finns en människa, en ganska känslig sådan, som allra minst vill vara besvärlig men som inte kan se igenom sådana fel som detta. Ingen kan säga att detta är okej.. Man ska inte behöva gråta på sitt jobb, som man egentligen tycker om.

Hon försöker trösta mig och det är värmande. Jag handlar en oerhört fin kofta på Filippa K och ett halsband som uppmuntring, och så ska vi se Helens julkonsert. 17 december. Innan jag somnar läser jag i mina urklippsalbum, ler åt små citat och hälsningar, och tänker att det är en egen, unik värld för sig som för evigt får mig att känna lycka. Sjung min lycka, sjung min längtan, sjung min ordlösa saknad och min stumma sorg..

All you need is love

Carpe diem - det enda jag vill säga.

Rikard talar kärleksfullt och innerligt i radion om sin lilla unge, om hur hon skrattar när hon möter hans blick, om att njuta fullt ut varje ögonblick. All you need is love - störst av allt är kärleken. Möten kan vara flyktiga men oh, så betydelsefulla för ens tillvaro. Brevduvan hamnade rätt, ordet nådde fram. I brevet står det att du skall leva här och nu. Vi går på grusvägen i kvällsskymningen och jag förstår ingenting av världen.. och ändå är det som en självklarhet. Människan - jag, du, vi - söker nog för mycket. Stundom spricker den enda tonen, den enträgna och ständigt närvarande, den vi lever av, upp i en fulltalig symfoniorkester och lyckan andas i ditt öra. Pussar på din kind och så vet du att du kan leva lite till. Nära.

Älskar er.

Mozartfreak

Mozart skrev inte för evigheten, och därför kommer hans musik att leva i evighet, sade någon. Hur sant är det inte? Till Mozarts verk gråter och skrattar människan, barn somnar sött till den, solen ler och åskan dånar och ändå står musiken bergfast kvar i sin all sin bedårande självklarhet. Oberoende av tidens gång och omvärldens yttringar finns den där, till tröst och glädje. I stort och smått, vill jag tillägga. I höst sätter Lars Rudolfsson och hans mimkompani upp den passionerade såpoperan Cosi fan tutte på Orionteatern, vilken även spelas på Stockholmsoperan i vår med Susann och Peter under en norsk regissör.

Idag är det min lediga dag, jag är alltid ledig måndagar verkar det som, och jag vilar ut lite efter helgen med guldstjärnor och allt. Jag har varit vid Monteliustrappan och beundrat den vackraste staden i världen och ätit daimglass. Senare ska jag träffa sötaste Iva, min symbiospolare. I övrigt funderar jag på hur jag ska nå dit jag vill nå, och så hoppas jag att jag verkligen får det där förtroendet från dem snart.

In someone else's story

Someone with my name, who looked a lot like me..

Vid glasslunden möter jag en mamma som kände mig för åtta-nio år sedan, när jag var ganska liten med röda kläder och ibland flätor. Hon minns vad jag heter och verkar engagerad i hur jag har det, vilket gör mig märkbart rörd. Jag läste en artikel idag med Johanna Thydell, författare, och i nästan allting hon sade fann jag någon slags identifikation. Med undantag för att hon hade haft en stundom trasslig barndom, vilket jag inte har alls, kunde varje ord vara mitt. Särskilt det om att inte vilja växa upp och att ofta relatera till sitt barnliv, och det om att ständigt analysera. Så mycket att man måste be sig själv att sluta.

På Sicilien/Pajazzo kändes lite oväsentlig, lite kylig, enbart körscenerna fick mitt operahjärta att virvla kring lyckligt, men låt det vara. Jag vet att det kommer att ordna sig för Operan också, i sinom tid. Jag lovar. Lisa och jag var "off" tillsammans ikväll, och det är underbart att man får vara så med någon människa utan att det känns konstlat och fel. Mer blåbär åt mänskligheten. Och svenska jordgubbar..



Godnatt. // Vera.

Sommardag

Opera Proibita med Cecilia Bartoli lyssnar jag på, och inser återigen hur rogivande klassisk musik kan vara för själen. Jag tycker det är fånigt att säga att man inte tycker om klassiskt, särskilt när all musik har sitt ursprung där, och jag är en evig förespråkare för mer klassisk musik i skolan och överallt. Mainstrem-pop får barnen höra ändå, tids nog, och barn dansar lika bra till Carmen-ouvertyren eller Vivaldis De fyra årstiderna.

Idag var jag på Rosendahl igen, min sommarplats, denna gång tillsammans med min snygga syster. Inte alltid vi befinner oss på samma nivå, men otroligt vad jag tycker om henne.

Underbart är kort

Och jag hör vågor slå..

Närapå medelhavsvärme i Stockholm och överallt ljuvligt doftande syréner. Sista Tolvskillingen ikväll och det är sorgligt, jag gillar inte när saker och ting tar slut, jag vill ha den kvar som ett litet fantastiskt verk skapat av kärlek.. Mina ögon tårades när Mackie lämnade Polly, den enda person som trodde på honom. Hon är så naiv, och så söt. Jag önskar jag kunde ge rostat bröd - hjärtformat - med hallonmarmelad och ett hav av rosa rosor till hela ensemblen, de är coolast och jag saknar dem redan. Mycket vacker scenkonst blir det, men somliga föreställningar älskar man lite mer än andra. Tolvskillingsoperan är en sådan.

Dit du går, går också jag..

Hattar & mössor

Vi var snyggast i Gäddviken, utan tvivel. Manilla i sin Rigoletto-mössa och jag i min Boris Godunov-päls, och är vi inte med i Metro imorgon har de gjort ett stort misstag. Vi är till och med operafreaks, det ni! Det tror jag inte svartkulturrockarna bakom oss i kön var. Sedan åt vi pestobullar under äppelträden på Rosendahl - en av världens vackraste platser, ett litet hörn där solen skiner längre och tiden stannar upp. Min lediga dag kunde inte vara bättre. Äntligen sommar. Och igår var Nelly den sötaste studenten i stan.

Synd bara att en person i min närhet inte begriper att saker och ting förändras, jag är ledsen för det och för ord som inte säger någonting. Nu ska jag till Söder och fika med E & N. Puss.

Flashbacks

Norra går ut idag, och jag får flashbacks till min egen student, vilket känns som längesedan trots att det bara har gått ett år. Universitetet är nyttigt, i synnerhet att träffa andra människor som har olika ålder och bakgrund, och att förenas kring ett ämne som alla tycker är intressant. Gymnasiet var så spretigt och splittrat. Men, eller kanske just därför, studentdagen var ljuvlig och alldeles underbar.

I övrigt säljer jag glass och somnar på tunnelbanan, och så har jag köpt en likadan väska som Mickis har (jag fick), en fin grön. En av livets konklusioner är att man kan shoppa sig lycklig, hur tragiskt det än må låta. Pengarna regerar världen, säger herr Peachum, och nog stämmer det. Imorgon har Operan utförsäljning - lycka.

Jag är..

...trött på:
- att analysera sönder saker
- sura människor på skansen och annanstans
- missförstånd
- att inte veta vad jag ska bli
- orättvisor
- mode
- att man alltid gör om sina misstag
- pasta med pesto
.. och studsmattor.

men

...glad för:
- att åka färja till jobbet i den vackraste av städer
- de som gör mig trygg
- helens röst
- kulturhösten
- att jag kan ha leggings varje dag
- sardinienresa
...och strössel.

Ögonblick

kärlek och hat,
fiende kamrat,
glädje och sorg,
hydda och borg

Flyktigt ögonblick som ändå stannar kvar. Henne tycker jag så oändligt mycket om, för att hon är en fantastisk människa och för att hon har gjort mig tryggare i mig själv. Min mentor. Godnatt.

Den 7 september..

...vill jag åka till Helsingborg. En alldeles egen symfoni har hon fått.

Sommar idag - dvs stor lycka.

Långt innan min stjärna gick upp över denna stad

100:e föreställningen med stora leenden och allmänt spex. Förevigt kommer man att kunna flytta in i sin teatervärld, teatern kommer alltid att finnas, och jag tänker galet att jag skulle sätta scenkonst framför mat om jag var tvungen att välja. Vad är en formfranska mot en skönsång? Vad är en pasta bolognese mot en monolog om kärlek? Vad är en grekisk sallad mot en ensemblescen a lá Tolvskillingsoperan?

Jag blir "vuxen" av att umgås med vuxna människor och du är en sådan person som är bra att prata med. Juni månad idag och jag försöker skapa så mycket sommar det går i detta mittemellanväder - ömsom sol, ömsom regn och ingen ordning. Man får aldrig ge upp. Man ska aldrig ge upp. Man skall inte vara för duktig, samtidigt som man skall lyckas fullt ut. Motsägelse är ordet. Men nog ordnar det sig? I sinom tid, i sinom tid.. I övrigt vet jag ingenting - förklara för mig.